Sveriges Skogsfolk

  

Varelserna som i folkmun kommit att kallas ”Bigfoot”, men som lämpligare går under beteckningen Sasquatch eller helt enkelt Skogsfolket, existerar även i Sverige. Vid sidan av oberoende vittnesskildringar har jag själv medels personliga erfarenheter kunnat bekräfta att så är fallet.

Den senaste tiden har ett flertal ingivelser pekat åt att jag borde offentliggöra mina upplevelser med nämnda folk. Något som jag funderat på tidigare men som på grund av sin (ytligt sett) ospektakulära karaktär, jag inte sett för särskilt intressant för andra att ta del av.

Men en ny timme är slagen…

…

Min resa tog sin början i samband med att jag utförde närmare efterforskningar kring fenomenet. För den intresserade finns mina slutsatser sammanfattade i en utförlig artikel från 2015. Med undantag för en viss ensidighet i representationen av dessa varelser, som jag numer skulle säga omfattar en större moralisk och kulturell komplexitet, står jag fortfarande bakom allt som i den nämns.

Det är min starka rekommendation att den ögnas igenom för att få en kontext till det jag nu redogör för. Vi pratar om interdimensionella varelser - inga oupptäckta primater.

Jag förde under åren flitigt drömjournal, vilket kommer att spela en central roll eftersom Skogsfolket gärna interagerar med oss därigenom. Med tiden har jag blivit slappare med att skriva ned innehållet från mina nattliga aktiviteter; något som lett till att jag helt enkelt inte drömmer lika mycket, eller åtminstone inte minns så mycket av det. Det händer dock än i dag att de då och då figurerar i dem, och då är jag noga med att anteckna det.

Det hela startade emellertid i den vakna världen. i samband med att jag kontaktade en Sasquatch-forskare tillika en sorts ambassadör för dem [han kommer att refereras som KL i resten av texten].

Hans två böcker The Psychic Sasquatch and the UFO Phenomena samt The Sasquatch People and their Interdimensional Connection tillhör fortfarande bland det mest fantastiska jag läst, och utgör pionjärer inom den kryptozoologiska/esoteriska facklitteraturen.

Personliga problem har orsakat att han inte längre är aktiv i det offentliga; men under några år så var det inte bara han som var nummer ett inom denna marginella nisch, utan han kan även ta på sig äran för att åter ha riktat strålkastaren på, i brist på bättre ord, den magiska aspekten av enigmat.

Hursomhelst ringer jag honom via Skype en tidig söndag förmiddag anno 2014 (därmed uppoffrande en klassisk Berghain-utgång). Han bodde då i Washington och var rätt upptagen, så det var den enda tiden som fungerade. Samtalet varade i nära två timmar.

Bland annat framgick att han var en slagruteman av rang. Medels en kristall i ett snöre (=pendel) över en karta kunde han identifiera om mänskliga individer befann sig inom området - han skickade mig t.o.m. gamla tidningsurklipp som berättade om hur han lokaliserat försvunna personer.

Under vår konversation föreslog han att jag skulle skicka en karta på Tyskland (där jag bor), samt på området i nordöstra Sverige (=Hälsingland) där en släkting har en då nyinköpt sommarstuga. Han menar att det absolut finns Skogsfolk i Sverige.

Så jag skickade honom ett par skärmdumpar på geografin i fråga och någon vecka senare hörde han av sig. Ett mejl med Sverigekartan och ett kryss vid en plats någon mil från fastigheten, långt in i skogen längs en kraftledningsgata.

“Det finns Sasquatch vid markering. Nordväst om stugan. Telepatera till honom genom att använda mitt namn och fråga om han kan komma till dig med andliga vägledning. Låt mig veta hur det går.” (bilden är beskuren)

När det väl blev sommar besökte jag stugan och funderade jag på hur jag skulle kunna ta mig dit. Jag hade ingen bil (vid tillfället inte ens körkort) och det var en bra bit bort. Möjligen att jag kunnat be min släkting att skjutsa mig dit, men det skulle väckt för många frågor.

Min kompromiss blev således att med cykel nyttja en skogsbilväg som kunde ta mig till en kraftledningsgata som kunde underlätta deras åtkomst och passande nog utgjorde en korsning. Förvisso en bit bort, men det var åtminstone närmare. Och ordentligt avskilt.

Skogsbilvägen i fråga.

Vackert kärr (den sydliga ljusgröna fläcken på kartan)

Vägens slut.

