Sonntag, 4. Dezember 2016

I. Existens

Min uppfattning, att intelligens är en fundamental egenskap hos universum, delade jag med mig av i juli förra året. I Slump kontra struktur behandlades vad jag anser vara en onödigt isolerande inställning till världen och oss själva. Utgångspunkten var då de observerbara, sofistikerade strukturer - från atomer till galaxer - som oupphörligt förekommer i vår värld; vars existens antyder ett elegant, uttänkt system, snarare än en tillfällighet. 

Perspektivet omkullkastar oss som ”kronjuvelerna i ett övrigt dött och meningslöst hav”, i stället ges vi möjligheten att uppskatta mänskligheten som en oskattbar beståndsdel av en lika gränslös som gåtfull Skapelse.

* * *

I denna och ett par efterföljande texter ämnar jag kungöra klargörande reflektioner rörande Skapelsens, eller om ni så vill Universums, natur. Det första temat är existens, med huvudfrågan: Vari bottnar existensen? Som kontrasterande material nyttjas den rådande kosmologiska teorin om universums utveckling, Stora smällen.

Stora smällen-teorin beskriver universums utveckling från kort efter början, till idag. Teorin utgår från att universum - tid, rum och materia - uppstod för 13,8 miljarder jordår sedan; ur vad specificeras inte, måhända med all rätt eftersom den vetenskapliga metoden endast är kapabel att mäta vår omedelbara fysiska tillvaro. 

Därmed är också teorin oduglig som förklaring till världsalltets ursprung samtidigt som den lämnar en djupare förståelse för kosmos och dess innehåll, ergo oss, haltande. Teorins tidsliga aspekter fungerar emellertid väl som utgångspunkt för filosofiska utsvävningar. Härmed följer resonemanget som jag stöder mina övertygelser på. 

* * *

Föreställningen att universum inte alltid funnits fordrar frågan: vad, om något, existerade dessförinnan? 

Eftersom det är logiskt otänkbart att ingenting övergår till någonting, bör accepteras att existensen av något föregick universum. 

De fysikaliska lagarna uppkom i samband med universum, därför borde det som existerar innan inte vara bundet till naturlagarna - tid inbegripet. Således pratar vi om en existens såväl tidlös som metafysisk till sin natur. 

Tidlöshet torde innebära utan början och slut, alltså något oändligt. Är detta fallet måste denna oändliga existens av något vara en eftersom plural innebär ett bestämt antal → ändlighet. 

Antagandet, att denna pre-kosmiska existens har med universums tillkomst och vara att göra, är rimligt.



Sonntag, 4. September 2016

Äkthetens börda

När det kommer till det mystiska är det få filmer som tagit så mycket uppmärksamhet i anspråk som Patterson-Gimlin-filmen (PG-filmen). Snutten, som sägs visa en lunkande Sasquatch, filmades hösten 1967 i Bluff Creek, Kalifornien. Än i dag anses upptagningen vara det närmaste man kommit videobevis av den beryktade skogsjätten, men finns det något som talar för att det är äkta, eller rör det sig om ett lurendrejeri?


[Det skall klarläggas att denna analys uteslutande kommer behandla filmen i sig, de omkringliggande omständigheterna som t.ex. männens respektive personligheter hålls medvetet utanför. Tillkomst respektive efterspel beskrivs relativt utförligt på engelskspråkiga Wikipedia.]

Eftersom filmen tillkom för så längesedan, kan vi utesluta all form av digital manipulation. De två närmaste förklaringarna som står till hands är således: det är en person i en dräkt alternativt ett för vetenskapen genuint, icke-förstått, fenomen.

Originalmaterialet i låg upplösning.

Först i slutet av originalfilmen dyker den berömda sekvensen upp. Under de nära femtio år som filmen varit känd har många utförliga analyser gjorts. M.K. Davis är den som ägnat mest tid i klippningsstudion. 


Han är ansvarig för denna bearbetade sekvens [länk]. Som tydligt går att urskilja har figuren ett par kvinnliga bröst, om det nu rör sig om en dräkt kan man fråga sig varför de bemödade sig med ett sådant tillägg. Överarmarna är oproportionerligt långa, gångarten kraftigt avvikande från en människas och trots att den ger ett intryck av att vara mycket stor rör den sig smidigt, nästan mekaniskt framåt. 




I jämförelsen som Davis tagit fram ovan ser vi hur stor varelsen är i förhållande till en människa. Mannen på bilden är inklusive sina stövlar ca 195 cm lång [länk].  


