Sonntag, 17. Januar 2021

Balsam åt själen


Det var på den sista eller nästsista arbetsdagen förra året som jag under en frukostrast såg tillbaka på tolv mer eller mindre märkvärdiga månader, under vilka jag faktiskt ägnat mig åt en rätt gedigen mängd kulturellt insupande. 

Bild 1. Sista arbetsdagen innan nyår. (BGBM, Nordvästra USA)

Populär- och subkulturella fenomen av vitt skilda format, alla spelande oerhört viktiga roller i min vardag. Intellektuell stimulans samt storartad eskapism - så välbehövliga för att hålla kreativiteten, glädjen och den mentala stabiliteten i skick. 

Bild 2. Sista arbetsdagen.. (BGBM, Japan)

Innan pausen var över förvandlades ursprungsidén som hade varit två, tre serier och möjligen en podd, till det mångdubbla. Från den synvinkeln var det ett övergenomsnittligt år, så varför inte dela med mig av det lilla som var otvivelaktigt positivt från 2020? 

Bild 3. Sista arbetsdagen ... (BGBM, Thujaskogen, nordvästra USA)

Låt mig börja med en kategori som jag haft noll att göra med sedan mitt mangaintresse dog ut någon gång för nästan tjugo år sedan: serietidningar. Via en av mina nya favoritpoddar (mer om den strax) fick jag två serietidningstipps som verkade för bra för ignorera. Jag hann läsa igenom en av dem i höstas. Något jag är oerhört tacksam för.


Providence är Alan Moores hyllade hommage till H.P. Lovecrafts tidlösa skräckvärld. En serie i tre band som inte bara med en enorm träffsäkerhet lyckas skildra det groteska och mystiska i Lovecraft, men som samtidigt förmedlar en slags enhetlig bild av det metafysiska, så mäktig att den kan ses som åtminstone en filosofiskt viktig kommentar, om inte rent verklighetsskildrande.

Serien kan varmt rekommenderas till alla som har minsta dragning åt ockultism, magi, skräck, pulp och dylikt. Vad jag även kan rekommendera är själva anledning till hur jag kom över serien, nämligen podden Rune Soup. Värd för programmet är författaren Gordon White, en av de intelligentaste och välartikulerade tänkarna i dag - stora ord, men jag menar det.


Efter att ha tröttnat på gamla trotjänare kom det som en skänk från ovan när jag i våras upptäckte Rune Soup och dess redan massiva arkiv. Där finns något för alla; de avsnitten jag själv haft mest glädje av hittills är emellertid:

Sofistikerade, tillgängliga, alternativa och framför allt sunda perspektiv på världen och dess innehåll, det är Runsoppan i ett nötskal. 

Om ovannämnda podd är det som höll mig ovanför vattenytan så är nästa rekommendation, bloggen the Secret Sun, det nästintill motsatta. Författaren och serietidningsexperten Christopher Knowles är mannen bakom webbjournalen som accentuerar tillika kopplar samman de ockulta element - ritualer och symboler - figurerande i såväl politik och media som i obskyr popkultur. 


Varför är NASA besatta av siffrorna 17 och 33? Vad är dealen med Obama-administrationens fäbless för sumeriska gudar? Är Vatikanen i hemlighet en Saturnalisk dödskult? Märkliga frågeställningar för många, men Knowles antyder på ett underhållande och, vågar jag säga, övertygande sätt att världens härskare delar en uråldrig och synnerligen bisarr tro. 

Apropå världens härskare ... Jag läste betydligt färre böcker förra året än jag normalt brukar, boken The Rich and the Super Rich låg till grund för detta. Det utförliga eposet, författat av professorn Ferdinand Lundberg (samt ett stort team doktorander), uppgår till tusen sidor och klarlägger med enorm detaljrikedom hur ofattbart mycket resurser de rikaste i USA sitter på, och hur mycket makt innehavet de facto ger dem. 