Stenarna vid slutet…

Ovanpå stenröset: Sasquatch-country

Det tar ca 20 minuter att cykla till destinationen och när jag kommer fram sätter jag mig för att meditera kort för att sedan skicka ut ett meddelande till dem i stil med ”Jag är Klas, vän till X. Mina avsikter är fridfulla och jag önskar er gott. Må vi ses. Gud välsigne er.”

Ett par minuter senare börjar det regna, och eftersom jag bara är klädd i t-shirt och shorts beslutar jag att bege mig tillbaka. Jag hinner dock bara runda ett krön och komma utom synhåll förrän jag hör ett högt rop, som ett ylande, ”Waaooooouu!”, eka från den exakta platsen jag mediterat från. Jag bromsar in.

Ropet upprepas konsekvent gång på gång. Jag tänker att om jag vänder tillbaka, bara ned för backen och en sväng till höger så kommer den stå där, varelsen jag kallade på.

Regnet fortsätter och jag använder det som ursäkt för att trampa vidare till stugan det snabbaste jag kan samtidigt som jag innerst inne vet att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte är redo.

Till min lätta fasa hör jag hur ropet följer mig parallellt en stor del av reträtten. Jag blir åtföljd!

Ropet slutar en bit innan jag närmar mig stugan. Regnet avtar likaså och har helt upphört när jag nått tillbaka. Jag häller i mig ett par bärs och låtsas som inget mer än att jag tog en cykeltur. Men under den återstående vistelsen kan jag inte låta bli att med viss ängslighet slänga blickar genom stugans fönster, speciellt mot det håll jag vistades vid, halvt förväntande att se något.

När jag somnar denna natt, som också är den sista innan avresa, har jag en ytterst levande dröm som väcker mig någon gång mellan natt och morgon. Hjärtat fullkomligen blomstrar av positiv energi på ett sätt som bara särdeles storartade upplevelser kan orsaka. Som tur är klev jag upp och skrev ned den innan jag återgick till sömnläge.

Bortsett från att jag är återhållsam med namn, återges den här ord för ord:

22/7 -2015

Sitter med mamma vid stugan – den är inte riktigt som i verkligheten, men hursom får jag syn på en kvinnlig Sasquatch en bit bort, mot en höjd. Gör mamma uppmärksam på det och hon uppmanar mig att gå till henne. Jag är något skakig ska erkännas, men när jag kommer fram till [NAMN] släpper det allteftersom. Hon pratar svenska bra och vi börjar omedelbart framställa en lista med sådant jag kan förbättra i mitt liv.

Den handlar en del om sådant jag kan göra för stugan för att underlätta våra träffar. Samt lära mig 14 och en gång 15 glosor (?) under ett par dagar. (Framförallt dock är det viktigt att jag förbättrar min relation till pappa & andra genom att hålla mig i hjärtchakrat). Tydligen har jag varit för mycket i långfinger-chakrat =) Under våra interaktioner träffar jag andra Sasquatches, bl.a en äldre feminin samt en i liknande ålder fast man.

Den har alla tydligt mänskliga egenskaper, människokläder (moderna) & mamman t.o.m. glasögon, [NAMN] smink. Antagligen för att underlätta för mig. De har även husdjur som påminner om hundar & katter som reagerar så for man känner rädsla, till en början ”skällde” de t.ex. mot mig. Jag får se hennes lista en gång och har svårt att tyda den eftersom hon stavar väldigt speciellt, fonetiskt på något vis. Mycket tacksam för drömmen.

Jag önskar att jag visste mer om de ca 15 sätten som presenterades för mig. Av någon anledning dyker bilden av ett slags totempåle upp för mig nu när jag återbesöker dessa minnen, men inget konkretare än så.

Jag skickade också ett mejl till KL och berättade om detta. Han menar att Skogsfolket “planterade” drömmen i mig och “kontrollerade” mötet så att jag inte skulle känna rädsla; tydligen en rätt vanlig metod. Och mycket effektiv.

Sommaren därpå kommer det sig att jag tar mig ut till (så gott som) den exakta platsen på kartan. Innan jag berättar hur det gick, vill jag dela med mig av några drömmar som jag hade under året mellan de två kontaktförsöken. Det följer ord för ord.

7/8 – 2015 (i Wien)

5D-varelser från runt hela vårt solsystem måste tas tillbaka till jorden, åtminstone de som ursprungar från oss. Några 5D-Sasquatch som bosatt sig på en sfär i närheten av Neptunus har oavsiktligt orsakat en destabilisering i hela solsystemet som kräver denna omstrukturering.

