För de få som stiftat bekantskap med denna blogg och dess författare, torde det knappast komma som någon chock att jag aldrig köpt den officiella förklaringen till vad som hände i New York den 11:e september 2001. Men liksom de flesta som ifrågasätter narrativet har jag alltid utgått från att det rörde sig om planterade sprängämnen.
Eftersom jag inte kunde föreställa mig att det skulle kunna vara något annat accepterade jag utan granskning eller närmare förklaring att tornen togs ned med kontrollerade sprängningar. I över 20 år har jag varit av denna felaktiga uppfattning. I över 20 år har jag ställt fel fråga.
Först för något halvår sedan lyssnade jag på en intervju med Dr Judy Wood, författaren till det eminenta verket Where did the towers go?, vilket föranledde att jag ett par månader senare beställde boken.
Sedan dess har jag inte kunnat tänka på något annat.
Låt oss först klargöra vem författaren är genom att låta DeepL översätta hennes mini-bio:
Dr. Judy Wood har en doktorsexamen från Virginia Tech och är tidigare professor i maskinteknik. Hon har forskningsexpertis inom experimentell spänningsanalys, strukturmekanik, deformationsanalys, materialkarakterisering och materialteknisk vetenskap.
Hennes forskning har omfattat testning av material, inklusive komplexa materialsystem, inom området fotomekanik, eller användning av optiska och bildanalytiska metoder för att bestämma fysiska egenskaper hos material och mäta hur material reagerar på krafter som placeras på dem.
Hennes expertområde omfattar interferometri inom kriminalteknik. Hon undervisade i ingenjörskurser på grund- och avancerad nivå och har författat eller varit medförfattare till över 60 fackgranskade artiklar och tidskriftspublikationer inom sina expertområden. [LÄNK]
Så det rör sig om en person som ägnat sitt liv åt exakt det hon pratar om. Inte för att jag är den som imponeras särskilt av akademiska karriärer, men det är ändå värt att nämna. Efter attentatet 2001 spenderade hon flera år åt att, i oerhörd detalj, undersöka vad som faktiskt hände den ödesdigra dagen. I den nära 500-sidor självpublicerade boken återfinns hundratals bilder, grafer och förklarande text.
Det är precis så torrt och sakligt som man kan förvänta sig av en professor i ingenjörsvetenskap. Samtidigt märker man på språket och utformningen att fokus lagts på att göra den tillgänglig för gemene man. Krångliga facktermer begränsas när det går, och även om en del fysikaliska uträkningar förekommer, kompletterar de i första hand bristerna i slutledningar som förutsätter konventionell fysik.
Viktigast är de otaliga fotografierna på WTC-komplexet, i synnerhet under och efter attentatet. Det är svårt att beskriva med ord hur det är att se dessa bilder, som förekommit genom halva ens liv, med plötsligt nyktra ögon. Det låter nästan bisarrt, men för mig är det som att jag ser det för första gången; med tvisten att det denna gång finns en logik i porträtteringen som är harmonisk med det undermedvetna.
Detaljrikedomen i boken är hög, så när jag nu redogör för bevisen till bokens huvudtes, begränsar jag mig till en handfull, enligt mig, slagkraftiga exempel som helt och hållet ignorerats, men tillika tydligt demonstrerar vad som av allt att döma egentligen ägde rum.
Brist på rasmassor
Låt oss ta en titt på bilder som vi alla har sett många gånger. Följande är två före- och efterbilder, som om man ägnar några minuter åt att studera, tydliggör absurditeten i scenariot som presenterats för världen d.v.s. att byggnaderna kollapsade på grund av bränder.
Vid en kontrollerad demolering återstår ca 10-15% av byggnaderna. I det här fallet skulle det innebära 10-15 våningar i kontrast till den knappa 1 som tornen lämnade.
Om två skyskrapor motsvarande 500 000 ton massa vardera (=1 miljon ton!), ramlar ihop bredvid varandra, dikterar förnuftet att en tydlig hög av rasmassor följer. Emellertid skiner båda byggnaderna, samt deras innehåll, med kuslig frånvaro.
Den primära frågan är alltså: VAD har hänt?
I det här specifika fallet blir det: Var tog tornen vägen?
Bortsett från Dr. Wood verkar det inte ha varit någon som reagerade på detta uppenbara enigma.
