Sonntag, 4. September 2016

Äkthetens börda

När det kommer till det mystiska är det få filmer som tagit så mycket uppmärksamhet i anspråk som Patterson-Gimlin-filmen (PG-filmen). Snutten, som sägs visa en lunkande Sasquatch, filmades hösten 1967 i Bluff Creek, Kalifornien. Än i dag anses upptagningen vara det närmaste man kommit videobevis av den beryktade skogsjätten, men finns det något som talar för att det är äkta, eller rör det sig om ett lurendrejeri?


[Det skall klarläggas att denna analys uteslutande kommer behandla filmen i sig, de omkringliggande omständigheterna som t.ex. männens respektive personligheter hålls medvetet utanför. Tillkomst respektive efterspel beskrivs relativt utförligt på engelskspråkiga Wikipedia.]

Eftersom filmen tillkom för så längesedan, kan vi utesluta all form av digital manipulation. De två närmaste förklaringarna som står till hands är således: det är en person i en dräkt alternativt ett för vetenskapen genuint, icke-förstått, fenomen.

Originalmaterialet i låg upplösning.

Först i slutet av originalfilmen dyker den berömda sekvensen upp. Under de nära femtio år som filmen varit känd har många utförliga analyser gjorts. M.K. Davis är den som ägnat mest tid i klippningsstudion. 


Han är ansvarig för denna bearbetade sekvens [länk]. Som tydligt går att urskilja har figuren ett par kvinnliga bröst, om det nu rör sig om en dräkt kan man fråga sig varför de bemödade sig med ett sådant tillägg. Överarmarna är oproportionerligt långa, gångarten kraftigt avvikande från en människas och trots att den ger ett intryck av att vara mycket stor rör den sig smidigt, nästan mekaniskt framåt. 




I jämförelsen som Davis tagit fram ovan ser vi hur stor varelsen är i förhållande till en människa. Mannen på bilden är inklusive sina stövlar ca 195 cm lång [länk].  


Bilden visar tydligt hur oproportionerlig varelsens högra arm är i förhållande till en människas. En dräkt hade förvisso kunnat ha förlängda armar, men om man studerar klippet ses hur armbågen böjs i samband med att hen tittar in i kameran - detta är fysiskt omöjligt för en människa. 


Bakdelens respektive delar rör sig oberoende av varandra. Dräktens komplexitet måste vara exceptionell för att åstadkomma något liknande. Lägg även märke till ryggmusklernas rörelser, samt tårna på höger fot [länk].


Att det rör sig om fem(?) separata tår ser vi tydligt på denna bild, än en gång framtagen av M.K. Davis [länk]. För vidare djupdykning i detaljer rekommenderas Davis blogg, The Davis Report.

*    *    *

Låt oss nu kasta ett öga på den säregna gångarten. Även om andra redan påpekat det tidigare så var det först via ett Youtube-konto kallat ThinkerThunker, som det hela fick genomslag.

I sin videoanalys upptäcker han dels att varelsen aldrig sträcker helt på benen, utan går med knäna ständigt böjda. Han finner också att smalbenet har en avgjort häftigare vinkel, i förhållande till marken, än vad som är naturligt för Homo sapiens sapiens.


Bilden illustrerar hans fynd. För att få en uppfattning om fyndens tyngd bör man dock ägna 10 minuter åt att titta på hans två filmer nedan. De är rakt på sak och torde vara tillräckliga för att belysa all problematik som ett scenario involverande en människa i en gorillakostym måste innebära. Som framgår kan en människa härma varelsens gång någorlunda, men att få det att se naturligt ut är en annan femma.



*   *   *

Person i dräkt-argumentet är den instinktivt rimligaste förklaringen till utsagan "Sasquatch på film"; men om vi tittar närmare på materialet i sig, särskilt objektets rörelser, samt tar hänsyn till 60-talets tekniska begränsningar - kom ihåg att det här var ett år före Apornas planet utkom - så vilar slutsatsen, att det är en människa vi ser, på ytterst vag grund. Endast den som inte studerat materialet kan hävda något sådant.

Emellertid är det problematiskt att erkänna materialets äkthet. Ett dylikt ställningstagande innebär att vi måste gå från förklarligt till oförklarligt - från det bekväma till det obekväma - något som går stick i stäv med vår natur.

För hur lyckas man med konststycket: att passa in, en gigantisk primat, springandes omkring i Nordamerikas skogar, utan att lämna efter sig direkta fysiska bevis, ända in till våra dagar; i den rådande världsbilden?

Hur förklarar man de tusentals, aldrig sinande, förstahands-vittnesmål som beskriver denna varelse - samtidigt som fotografier tillika filmmaterial uteblir?

Det går inte.

Så, vad återstår?