Även om boken gavs ut i slutet av 60-talet och inrymmer delvis daterad information så vill jag ändå påstå att den på det stora hela beskriver ett system och världsordning som i allra högsta grad dominerar än i dag. För klart är att de rika fortfarande begår minst lika mycket brottslighet som andra samhällsklasser, utan juridiska påföljder. De rika betalar i förhållande till vanliga löntagare nära nog ingen skatt alls; och de rika har via sina tillgångar så mycket makt att det vi kallar politiskt styre framstår som rena skämtet. Bland annat.


För att övergå till mer ren underhållning, det vill säga rörlig bild; det första kvartalet ägnade jag mig åt att se klart både Star Trek: Voyager samt den första inkarnationen Star Trek: The Original Series, två serier som jag på många sätt avgudar och kommer återvända till resten av mitt liv. 

Star Trek: The Original Series

Men att börja skriva om Star Trek-universumet är inget man gör i en handvändning, så jag låter dem nämnas, utan vidare kommentarer. Filmen Star Trek: The Motion Picture, som jag såg för ett par månader sedan, får samma behandling. Gudomligt bra, men förtjänar en annan form av strålkastarljus. 

Star Trek: Voyager

Under sommaren stiftade jag bekantskap med Brideshead Revisited, en tv-serie i elva delar från 1982. Produktionen är en filmatisering av en bok med samma namn, och handlar om Charles Ryder (spelad av Jeremy Irons) som under andra världskrigets början blickar tillbaka på sin ungdoms dagar, där han på Oxford lär känna den extravaganta Lord Sebastian Flyte (Anthony Andrews).

Lord Sebastian, Julia Flyte, Charles Ryder, i bakgrunden Brideshead

Återblicken sträcker sig över ett par årtionden och kretsar kring Ryders förhållande till Sebastian Flyte och hans utomordentligt förmögna familj. Som fundament till handlingen står Brideshead, familjens boning tillika slott.

Briljanta skådespelarinsatser presenterade i ljuva miljöer, så skulle man kunna sammanfatta detta delikata melodrama. Det är något med denna 80-talsproduktion av brittisk överklassdekadens som får mig att purra. Kanske börjar man redan bli sentimental över den gamla världen, ni vet den, som aldrig kommer tillbaka igen?

Det gångna året såg jag också, om inte den bästa filmen någonsin, så 2000-talets tveklöst bästa hittills:


Att beskriva detta Opus magnum med blotta ord är en uppgift bäst lämnad åt skalder; så med risk för att verka lat, nöjer jag mig med följande: om du inte redan sett Panos Cosmatos andra (!) film, med en helt uppåtväggarna psykotisk Nicholas Cage i huvudrollen, så gör det. Om du redan gjort det, se den igen! Det är nytt, gammalt och framförallt underskönt unikt. Gåshud extraordinaire.

Jag har medvetet sparat det bästa till sist. En tv-serie av Sci-Fi-snitt, skriven av J. Michael Straczynski, utkommen 1993, sträckande över 5 säsonger, en spin-offserie och en handfull filmer, låt mig presentera:

Efter att ha rundat av Star Trek: Deep Space Nine någon gång 2018, var min första instinkt att sätta igång med Straczynskis rymdepos. DS9 är nämligen min favorit-Trek, och många källor hade talat sig varma över B5s snarlika handling allmänt superba kvalitet. Men som det föll sig hamnade andra serier i vägen. Fram till nyligen.

Det tog förvisso ett antal avsnitt, samt viss anpassning till ett par förändringar från säsong 1 till 2, men när jag väl kommit in i det hela uppfylldes mina förväntningar inte bara en men flera gånger om. 

Framför allt är det tre faktorer som räknas i sådana här sammanhang: manus, karaktärer och presentation. B5 lyckas med fullkomliga fullträffar på alla tre. Manuset är från början till slut medryckande, spännande och genomgripande. Samtidigt är både tempo och helhet, trots en hel del oförutsedda produktionsproblem, djupt tillfredsställande. Inga lösa trådar, allt faller på plats, om och om igen. 