Låt oss nu kolla på hur hela kvarteret såg ut efter attentatet:
Detta är summan av vad som hände 9/11. Till skillnad från vad de flesta tror gick 5 skyskrapor upp i rök denna dag. Ytterligare två blev mycket skadade. Trots att de bestod av glas, betong och stål ska vi acceptera att brinnande flygplansbränsle under loppet av några timmar orsakade ovanstående förödelse.
Värt att nämna är att av de uppskattningsvis 3000 toaletterna i tornen återfanns inte ett endaste handfat eller toa-stol. Inte heller några dörrhandtag, byrålådor (förutom en endaste!), datorer, kroppar ... Papper tycktes vara det enda som inte drabbades av förstörelsen (!)
Seismologiska anomalier
Seismografer dokumenterade försvinnandet av WTC1, 2 och 7. Innan vi går in på dessa ska vi ha klart för oss var och hur tornen stod. Både WTC1 och 2 var förankrade i solid berggrund. Tornen bestod av ungefär en halv miljon ton massa vardera, totalt en miljon ton (!).
Båda byggnaderna föll ihop uniformt, d.v.s. rakt ned i sina egna fotavtryck (trots asymmetrisk skadebild). Det borde alltså ha rört sig om en extremt koncentrerad duns. Men om man tittar på videoupptagningar från de s.k. "kollapserna" uteblir den öronbedövande smällen som borde fått hela Manhattan att skaka. Detta är väl i linje med seismografernas utslag.
Jämför vi WTC1 (röd) med jordbävningen (blå), ser vi att tornet orsakade ett ca 8 sekunder långt ytligt skalv, som om marken släppte på spänningen som strukturen åsamkade jordytan. Men inga skalv som utbredde sig i berggrunden och inga efterskalvsvibrationer.
Än absurdare är utslagen, eller snarare bristen på dem, som WTC7s fall gjorde. Även om byggnaden såg liten ut i jämförelse med de andra så ska vi komma ihåg att det var en skyskrapa med 47 våningar, motsvarande en massa på 230 000 ton. Icke desto mindre var utslaget på seismograferna så svagt att det knappt gick att urskilja från bakgrundsljud.
6.4 är sekundantalet det tog för WTC7 att "kollapsa". På richterskalan var utslaget 0.6, d.v.s. ej kännbart för människor.
Som referens tar boken upp rivningen av arenan Kingdome i Seattle. Den konventionella metoden av sprängladdningar användes vid demolerandet. Trots att kupolens area var större, samt var av betydligt mindre massa, så orsakade dess kollaps 2.3 på richterskalan, samma som WTC1, dock inklusive de normala berggrunds- och erfterskalvsvibrationerna. Totalt registrerades över en minut av skalv och efterskalv (jämför med jordbävningen på den tidigare grafen).
Kingdome-arenans demolering.
Diagrammet nedan förtydligar de seismologiska mätningarna. De vita områdena i silhuetterna motsvarar massan som måste ha varit frånvarande för att kunna förklara datan.
Sammanfattat säger den oss att sprängladdningar inte var en del av tornens förstörelse. Kuriöst nog innebär den även att en betydande del av tornens totala massa aldrig nådde marken.
Spiran och snittet
Miljoner ton massa har av allt att döma gått upp i rök. Detta är inte bara vad exemplen ovan pekar på, men också vad som bokstavligen går att se om man studerar videoupptagningarna av katastrofen närmare.
I samband med att det andra tornet föll (WTC1), fångade flera upptagningar hur en stor del av dess inre skelett stod kvar i en handfull sekunder innan det upplöstes till damm. Eftersom det rör sig om armerad betong finns det ännu inga logiska förklaringar till varför det börjar svaja för att sedan upplösas.
Här är stillbilder följt av en videosekvens av den s.k. "spiran".
911-Truth Movement, som aktivt motarbetar Dr Woods forskning, menar att vi ser damm som hänger kvar i luften efter att strukturen fallit. Damm som inom loppet av några sekunder lägger sig på varenda kvadratmillimeter av dess yta...