På jorden innebär det att ställen som tidigare varit bosatta av Sas nu inte är, och att andra varelser helt plötsligt finns där. Jag & KL undersöker en skog tidigare bosatt. Det kommer fram att stammen stuckit till en annan för att diskutera förändringarna. En annan varelse har intagit skogen som är extremt farlig – Sas gör i vanliga fall sitt bästa för att hålla dem borta. KL & jag spottar en sådan på avstånd och efter snabbt övervägande säger han ”Stick!”, ”håll positiva tankar i huvudet och tänk på hur du kan tjäna Skaparen!”.

Vi flyr och jag kommer ned till en sjö. Där simmar massa kids samt åker små racerbåtar. Jag tror allt är lugnt och åker med dem runt i sjön. Men snart saknas några kids och det dröjer inte länge förrän skogen är i brand och jag är en av få överlevande. Kris uppstår i samhället vi är och ingen vågar gå ut i skogen om inte Sas återvänder.

Är i skogen med några skogsvakter och mycket riktigt återvänder några svarta Sas för att återställa ordningen i skogen.

10/11–15

Upptäcker att det finns en dold källare hos Ma & Pa som jag gräver ut. Det visar sig att en Sasquatch-familj bor där. Vi kommunicerar telepatiskt, men jag lämnar även penna & papper där för att kunna få reda på deras namn. Tror att mamman heter [NAMN] och är samma person som träffade mig i en dröm i somras.

12/2 -16

Jag får reda på ett område som det definitivt bor massa Sas på. Jag undersöker området och till min glädje känner jag ett överväldigande ”buzz” när jag är där, blir nästan tårögd av glädje – de är definitivt där! En kille kommer dit och undrar om jag kan bistå honom med att hämta stenar från deras bygge men jag insisterar på att det är omöjligt!

15/2-16

Är på en resa i England. Ute på landsbygden. Det är mycket vackert landskap där, mycket kullar etc. Ett område som är mycket kulligt/klippigt har blivit känt för att ha många speciella formationer av olika slag. En Sasquatch vaktar området så när jag går upp för att titta närmare på formationerna börjar en hårig gestalt kasta stenar mot mig, de missar avsiktligt. Jag blir inte rädd utan skickar ut tankar till honom (?) att jag inte har några onda avsikter, tvärtom. Då upphör stenkastandet. Eftersom jag har ett flyende sällskap med mig (?) förklarar jag att det lämpligaste vore om jag återvände själv vid ett annat tillfälle.

19/5-16

Jag är ensam i en skog. Håller i en Sansa Clip som är i form av en kamera. En Sasquatch dyker upp mellan några träd och buskar. Blir instinktivt rädd men behåller lugnet och stannar där jag är medan hon rör sig närmare. Den ställer sig alldeles framför mig, ser märklig ut, står på alla fyra och har ett spöklikt ansikte och en ”urfadeande” kvalitet till sig. Morfos. Minns inte om jag försöker ta en bild eller ej. -isf bara för min egen skull. Slut.

---->(Vaken) På morgonen när jag står vaken i köket och observerar en död gren på ett träd i trädgården kommer en kråka och sätter sig precis på grenen. Den sitter där ett tag. När den flyger i väg flaxar den mot mig, gör en majestätisk helomvändning ett par meter från mig och försvinner åt andra hållet. Jag tror händelserna hänger ihop.

Shape shifting (?)

***

Ett år efter min första upplevelse vid sommarstugan är jag åter tillbaka, men denna gång har en av mina bröder bil, och han kan köra mig den långa vägen till deras ”boning”. Han är införstådd i vad det handlar om men känner inte till några närmare detaljer, samt är taktfull nog för att inte fråga närmare om det.

Med tält under armen och en lätt ryggsäck över axeln säger jag till undrande släktingar att ”jag vill testa att sova ute i vildmarken en natt själv”, vilket faktiskt stämmer även om det var mer komplicerat än så.

Sagt och gjort kör han mig dit... nästan. Det visar sig att jag p.g.a. en vägbom måste gå den sista biten (ca 20 min). Han ger mig en cigg när han släpper av mig, ”Rök den när du kommer fram” säger han. Förstås som en sorts segergest, dock inte utan en viss orolighet. Jag tackar och säger att det nog är lugnt.