Fr.v. Molari, Delenn, G'Kar. I bakgrunden ambassadör Kosh. 

Karaktärerna är så levande och välskrivna att de är snudd på omöjligt att inte älska dem alla. I synnerhet de utomjordiska ambassadörerna Delenn, G'Kar och Molari gör mig alldeles varm inombords; sen tänker jag på mänskliga representanter som Ivanona, Bester och Garibaldi, och känner att B5 är något i sanning unikt välgjort. 

Planeten Minbar

Man märker att B5 inte hade samma budget som konkurrenterna (DS9 och VOY) och det gör inget, för den smutsiga estetiken passar som handen i handsken. Om du dessutom, som jag, spelade dataspel på 90-talet är chansen stor att du kommer känna en viss affektion för den charmigt billiga CGI:n. Saken blir knappast sämre av att Christopher Franke från Tangerine Dream står för musiken - märk väl att varje säsong fick nykomponerad musik. 

Med detta sagt, låt mig runda av med öppningen till första säsongen av min nya favoritserie. 


animated-star-image-0098


Kärlek, ljus och inre ro till er alla. 

Tills nästa gång. 







Samstag, 1. September 2018

Skenet av ett val

Den första september, år 2006, lät jag bli att ställa min svarta tuppkam, slängde på mig något någorlunda anständigt och masade mig till min gamla skolmatsal i Norby, Uppsala och lade ned en lapp i en låda. Jag var 18 fyllda och kände en stark känsla av att ha blivit vuxen; av att vara en ansvarsfull, bidragande samhällsmedborgare. För första gången hade jag röstat.

De två nästkommande valen lät jag bli.

Eftersom jag anser att motiveringen är lika relevant i dag som den var då, delar jag nu med mig av den. I huvudsak rör det sig om tre argument:

  • Deltagande innebär erkännande. Om man ställer sig skeptisk till det parlamentariska demokratiska systemet som dikterar den skenbara makten i samhället, måste man fråga sig vad en röst verkligen innebär. I det fall man inte tror på systemet, kompromissar man med sin integritet vid varje deltagande.
  • Fallerade förutsättningar. Grundförutsättningar för vilket demokratiskt system som helst måste vara ärlighet, objektivitet, transparens. Om då politiker, media och övriga inflytelserika, privata aktörer ljuger, manipulerar och fuskar; hur kan man då som väljare förutsättas ta spelet på allvar? 
  • Brist på alternativ. I det fall man är övertygad om att problemen vi har i samhället beror på en brist på spiritualitet finns det mig veterligen inget alternativ att skriva på röstsedeln. Inte ens om det fanns en andlig komponent i någon av de större politiska ideologierna, skulle det löna sig, då partipolitiken i dag är hopplöst borttappad från de ideologiska visioner de säger sig representera.  

Ett par månader innan valet 2006 kom Carin Jämtin till mitt gymnasium och talade för oss i aulan. Det enda jag kommer ihåg är att hon sa ungefär "Oavsett vad ni gör, rösta, det viktiga är att ni röstar.", jag minns att uttalandet provocerade mig och i efterhand önskar jag att jag ställde den frågan som ekade i huvudet på mig när hon talade, 'men om man inte har något att rösta på då?'

På den tiden var det knappast tal om en potentiell järnrörsregering, så varför var det så viktigt? Min slutsats då var att systemet, politikerna icke desto minst, förlorar sin legitimitet om deltagandet brister. 

Samtidigt är det något mer som stör mig med Jämtins uppmaning. Känslan av att om det är något vi bör göra de kommande fyra åren så är det just att lägga den där lappen i lådan, som om det var det som avgjorde vilket samhälle vi får.

En djupt motbjudande tanke, enligt min ödmjukaste mening. 

Det som avgör vår värld är vi: varje dag, varje minut, varje sekund.