Hur är det möjligt när det hänger kvar i luften efter att spiran försvinner? Och var föll denna över 200 meter höga struktur ned någonstans, i ett hål i marken? Antagligen samma hål som resten av byggnaden hamnade i. Den officiella förklaringen är förstås att flygplansbränsle och islamister orsakade detta och allt annat som hände denna dag.
Underskriven har ägnat riklig tid åt att studera videomaterial. Om man tittar noga med 0.25x hastighet på sekvensen 00:10 - 00:15, ser man tydligt hur diverse material går upp i rök (kolla t.ex. på det trekantiga föremålet som sticker ut på hörnet).
Ytterligare en märklighet som förtjänas att tas upp är resterna av vad som en gång var WTC4. Studerar vi bilden nedan ser vi att byggnaden är avskuren med närmast kirurgisk precision. Exakt hur har det gått till? Var är resten av byggnaden, och än en gång, var är rasmassorna från det 400 meter höga WTC2?
Det finns mängder och åter mängder av oförklarade aspekter som jag gärna skulle vilja förmedla; t.ex.
Över 1400 bilar (vissa parkerade kilometer därifrån) som började glöda, sprängas och sedermera rosta.
Omkullvälta bilar.
Ground Zero ryker i åratal utan att vara varmt.
Analysen som visade att dammpartiklarna var unika i komposition och sin ringa storlek.
De egendomliga hålen som fanns i de kvarvarande byggnaderna samt i gatorna runtomkring.
Marmorfasaden saknades helt runt ingången till WFC1 och WFC2, utan några andra uppenbara strukturella skador.
Stålbalkarna från resterna, som delvis var avslitna, böjda och spontant började rosta.
Jordens magnetfält påverkades drastiskt i samband med att tornen fick sina hål (de två första strecken), samt när de gick upp i rök (streck tre och fyra) [LÄNK]
Vad jag också fann särdeles fascinerande var den rikliga mängd av ögonvittnesskildringar som förekom genom hela boken. Majoriteten kommer från polis och räddningspersonal, och man kan verkligen känna förvirringen som uppstår när de beskriver något som egentligen inte har någon logisk förklaring, men hela tiden rationaliseras som en extrem följd av en extrem händelse.
***
Inför denna artikel skummade jag igenom 9/11-Comission Report, för att se vilka slutsatser som officiellt håll kommit fram till. Till min bestörtning fann jag att ingen undersökning av byggnadernas förstörelse förekom över huvud taget. I stället handlar de 500+ sidorna mer eller mindre uteslutande om Bin Laden, Al-Qaeda och terrorism.
När jag tittar igenom gamla nyhetsklipp ser jag att man inom loppet av några timmar klargör för världen att Bin Laden låg bakom det hela. Det överensstämmer med de personliga minnesbilderna jag har från hur omgivningen och media reagerade när jag som 13-åring var i Sverige.
Det är här Dr Woods verk blir mer än bara en kriminalteknologisk analys, det blir lika mycket en övning i kritiskt tänkande. För som hon menar, ska frågeföljden vid utredningen av en händelse vara:
VAD har hänt?
HUR har det hänt?
VEM har gjort det?
VARFÖR?
Märker ni att den första och mest fundamentala frågan aldrig besvarats? I stället svarade man direkt på i synnerhet VEM, varefter HUR och VARFÖR liksom slank med utan vidare eftertanke. Svaret godtogs utan någon som helst utredning eller bevis på att personen i fråga var skyldig, än mindre hur han gick till väga när han förvandlade över en miljon ton till stoft.
Vi föll offer för känslomässig manipulation som kortslöt vårt förnuft. Berättelsen om en syndabock som orsakade sådan förödelse att militär invasion i fjärran land bejublades.
Dr. Judy Wood - En amerikansk hjälte.
Som tur är fanns det en person som ställde den rätta frågan. Som det skulle visa sig var hon också en expert på ämnet samt besittande oantastlig integritet; och för det bör vi alla vara djupt tacksamma. Det är sällan jag berörs av en fackbok till den grad att jag känner mig förpliktigad att lyfta fram den; men så är fallet här.
För implikationerna gör boken till en av de viktigaste som skrivits.
Följdsatser
Bokens svar på frågan VAD är alltså: Något orsakade total upplösning av byggnadernas molekylära sammansättning.
Med det klarlagt finner vi oss med den intressanta följdfrågan gällande HUR.
