Inledning
I inlägget Tänka fel är störst, från 2016, adresserade jag den alarmerande bristen på filosofisk
kompetens inom modern vetenskap. Med anledning av Nobelpriset i fysik
2020 (för att inte nämna 2021!), måste man tyvärr konstatera att
läget fortfarande är akut.
Då jag ägnat mycket tid åt att kartlägga humbugen som härskar inom partikelfysik och kosmologi, var det med skräckblandad förtjusning som jag läste igenom Kungl. Vetenskapsakademins (KV) 8 sidor långa popvetenskapliga bakgrundsinformation till priset som delades: ena delen till ett par astronomer för deras observationer, och andra hälften till Roger Penrose “för upptäckten att bildandet av svarta hål är en robust förutsägelse av den allmänna relativitetsteorin”.
Den här texten kommer i huvudsak fokusera på de filosofiska aspekterna av Penroses teoretiska upptäckter. De så kallade Penrose-diagrammen, tillsammans med utvalda satser från Kungl. Akademins bakgrundsinformation om „svarta hål“.
Slutsatserna kommer sedemera agera som språngbräda för en djupare kritik av det intellektuella och existentiella fängelse, som tre hundra år av europeisk upplysning [sic] har spärrat in oss i.
Djupdykning i dunkelhet
Innan vi tar en närmare titt på diagrammen, så vill jag först nämna att Penroses „upptäckt“ om svarta håls bildande är helt och hållet teoretisk. Han har alltså fått pris i fysik för matematiska diagram som han ritat på papper; Akademin uttrycker det följande:
Med det ur vägen, låt oss börja med det första diagrammet:
Kommentar: Som jag tog upp i en artikel på min engelskspråkiga blogg, kallad The Hole Story, så är såväl [tid] som [rum] abstrakta koncept som till dags dato saknar konkret fysikalisk defnition. Det går naturligtvis utmärkt att räkna med dem genom att tillskriva dem ett nummer/bokstav i en ekvation; men med tanke på att de ingalunda är klarlagda fysiska realiteter måste man fråga sig hur meningsfulla begrepp som „rum-tidväven“ (engelska: fabric of space-time) verkligen är.
Frågande må man också vara över hur säkert det går att veta att rum och tid kan existera oberoende av varandra, så som diagrammet ovan porträtterar. Begreppet [singularitet] är inte heller helt oproblematiskt, såhär beskrivs det av KV:
„inuti ett svart hål döljer sig alltid en singularitet, en gräns där rummet och tiden tar slut. Densiteten är där oändlig och ingen teori finns ännu för att ta sig an detta fysikens märkligaste fenomen.“
„alla svarta hål ruvar innerst inne på en singularitet, en gräns där alla
de kända naturlagarna upphör.“
Enligt diagrammet tar dock rum slut i samma stund det når hålet. Märk väl att de i ena satsen kallar singularitet för ett (märkligt) fysiskt fenomen, medan de i andra beskriver fenomenet som något bortom det vi definierar som fysik.
|
|
|
|
 |
|
|
Kommentar: Min favorit. Låt oss nu ta en god tid på detta diagram och fråga oss för en sekund vad definitionen av termerna framtid och dåtid lyder. En simpel sådan hade varit att katergorisera dem som händelser som hänt innan eller efter en specifik tidpunkt. Per definition har båda begreppen en början och ett slut, de är med andra ord ändliga.
En naturlig följdfråga torde vara, hur man på ett meningsfullt sätt kan ponera ett oändligt ändligt antal skeenden? Lika logiskt är det att prata om torrt regn eller salt socker. För att ytterligare understryka absurditeten i det hela är båda oändligheterna i diagrammet gestaltade i form av två tydligt ändliga linjer.
Vidare frågar jag mig hur man gör skillnad på två oändliga tidsmått, samt var oändlig nutid passar in i diagrammet. Satsen „tiden går uppåt“ cementerar att perspektivet detta paradigm utgår från, är väl i enlighet med renässansens idé att tiden är linjär i sin natur.