Och ju mindre vi hatar varandra, oavsett om det är på grund av etnicitet eller obekväma politiska åsikter, desto mindre behöver vi oroa oss för en dunkel framtid. 

Ty kärlek är ljus.




Sonntag, 4. Dezember 2016

I. Existens

Min uppfattning, att intelligens är en fundamental egenskap hos universum, delade jag med mig av i juli förra året. I Slump kontra struktur behandlades vad jag anser vara en onödigt isolerande inställning till världen och oss själva. Utgångspunkten var då de observerbara, sofistikerade strukturer - från atomer till galaxer - som oupphörligt förekommer i vår värld; vars existens antyder ett elegant, uttänkt system, snarare än en tillfällighet. 

Perspektivet omkullkastar oss som ”kronjuvelerna i ett övrigt dött och meningslöst hav”, i stället ges vi möjligheten att uppskatta mänskligheten som en oskattbar beståndsdel av en lika gränslös som gåtfull Skapelse.

* * *

I denna och ett par efterföljande texter ämnar jag kungöra klargörande reflektioner rörande Skapelsens, eller om ni så vill Universums, natur. Det första temat är existens, med huvudfrågan: Vari bottnar existensen? Som kontrasterande material nyttjas den rådande kosmologiska teorin om universums utveckling, Stora smällen.

Stora smällen-teorin beskriver universums utveckling från kort efter början, till idag. Teorin utgår från att universum - tid, rum och materia - uppstod för 13,8 miljarder jordår sedan; ur vad specificeras inte, måhända med all rätt eftersom den vetenskapliga metoden endast är kapabel att mäta vår omedelbara fysiska tillvaro. 

Därmed är också teorin oduglig som förklaring till världsalltets ursprung samtidigt som den lämnar en djupare förståelse för kosmos och dess innehåll, ergo oss, haltande. Teorins tidsliga aspekter fungerar emellertid väl som utgångspunkt för filosofiska utsvävningar. Härmed följer resonemanget som jag stöder mina övertygelser på. 

* * *

Föreställningen att universum inte alltid funnits fordrar frågan: vad, om något, existerade dessförinnan? 

Eftersom det är logiskt otänkbart att ingenting övergår till någonting, bör accepteras att existensen av något föregick universum. 

De fysikaliska lagarna uppkom i samband med universum, därför borde det som existerar innan inte vara bundet till naturlagarna - tid inbegripet. Således pratar vi om en existens såväl tidlös som metafysisk till sin natur. 

Tidlöshet torde innebära utan början och slut, alltså något oändligt. Är detta fallet måste denna oändliga existens av något vara en eftersom plural innebär ett bestämt antal → ändlighet. 

Antagandet, att denna pre-kosmiska existens har med universums tillkomst och vara att göra, är rimligt.



Sonntag, 4. September 2016

Äkthetens börda

När det kommer till det mystiska är det få filmer som tagit så mycket uppmärksamhet i anspråk som Patterson-Gimlin-filmen (PG-filmen). Snutten, som sägs visa en lunkande Sasquatch, filmades hösten 1967 i Bluff Creek, Kalifornien. Än i dag anses upptagningen vara det närmaste man kommit videobevis av den beryktade skogsjätten, men finns det något som talar för att det är äkta, eller rör det sig om ett lurendrejeri?


[Det skall klarläggas att denna analys uteslutande kommer behandla filmen i sig, de omkringliggande omständigheterna som t.ex. männens respektive personligheter hålls medvetet utanför. Tillkomst respektive efterspel beskrivs relativt utförligt på engelskspråkiga Wikipedia.]

Eftersom filmen tillkom för så längesedan, kan vi utesluta all form av digital manipulation. De två närmaste förklaringarna som står till hands är således: det är en person i en dräkt alternativt ett för vetenskapen genuint, icke-förstått, fenomen.

Originalmaterialet i låg upplösning.