Hon yrkar på att en form av "Directed Energy Weapon" (D.E.W.) - på svenska ungefär "dirigerat energivapen" - användes, d.v.s. riktad energi som instruerade komplexets beståndsdelar att finfördelas. D.E.W.s är inget märkvärdigt i sig, däremot är energin som måste ha använts i de här fallet, av en icke-konventionell karaktär.
Hon rundar av boken med att undersöka alternativ fysik. Hon går in på Tesla, Townsend Brown, John Hutchinson m.fl.. Personer som demonstrerat och fortsätter demonstrera en djupare förståelse för skapelsens beskaffenhet.
Teknologi som officiellt inte existerar. Naturlagar ännu ej förstådda. Icke desto mindre demonstrerades det mitt framför världens ögon i det mest dokumenterade attentatet i historien.
Boken går inte in på frågan om VEM, men om jag ställer den leder tankarna onekligen, och ännu en gång, till en grupp människor som, omgärdat av otaliga lager sekretess, i många årtionden existerat fördolt i gränslandet mellan den militära och privata sektorn.
I sina händer besitter de potentialen att frigöra jordens befolkning från den allomfattande och destruktiva energiinfrastrukturen som har oss i sitt våld. Vid sidan av den spirituella aspekten är detta själva kärnan i hemlighetsmakeriet bakom UFO-fenomenet.
Som en person som dedikerat över ett decennium åt rejvkultur känner jag att det vore förhastat av mig, att inte bidraga med ett par tipps som kan förbättra allas chanser för en positiv upplevelse på dansgolvet. Dessa kommer i första hand rikta sig till dem som anammar den drogliberalare aspekten av subkulturen, men ni andra kan säkert också ha nytta av dem.
Låt oss först ha klart för oss vad vi har att göra med när vi talar om rejv. Begreppet som är en försvenskning av engelskans rave, etablerades i samband med att dansmusik som techno/trance uppkom kring 90-talets början.
I discodödens kölvatten uppstod en ny våg av festande som i kontrast till föregångaren karaktäriserades av spontandans, hallucinogener och övergivna lagerlokaler. Musikkategorierna gick ännu ej att skilja, men klart var att den nya musikens höga tempo, homogena rytmer och ENERGI, hade kommit för att stanna.
I samband med denna technons uppståndelse exploderade parallellt framställningen och tillgången på diverse narkotikaklassade substanser - folk inmundigade allt möjligt men amfetamin och i synnerhet XTC blev näst intill synonymt med den nya subkulturen.
Undertecknad föddes och växte upp i Sverige. När jag fyllde 21 flyttade jag till Berlin. Mitt enorma musikintresse till trots hade jag aldrig kommit in på techno/trance/house. Det var svårt att odla engagemang för sådant när man befann sig i ett land som i princip förbjudit evenemang av dylik karaktär.
Men så hamnade jag lyckligtvis på kontinenten och jag förstod snart vad det handlade om, varför det varit så svårtillgängligt. Innan var min interaktion med musik i huvudsak passiv, lyssnandes. Men nu stod man på ett dansgolv och var tvungen att med kroppen ge mening åt kontexten. Och det omvända: rörelserna som låter sig gestaltas av den dunkande takten. Muskel och lem. Svett och strobes. Dygn av tidlöshet. Och så förstås den magiska (läs: illegala) ingrediensen.
Alternerat medvetandetillstånd-garanti.
Reducerar vi ned fenomenet till sina rena beståndsdelar: rytm, dans, ljusspel och rus finner vi en av de äldsta ceremoniella arketyperna: den shamanska elddansen. Utförd genom alla tider för att uppnå kontakt med andevärlden. Ett ytterst seriöst företag och alltid förknippat med utförliga ritualer - skyddsåtgärder om man vill - för att välkomna positiva väsen, och hålla de negativa utestängda.
Den spirituella komponentens frånvaro gör vår version av elddansen unik. Den primära fokusen hamnar på nöje medan nyttan åsidosätts, liksom farorna. Potentialens räckvidd ignoreras på grund av ett paradigm, som för några generationer sedan av vacklande anledningar, bestämde sig för att det tusenåriga förhållandet vi haft med andevärlden blott var vidskeplighet.
