Den första september, år 2006, lät jag bli att ställa min svarta tuppkam, slängde på mig något någorlunda anständigt och masade mig till min gamla skolmatsal i Norby, Uppsala och lade ned en lapp i en låda. Jag var 18 fyllda och kände en stark känsla av att ha blivit vuxen; av att vara en ansvarsfull, bidragande samhällsmedborgare. För första gången hade jag röstat.
De två nästkommande valen lät jag bli.
Eftersom jag anser att motiveringen är lika relevant i dag som den var då, delar jag nu med mig av den. I huvudsak rör det sig om tre argument:
- Deltagande innebär erkännande. Om man ställer sig skeptisk till det parlamentariska demokratiska systemet som dikterar den skenbara makten i samhället, måste man fråga sig vad en röst verkligen innebär. I det fall man inte tror på systemet, kompromissar man med sin integritet vid varje deltagande.
- Fallerade förutsättningar. Grundförutsättningar för vilket demokratiskt system som helst måste vara ärlighet, objektivitet, transparens. Om då politiker, media och övriga inflytelserika, privata aktörer ljuger, manipulerar och fuskar; hur kan man då som väljare förutsättas ta spelet på allvar?
- Brist på alternativ. I det fall man är övertygad om att problemen vi har i samhället beror på en brist på spiritualitet finns det mig veterligen inget alternativ att skriva på röstsedeln. Inte ens om det fanns en andlig komponent i någon av de större politiska ideologierna, skulle det löna sig, då partipolitiken i dag är hopplöst borttappad från de ideologiska visioner de säger sig representera.
Ett par månader innan valet 2006 kom Carin Jämtin till mitt gymnasium och talade för oss i aulan. Det enda jag kommer ihåg är att hon sa ungefär "Oavsett vad ni gör, rösta, det viktiga är att ni röstar.", jag minns att uttalandet provocerade mig och i efterhand önskar jag att jag ställde den frågan som ekade i huvudet på mig när hon talade, 'men om man inte har något att rösta på då?'
På den tiden var det knappast tal om en potentiell järnrörsregering, så varför var det så viktigt? Min slutsats då var att systemet, politikerna icke desto minst, förlorar sin legitimitet om deltagandet brister.
Samtidigt är det något mer som stör mig med Jämtins uppmaning. Känslan av att om det är något vi bör göra de kommande fyra åren så är det just att lägga den där lappen i lådan, som om det var det som avgjorde vilket samhälle vi får.
En djupt motbjudande tanke, enligt min ödmjukaste mening.
Det som avgör vår värld är vi: varje dag, varje minut, varje sekund.
Och ju mindre vi hatar varandra, oavsett om det är på grund av etnicitet eller obekväma politiska åsikter, desto mindre behöver vi oroa oss för en dunkel framtid.