Först i slutet av originalfilmen dyker den berömda sekvensen upp. Under de nära femtio år som filmen varit känd har många utförliga analyser gjorts. M.K. Davis är den som ägnat mest tid i klippningsstudion. 


Han är ansvarig för denna bearbetade sekvens [länk]. Som tydligt går att urskilja har figuren ett par kvinnliga bröst, om det nu rör sig om en dräkt kan man fråga sig varför de bemödade sig med ett sådant tillägg. Överarmarna är oproportionerligt långa, gångarten kraftigt avvikande från en människas och trots att den ger ett intryck av att vara mycket stor rör den sig smidigt, nästan mekaniskt framåt. 




I jämförelsen som Davis tagit fram ovan ser vi hur stor varelsen är i förhållande till en människa. Mannen på bilden är inklusive sina stövlar ca 195 cm lång [länk].  


Bilden visar tydligt hur oproportionerlig varelsens högra arm är i förhållande till en människas. En dräkt hade förvisso kunnat ha förlängda armar, men om man studerar klippet ses hur armbågen böjs i samband med att hen tittar in i kameran - detta är fysiskt omöjligt för en människa. 


Bakdelens respektive delar rör sig oberoende av varandra. Dräktens komplexitet måste vara exceptionell för att åstadkomma något liknande. Lägg även märke till ryggmusklernas rörelser, samt tårna på höger fot [länk].


Att det rör sig om fem(?) separata tår ser vi tydligt på denna bild, än en gång framtagen av M.K. Davis [länk]. För vidare djupdykning i detaljer rekommenderas Davis blogg, The Davis Report.

*    *    *

Låt oss nu kasta ett öga på den säregna gångarten. Även om andra redan påpekat det tidigare så var det först via ett Youtube-konto kallat ThinkerThunker, som det hela fick genomslag.

I sin videoanalys upptäcker han dels att varelsen aldrig sträcker helt på benen, utan går med knäna ständigt böjda. Han finner också att smalbenet har en avgjort häftigare vinkel, i förhållande till marken, än vad som är naturligt för Homo sapiens sapiens.


Bilden illustrerar hans fynd. För att få en uppfattning om fyndens tyngd bör man dock ägna 10 minuter åt att titta på hans två filmer nedan. De är rakt på sak och torde vara tillräckliga för att belysa all problematik som ett scenario involverande en människa i en gorillakostym måste innebära. Som framgår kan en människa härma varelsens gång någorlunda, men att få det att se naturligt ut är en annan femma.



*   *   *

Person i dräkt-argumentet är den instinktivt rimligaste förklaringen till utsagan "Sasquatch på film"; men om vi tittar närmare på materialet i sig, särskilt objektets rörelser, samt tar hänsyn till 60-talets tekniska begränsningar - kom ihåg att det här var ett år före Apornas planet utkom - så vilar slutsatsen, att det är en människa vi ser, på ytterst vag grund. Endast den som inte studerat materialet kan hävda något sådant.

Emellertid är det problematiskt att erkänna materialets äkthet. Ett dylikt ställningstagande innebär att vi måste gå från förklarligt till oförklarligt - från det bekväma till det obekväma - något som går stick i stäv med vår natur.

För hur lyckas man med konststycket: att passa in, en gigantisk primat, springandes omkring i Nordamerikas skogar, utan att lämna efter sig direkta fysiska bevis, ända in till våra dagar; i den rådande världsbilden?

Hur förklarar man de tusentals, aldrig sinande, förstahands-vittnesmål som beskriver denna varelse - samtidigt som fotografier tillika filmmaterial uteblir?

Det går inte.

Så, vad återstår?








Samstag, 28. Mai 2016

Kosmiska principer

På mitt förra jobb förhöll det sig som så med arbetsbördan att tre effektiva arbetstimmar var nog för att utföra det arbete som förväntades av mig. Eftersom det rörde sig om en heltidstjänst hade jag därmed flera timmar varje dag som jag kunde göra annat på. Det blev en hel del forum, videoklipp och framför allt bloggande. 