*Utz* *Utz* *Utz*
I en anteckningsbok finner jag ett par nedskrivna tankar från 10/7, 2022:
[...] Tanken kom nyss till mig (igen!) att de gyllene [klubb]-åren på många sätt var mässor utan säkerhetsprotokoll. Väsen tilläts deltaga på deras egna villkor, och hade man tur var de av godo, hade man mindre tur kunde man förgöras eller nästan förgöras. När folk beskriver stället (och kulturen) som magiskt tror jag i de flesta fall de inte är medvetna om hur träffande begreppet är.
Denna aspekt, och hur vi ska förhålla oss till den, är alltså poängen med detta inlägg. Innan jag fortsätter vill jag göra ett par klargöranden. Rejvkultur är unikt och heligt. I sin optimala form frigörande, upprorisk, drömmande, kraftfull. Anti-tesen till politik, arbete, fördom och allt annat bidragande till själsligt förtvinande.
Konceptet är gott. Det bör förvaltas väl. Förskonas från ideologi och restriktioner. Nöje ska stå i centrum. Detta ansvar ligger inte bara på organisatörer utan precis lika mycket på besökarna (i det här fallet: rejvarna). Ta med dig god energi dit du går så har du redan gjort en insats (detta gäller naturligtvis alltid och över allt).
Med det sagt, låt mig säga ett par ord om hur negativ energi kan avvärjas. Måhända självklart, men se till att du är i gott skick både fysiskt och mentalt, hänsyn bör tas till allt från näring och hälsa till mentalt välbefinnande. Man kan säga att ett starkt sinne hänger ihop med stark grund, men det är inte alltid helt enkelt att uppehålla styrka, särskilt inte efter två dygn utan sömn och föda. Kom då i håg att du kan använda lättsamhet synonymt med styrka.
I en personlig upplevelse befann jag mig plötsligt på ett dansgolv fullt av groteska entiteter. Det var allt annat än trevligt, men i stället för att söka mig därifrån dansade jag vidare. Jag ville inte låta mig besegras, kuva in för rädslan. (Motsatsen till kärlek är rädsla, kom ihåg det)
Så jag kämpade på, tills varelserna långsamt återgick till vanliga klubbesökare och jag gick och satte mig; med stor lättnad i stället för oro.
En upplevelse som förvisso slutade gott, men som hade kunnat undvikas om jag till exempel burit någon form av skyddande objekt eller talisman t.ex. ett halsband med en helig symbol. Viktigt är att den symboliserar något som har positiv laddning för dig.
Respektera platsen och de krafter som härjar där genom en tacksamhetsgest. Exempelvis kan du hälla ut några droppar ur din orörda drink eller lägga upp lite extra av det vita som du blåser ut - en offergåva helt enkelt. I samband med att du ankommer till evenemanget, stanna upp och rikta ett stilla tack till platsen. Vörnadsgesten blir ofta först relevant när det rör sig om en plats du regelbundet återvänder till, men är enkel och effektiv.
Redan innan evenemanget kan du bättra på dina chanser till framgång genom bön och ritual till välvilliga entiteter som du allierat dig med i ditt dagliga liv. Här är det rätt personligt vad som gäller, men jag kan starkt rekommendera regelbunden vördnad för avlidna släktingar; de flesta har ett par foton på släktingar uppställda hemma, så altaret är redan dukat, använd det!
Till sist vill jag slå ett slag för sigillmagi, den ultimata life hacken. Att förklara på svenska exakt hur det går till är något jag ämnar göra här någon gång framöver, men tills dess får ni nöja er med ett par instruktioner på engelska.
Den här från Gordon White är underhållande men rätt utförlig, något mer tillgänglig är Grant Morrisons instruktioner (s.5) i Pop Magick [alternativ länk]. Märk väl att sigill är något du kan och bör implementera generellt i ditt liv, ty det är både risk- och kostnadsfritt. Skillnaden är påfallande.
*Utz* *Utz* *Utz*
Kombinera nämnda medel med en gnutta förnuft, erfarenhet och goda vänner så kommer dina chanser för lyckade elddanser öka markant. Dock har jag ännu inte funnit något som hjälper mot en dålig DJ. Där är jag rädd att du helt enkelt får utveckla ett sjätte sinne, eller som jag brukar kallar det: instinkt.
.jpg)
.jpg)