Vidgat perspektiv
Så hur kommer det sig att varken filosofer eller fysiker reagerar på detta nonsens? Hur kan de komma undan med mord på öppen gata? Jag vill föreslå att problematiken är att vår (läs: västvärldens) kultur vilar på den djupt rotade vanföreställningen att
I) Tid existerar som ett separat objekt.
II) Tiden är linjär, d.v.s. har en början och ett slut, samt riktningen framåt/uppåt.
Denna bild av tiden som progressivt objekt möjliggör en bred acceptans inte bara hos experterna men även den stora massan, då koncepten ger skenet (åtminstone på ett ytligt plan) av att vara greppbara. Problemet är bara att om ramverket är fundamentalt bristfälligt, kommer allt som följer i dess spår också vara det. Även ett guldpalats stinker om det står på en gödselhög.
För faktum är att denna progressiva tidsidé är förhållandevis ny tillika unik i mänsklighetens historia. En följd av upplysningstidens dekonstruktion av ett gåtfullt, gudomligt Kosmos, till ett jättelikt och livlöst urverk.
Allting började en gång med en stor smäll, och liksom i världsrymden som här på jorden har allt utvecklats framåt. Allt innan idag var primitivare. Alla som inte är lika teknologiskt sofistikerade som Europa är underutvecklade (och bör därmed vara tacksamma för vårt koloniala inflytande, som ju tar dem ur stenålderssamhället).
Föga tog man till akt, att blomstrande civilisationer genom alla tider betraktat tiden som cyklisk i sin natur. Årstiderna liksom imperierna kommer och går, något som den vetenskapliga progressivismen tycks ha glömt; om än det är tydligt att utevecklingen sedan länge kulminerat.
|
|
|
Tidszoner. Det är svårt att föreställa sig att t.ex.sumerisk, romersk eller aboriginsk kultur skulle konstruera något liknande. |
Jag skall avslutningsvis ge ytterligare ett exempel på ett gebit som korrumperats av detta tankesätt. I det nuverande klimatnarrativet blir vi tillsagda att tiden håller på att rinna ut, om vi vill bevara något luddigt idealtillstånd för vår planets framtid.
 |
Att begreppet klimat i sig är problematiskt demonstreras härmed. Se likheterna med tidszonerna. |
En formuleringen som applicerar vårt konstruerade tidskoncept på naturen, och därmed reducerar henne till ett objekt av betydligt ringare prakt än vad som sig bör, varmed chanserna till en positiv utgång minskas radikalt. Ty klimatet, om vi nu använder det begreppet, har inget ultimat sätt att vara på. Tvärtom. Studerar vi jordens historia finner vi snart att det är i konstant förändring och cykliskt i sin natur. I varje ögonblick unikt. Precis som vi och allt annat levande.
 |
| Med
tanke på att jordens medeltemperatur har stigit dramatiskt ett flertal
tillfällen innan människan existerade, torde man fråga sig hur vi kan vara
säkra på att vi är orsaken just denna gång. [LÄNK] |
Det är ingen hemlighet att våra förfäder liksom många icke-Europeiska kulturer idag, såg och fortsätter att förstå tiden på samma cykliska sätt. I ljuset av detta måste jag hålla med författaren, shamanen och magikern Gordon White när han beskriver vårt paradigm som en halvtaskig besvärjelse.
 |
| Denna briljanta bild visar hur avförtrollningen av naturen tydligt hänger ihop med separation. Hämtad från Dean Radins essentiella bok "Conscious Universe". |
I slutändan är världsnarrativet baserat på en separationsprincip som - genom att särskilja själ och medvetande från kött och materia; tid, rum och fysisk existens från varandra - kulminerar i, en i grunden felaktig realitetsuppfattning.
Inte undra på att vi befinner oss i en ålder av pseudovetenskap (maskerad som vetenskap) dirigerande en rabiat och hänsynslös positivsm. Att spiritualiteten befinner sig i ett tillstånd av iskall stiltje faller sig föga överraskande.