Till och från skrev jag också på andra projekt, bland annat gjorde jag en översättning av en tunnare bok bestående av 25 spirituella aforismer. Innehållet sägs härstamma från en kosmisk federation dedikerad att tjäna den oändliga Intelligens tillika Kärlek som utgör såväl det synliga som osynliga Universum. 


Översättningen och det kringliggande arbetet blev klart för lite mer än ett halvår sedan, men först nu nämner jag det här. Den som är intresserad kan läsa dem alla i systerbloggen 25 principer om verkligheten

Pappers- samt Kindleutgåva beställes enklast genom Amazon [länk] eller Createspace [länk]. 



Må den bidraga positivt.


Donnerstag, 31. März 2016

Tänka fel är störst




Texten återfinns utanför universitetshusets aula i min hemstad Uppsala. Orden formulerades i slutet av 1700-talet av upplysningsmannen Thomas Thorild, som med retorisk färdighet lyckades övertyga sin samtid om utsagans rimlighet.

Såsom sannt vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen större fiende i verlden än den falska. Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf ses, att det aldra största för allmän sällhet är: frågan om det rätta.[...]
Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas. [källa]

Säger han bland annat. Förvisso logiskt sett från grundantagandet att kyrkans läror äro de rätta, men med tanke på det högst relativa i begreppet "god", så även när det kommer till Bibeln, måste ändå tillstås att det i huvudsak rör sig om vältalighet snarare än saklighet. Utan kontexten blir det ännu grumligare, varpå Uppsala-studenternas fortsatta förvirring består.

Citatet är förstås mycket omstritt. Jag kommer ihåg att det blev totalsågat av bland annat Alexander Bard i ett avsnitt av Filosofiska rummet för många år sedan. Även jag har större delen av mitt liv varit mycket ifrågasättande. I dag är jag av åsikten att det är, om inte lyckat, så åtminstone relevant.


Filosofi var under mina gymnasieår ett av mina största intressen. Det var under andra ring som jag tack vare en engagerad lärare och halvtafflig lärobok fick upp ögonen för ämnet; läraren ville för allt i världen undvika Heidegger i undervisningen och bokens omslag pryddes av Wittgensteins nuna: varpå dessa blev mina ledstjärnor.

Hyllmeter kan sägas om deras respektive tankar, men vad de i grund och botten bidrog till hos mig var att tänka klokare. Med sin strävan efter att utgå från en så fundamental punkt som möjligt har Heidegger fått mig att söka efter detsamma närhelst en diskurs, av såväl vardaglig som tyngre börd, står för dörren.

Wittgensteins lika stringenta som dunkla utsagor om språkets natur gav mig en känsla för ord, deras betydelse och deras användare, som jag sedermera kunnat applicera lika mycket på mina egna som andras resonemang.

Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein

Under min aktivaste filosofiperiod dök frågan om ämnets giltighet ofta upp. Att motivera dess existensberättigande var, tack vare Sartre, Descartes och diverse döda greker, ibland lika utmanande som att argumentera för latinets sak. 'Tanke om tanke' var, hur rimligt det än ter sig, svårt att ro i land.

10 år senare måste jag konstatera att den allmänna avsaknaden av filosofi här i världen är en tragedi.

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och ta upp politik, men låt mig i stället rikta blickarna mot den inte lika uppenbara vetenskapliga världen. I januari/februari skrev jag i min engelska webbjournal en artikelserie i två delar. Den första delen behandlar kosmologi och astrofysik medan den andra kretsar kring LHC och partikelfysik.

I den första artikeln gör jag, bland annat, tydligt att moderna hjältar som Stephen Hawking och (för svenskar) Ulf Danielsson gör sig skyldiga till yttranden om Big Bang vilka vilar på högst tveksam logisk grund.