Bilden visar tydligt hur oproportionerlig varelsens högra arm är i förhållande till en människas. En dräkt hade förvisso kunnat ha förlängda armar, men om man studerar klippet ses hur armbågen böjs i samband med att hen tittar in i kameran - detta är fysiskt omöjligt för en människa. 


Bakdelens respektive delar rör sig oberoende av varandra. Dräktens komplexitet måste vara exceptionell för att åstadkomma något liknande. Lägg även märke till ryggmusklernas rörelser, samt tårna på höger fot [länk].


Att det rör sig om fem(?) separata tår ser vi tydligt på denna bild, än en gång framtagen av M.K. Davis [länk]. För vidare djupdykning i detaljer rekommenderas Davis blogg, The Davis Report.

*    *    *

Låt oss nu kasta ett öga på den säregna gångarten. Även om andra redan påpekat det tidigare så var det först via ett Youtube-konto kallat ThinkerThunker, som det hela fick genomslag.

I sin videoanalys upptäcker han dels att varelsen aldrig sträcker helt på benen, utan går med knäna ständigt böjda. Han finner också att smalbenet har en avgjort häftigare vinkel, i förhållande till marken, än vad som är naturligt för Homo sapiens sapiens.


Bilden illustrerar hans fynd. För att få en uppfattning om fyndens tyngd bör man dock ägna 10 minuter åt att titta på hans två filmer nedan. De är rakt på sak och torde vara tillräckliga för att belysa all problematik som ett scenario involverande en människa i en gorillakostym måste innebära. Som framgår kan en människa härma varelsens gång någorlunda, men att få det att se naturligt ut är en annan femma.



*   *   *

Person i dräkt-argumentet är den instinktivt rimligaste förklaringen till utsagan "Sasquatch på film"; men om vi tittar närmare på materialet i sig, särskilt objektets rörelser, samt tar hänsyn till 60-talets tekniska begränsningar - kom ihåg att det här var ett år före Apornas planet utkom - så vilar slutsatsen, att det är en människa vi ser, på ytterst vag grund. Endast den som inte studerat materialet kan hävda något sådant.

Emellertid är det problematiskt att erkänna materialets äkthet. Ett dylikt ställningstagande innebär att vi måste gå från förklarligt till oförklarligt - från det bekväma till det obekväma - något som går stick i stäv med vår natur.

För hur lyckas man med konststycket: att passa in, en gigantisk primat, springandes omkring i Nordamerikas skogar, utan att lämna efter sig direkta fysiska bevis, ända in till våra dagar; i den rådande världsbilden?

Hur förklarar man de tusentals, aldrig sinande, förstahands-vittnesmål som beskriver denna varelse - samtidigt som fotografier tillika filmmaterial uteblir?

Det går inte.

Så, vad återstår?








Samstag, 28. Mai 2016

Kosmiska principer

På mitt förra jobb förhöll det sig som så med arbetsbördan att tre effektiva arbetstimmar var nog för att utföra det arbete som förväntades av mig. Eftersom det rörde sig om en heltidstjänst hade jag därmed flera timmar varje dag som jag kunde göra annat på. Det blev en hel del forum, videoklipp och framför allt bloggande. 

Till och från skrev jag också på andra projekt, bland annat gjorde jag en översättning av en tunnare bok bestående av 25 spirituella aforismer. Innehållet sägs härstamma från en kosmisk federation dedikerad att tjäna den oändliga Intelligens tillika Kärlek som utgör såväl det synliga som osynliga Universum. 


Översättningen och det kringliggande arbetet blev klart för lite mer än ett halvår sedan, men först nu nämner jag det här. Den som är intresserad kan läsa dem alla i systerbloggen 25 principer om verkligheten

Pappers- samt Kindleutgåva beställes enklast genom Amazon [länk] eller Createspace [länk]. 



Må den bidraga positivt.


Donnerstag, 31. März 2016

Tänka fel är störst




Texten återfinns utanför universitetshusets aula i min hemstad Uppsala. Orden formulerades i slutet av 1700-talet av upplysningsmannen Thomas Thorild, som med retorisk färdighet lyckades övertyga sin samtid om utsagans rimlighet.

Såsom sannt vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen större fiende i verlden än den falska. Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf ses, att det aldra största för allmän sällhet är: frågan om det rätta.[...]
Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas. [källa]

Säger han bland annat. Förvisso logiskt sett från grundantagandet att kyrkans läror äro de rätta, men med tanke på det högst relativa i begreppet "god", så även när det kommer till Bibeln, måste ändå tillstås att det i huvudsak rör sig om vältalighet snarare än saklighet. Utan kontexten blir det ännu grumligare, varpå Uppsala-studenternas fortsatta förvirring består.