I följande föredrag från 2012 säger sistnämnde följande om vad som fanns innan universum:

Från början fanns bara en expanderande tomhet, en slags pådrivande mörk energi ... och små dallringar. - Ulf Danielsson [föredraget]

Detta föregick alltså Universum. Rummet sitter tyst och lyssnar, men vad är tomhet och i vad expanderar det? Vad är det som dallrar? En dallring har lika mycket betydelse som en dans eller ett hopp, det beskriver en specifik handling av något. Mörk energi erkänner fysikerna åtminstone att de inte vet vad det är.

Om jag icke apriori kan ange elementarsatserna, så måste det leda till uppenbart nonsens att försöka ange dem. - Ludwig Wittgenstein, 5.5571, Tractatus

Artikel två går i genom partikelfysikens historia med huvudsaklig fokus på CERNs partikelaccelerator och dess "fynd". Där uppdagas bland annat CERNs metodologi och hur den skiljer sig avsevärt mot den metod som de utger sig för att använda, nämligen den vetenskapliga.

Jag hörde en gång någon berätta att skillnaden på intelligens och visdom är att det krävs intelligens för att bygga en atombomb, visdom för att låta bli. Jag vill påstå att detsamma gäller partikelacceleratorer.

Hur gick det till när man upptäckte Higgs-bosonen till exempel? Två grupper, med den specifika uppgiften att finna Higgs, var ansvariga för samtliga moment - allt från detektorkalibrering till dataanalys - av experimentet. Allmänhetens insyn är ytterst begränsad på grund av datamängdens storlek och komplexitet. Offentliggörandet av utvalda mängder tycks inte vara mödan värt.

En noggrann dokumentation av alla moment återstår att finna. Huruvida resultaten är reproducerbara förblir oklart. Att helt enkelt lita på att alla involverade håller sig objektiva, när hela deras framtid bestäms av experimentets utgång, tyder om inte annat på usel utformning.

Här lyser frånvaron av djup och förnuftig tanke inom de finaste vetenskapliga institutionerna. I dess ställe finner man självförhärligande grupptänk, mer intresserat av teoretiskt plockepinn och Nobelpris än insikt om verklighetens natur.

Det betänkligaste i vårt betänkliga tidevarv är, att vi inte tänker. - Martin Heidegger [källa]

När ett beteende eller en tanke avviker betydligt från de premisser som tydligt stipulerats, kan vi prata om korrekthet i någon relevant mening?




...






Donnerstag, 26. November 2015

Konspiration©

 KONSPIRERA kon¹spire⁴ra, i Sveal. äv. -e³ra², v. -adevbalsbst. -ANDE-ING
1) tillsammans med annan l. andra i hemlighet planlägga ngt brottaligt l. ngt mot ngn annan fientligt, vara l. ingå i komplott med ngn (mot ngn), smida ränker, bedriva stämplingar, stämpla, deltaga i sammansvärjning; särsk. i fråga om politisk värksamhet. 
– KONSPIRATION r. l. f.[jfr t. konspiration, eng. o. fr. conspiration, av lat. conspiratio (gen. -ōnis)]
sammansvärjning, komplott; stämpling. Deltaga i (förr äv. göra) en konspiration (mot ngn), förr äv. hava konspira- tion med ngn, vara i komplott med ngn. 
© Svenska Akademien. SAOB spalt: K2160; tryckår: 1937

När man läser definitionen i Svenska Akademiens Ordbok är det förvånande hur ett så klart definierat begrepp nuförtiden så frikostigt associeras med dagdrömmande sinneslösheter. I synnerhet kombinationen konspiration+teori tycks mestadels användas för att devalvera och ogiltigförklara alternativa idéer till den officiella historieskrivningen. 

Påpekar någon brister i den etablerade förklaringen spelas de förvånansvärt ofta bort genom ett enkelt "Här kommer konspirationsteorierna". I våra dagstidningar* förekommer även vårt "behov av komplicerade och spännande förklaringar" som en grund till varför folk inte nöjer sig med information från etablerade kanaler.

Faktum är att konspirationer är verklighet

Ett exempel på en regelrätt sådan skedde i slutet av juni år 1788 när en handfull svenska soldater utklädda till ryska kosacker provocerade fram en belägring som blev inledningen till det svensk-ryska kriget 1788-1790. Provokationen var på direkt order av den svenska kungen Gustav III**. 

Kung Gustav III och den amerikanska f.d. försvarschefen Lyman L. Lemnitzer, 
båda intresserade av att iscensätta terrordåd mot den egna befolkningen.

235 år sedan förvisso, men då ska vi inte glömma att det säkerligen inte var första gången en dylik taktik användes, och definitivt inte den sista. För några decennier sedan, 1962 för att vara exakt, var USA:s försvarschef nära att utföra samma typ av falsk provokation. Planen kallades Operation Northwoods och målet var att legitimera ett militärt anfall mot Kuba. Det skulle bl.a. uppnås genom att den amerikanska regeringen skulle iscensätta terrorism mot sina egna medborgare. 

Dåden skulle skyllas på kubanska kommunister. Dokumenten som finns att läsa på nätet i sin helhet är mycket detaljerade och rymmer både försvarschefens och CIA-chefens underskrifter. President Kennedy vägrade emellertid att skriva under och operationen utfördes aldrig. 

Vidare relevanta bedrägerier med betydligt allvarligare efterspel är Gulf of Tonkin-incidenten, 1964, en icke-händelse som rapporterades som en oprovocerad attack och som direkt ledde till en eskalering av Vietnamkriget, Gleiwitz-incidenten 1938 där tyskar som utgav sig för att vara polacker attackerade en polsk radiostation för att ge Tyskland anledning att invadera Polen. Riksdagshusbranden, är ytterligare ett exempel.

Med tiden kommer skeletten i garderoben fram. 

Exemplena här är grova men evidensmässigt obestridbara. Antalet incidenter i sin helhet finns det otaligt fler av, rent historiskt har de styrande sällan varit intresserade av ärlighet gentemot befolkningen, lika lite i antikens dagar som idag. 

Edward Snowden, internationellt efterlyst för att ha läckt information 
om NSA:s globalt omfattande och fullt godtyckliga spionering på världens befolkning.

Vad kallar vi annars Saudiaffären där två oppositionsregeringar ingår djupt omoraliska affärsuppgörelser som strider mot sitt eget reglemente? Eller Snowdenläckorna som de facto visar att det finns en global övervakningsapparat som systematiskt samlar in information, oreglerat och i monstruös skala världen över? 

Gång på gång visar det sig att officiellt vedertagen informationen är falsk, till och med tvärtemot vad som påstås. Den är inte alltid det, men det finns goda grunder att vara tveksam till historieskrivningen från både idag och igår. Använd ditt sunda förnuft, magkänsla och integritet. Lika lite som man får vara dum får man vara naiv. 

Hur trevligt det än må vara att leva i en värld där allt du läser i tidningen är sant så är det tyvärr inte så. 

Det är bara att hantera.



Se även:
En bra lista med ett flertal goda fall: http://humansarefree.com/2014/01/33-conspiracy-facts-that-you-may-still.html
Thulegate, appropå mörkläggningar: https://en.wikipedia.org/wiki/1968_Thule_Air_Base_B-52_crash "Thulegate"
Geijeraffären, appropå tillförlitliga politiker: https://sv.wikipedia.org/wiki/Geijeraff%C3%A4ren
9/11, jämförelser med andra brinnande skyskrapor: http://911research.wtc7.net/wtc/analysis/compare/fires.html

*DN har i flera års gjort sitt bästa för att smutskasta alla försök till alternativa förklaringar till historiska händelser. Artikeln här förekommer med jämna mellanrum och lämnar mycket kvar att önska. Att nämna att George W. Bush låg bakom 9/11-attackerna tycks vara tidningens specialitet. 
**https://sv.wikipedia.org/wiki/Berndt_Johan_Hastfer