Citatet är förstås mycket omstritt. Jag kommer ihåg att det blev totalsågat av bland annat Alexander Bard i ett avsnitt av Filosofiska rummet för många år sedan. Även jag har större delen av mitt liv varit mycket ifrågasättande. I dag är jag av åsikten att det är, om inte lyckat, så åtminstone relevant.


Filosofi var under mina gymnasieår ett av mina största intressen. Det var under andra ring som jag tack vare en engagerad lärare och halvtafflig lärobok fick upp ögonen för ämnet; läraren ville för allt i världen undvika Heidegger i undervisningen och bokens omslag pryddes av Wittgensteins nuna: varpå dessa blev mina ledstjärnor.

Hyllmeter kan sägas om deras respektive tankar, men vad de i grund och botten bidrog till hos mig var att tänka klokare. Med sin strävan efter att utgå från en så fundamental punkt som möjligt har Heidegger fått mig att söka efter detsamma närhelst en diskurs, såväl vardaglig som av tyngre börd, står för dörren.

Wittgensteins lika stringenta som dunkla utsagor om språkets natur gav mig en känsla för ord, deras betydelse och deras användare, som jag sedermera kunnat applicera lika mycket på mina egna som andras resonemang.

Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein

Under min aktivaste filosofiperiod dök frågan om ämnets giltighet ofta upp. Att motivera dess existensberättigande var, tack vare Sartre, Descartes och diverse döda greker, ibland lika utmanande som att argumentera för latinets sak. 'Tanke om tanke' var, hur rimligt det än ter sig, svårt att ro i land.

10 år senare måste jag konstatera att den allmänna avsaknaden av filosofi här i världen är en tragedi.

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och ta upp politik, men låt mig i stället rikta blickarna mot den inte lika uppenbara vetenskapliga världen. I januari/februari skrev jag i min engelska webbjournal en artikelserie i två delar. Den första delen behandlar kosmologi och astrofysik medan den andra kretsar kring LHC och partikelfysik.

I den första artikeln gör jag, bland annat, tydligt att moderna hjältar som Stephen Hawking och (för svenskar) Ulf Danielsson gör sig skyldiga till yttranden om Big Bang vilka vilar på högst tveksam logisk grund.

I följande föredrag från 2012 säger sistnämnde följande om vad som fanns innan universum:

Från början fanns bara en expanderande tomhet, en slags pådrivande mörk energi ... och små dallringar. - Ulf Danielsson [föredraget]

Detta föregick alltså Universum. Rummet sitter tyst och lyssnar, men vad är tomhet och i vad expanderar det? Vad är det som dallrar? En dallring har lika mycket betydelse som en dans eller ett hopp, det beskriver en specifik handling av något. Mörk energi erkänner fysikerna åtminstone att de inte vet vad det är.

Om jag icke apriori kan ange elementarsatserna, så måste det leda till uppenbart nonsens att försöka ange dem. - Ludwig Wittgenstein, 5.5571, Tractatus

Artikel två går i genom partikelfysikens historia med huvudsaklig fokus på CERNs partikelaccelerator och dess "fynd". Där uppdagas bland annat CERNs metodologi och hur den skiljer sig avsevärt mot den metod som de utger sig för att använda, nämligen den vetenskapliga.

Jag hörde en gång någon berätta att skillnaden på intelligens och visdom är att det krävs intelligens för att bygga en atombomb, visdom för att låta bli. Jag vill påstå att detsamma gäller partikelacceleratorer.

Hur gick det till när man upptäckte Higgs-bosonen till exempel? Två grupper, med den specifika uppgiften att finna Higgs, var ansvariga för samtliga moment - allt från detektorkalibrering till dataanalys - av experimentet. Allmänhetens insyn är ytterst begränsad på grund av datamängdens storlek och komplexitet. Offentliggörandet av utvalda mängder tycks inte vara mödan värt.

En noggrann dokumentation av alla moment återstår att finna. Huruvida resultaten är reproducerbara förblir oklart. Att helt enkelt lita på att alla involverade håller sig objektiva, när hela deras framtid bestäms av experimentets utgång, tyder om inte annat på usel utformning.

Här belyses frånvaron av djup och förnuftig tanke inom de finaste vetenskapliga institutionerna. I dess ställe finner man självförhärligande grupptänk, mer intresserat av teoretiskt plockepinn och Nobelpris än insikt om verklighetens natur.

Det betänkligaste i vårt betänkliga tidevarv är, att vi inte tänker. - Martin Heidegger [källa]

När ett beteende eller en tanke avviker betydligt från de premisser som tydligt stipulerats, kan vi prata om korrekthet i någon relevant mening?




...