Jag vandrar den längre-än-väntat-skogsvägen till platsen. Gummistövlar och långärmat, trots att värmen ligger på. Myggen är förhållandevis få. När jag når fram till där vägen korsas av ledningsgatan kan man nästan se till platsen markerad på kartan, dock är den p.g.a. terrängen mycket otillgänglig.

Jag smular sönder ciggen och lägger tobaken på en sten mot deras riktning. En gåva i all respekt. Ett femtiotal meter fram upptäcker jag att det finns en fiskebod där jag tänkt slå upp mitt tält. Marken är olämplig och eftersom stugan är olåst och har en soffa beslutar jag att i stället spendera natten i den.

Det är nu eftermiddag och jag sätter mig på verandan och läser lite (”Destiny of Souls” av Michael Newton, som jag är mycket tacksam för att jag hade med, då den var en enormt lugnande faktor) för att få tiden att gå, när jag plötsligt hör fotsteg på grusvägen intill huset. Den första tanken är att ‘nu går det en sån varelse mot mig’. Med hjärtat i halsgropen tittar jag runt husknuten och ser en lika skrämd kvinna som är ute och går med sin hund.

Förstoring av platsen.

Jag förklarar att jag bara ville ut och tälta och denna plats var något som jag tyckte såg bra ut på Google Maps. Hon säger att hon äger stugan och att jag gärna kan sova över där om jag vill. Hon fortsätter att rasta hunden och jag återgår till min bok.

Men under hela resterande 20 minuter hon är där skäller hunden OAVBRUTET mot den exakta riktningen som Sas-platsen är. Detta bekräftar förvisso mina uppgifter, men i stället för att bli upphetsad gör det mig vansinnigt nervös.

Hon säger till hunden flera gånger men den är som besatt. Såhär i efterhand hade jag gärna frågat henne om hon någonsin varit med om något märkligt i området, det slutar emellertid bara med att vi säger hejdå och innan jag vet ordet av har solen börjat gå ned. Jag tar mig ett dopp i sjön och förvånas åter över bristen på mygg. Det är trots allt högsommar i norra Sverige...

Mörkret börjar lägga sig och jag sitter nu i stugans soffa. Jag försöker koncentrera mig på boken, men jag är alldeles för skakig för att ta in något av innehållet. Stugan har små fönster i alla riktningar och jag kan inte undvika att tänka på alla BF-rapporter jag läst genom åren om ansikten som står och stirrar in i hyddor som denna.

Försöker läsa vidare men rädslan blir överväldigande – snart är jag rent av skräckslagen. Lam av fruktan.

Men så händer det att från den ena sekunden till den andra fylls hela rummet av myggor, de är bokstavligen överallt. Jag försöker med diverse metoder att jaga bort dem, bl.a. tänder jag upp all belysning (ja, fiskeboden har el), men i min desperation blir jag tvungen att ta fram tältet, linda in mig i det sånär som på ett andningshål.

Det fungerar gudskelov. Min rädsla är som bortblåst resten av natten; att skydda sig från insekterna tar all min uppmärksamhet. Jag vaknar tidigt på morgonen, lättad av att natten är över; mygg och skräck borta.

Packar ihop mina grejer rätt snabbt och beger mig därifrån; dock inte utan att märka att tobaken jag lade ut dagen innan verkar vara helt oberörd. Knappast överraskande då den lilla högen ärligt talat ser rätt patetisk ut – inte olikt hur jag själv kände mig.

Blickande tillbaka på det här dygnet har jag under många år känt skuld för den arrogans och naivitet som jag uppvisade. Jag klampade in på deras område, med förvisso goda avsikter, men fullkomligt oförberedd, och utan inbjudan.

I timtal satt jag i deras omedelbara närhet och utstrålade ren och skär terror. Inte bara var det respektlöst men också, som jag förstått det, extremt ansträngande för dem; då Skogsfolket har ett högst utvecklat sinne för att känna av energier och känslor på avstånd.

Med detta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om myggsvärmen inte var något som de manifesterade för att få lite ro. Hur det förhåller sig med det vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig, för det var särdeles effektivt och likaledes passande; om inte rent av poetiskt.

Jag vill härmed be dem jag störde om ursäkt.

Vid tidpunkten ville jag väldigt gärna beskåda en av dem i det fysiska, så att jag en gång för alla kunde bekräfta för mig själv och omvärlden att de existerar (även i Sverige). Självklart är jag medveten om att de ovan beskrivna upplevelserna inte övertygar skeptikerna.

Dock vet jag vad jag varit med om, och jag vet att de finns därute.

De har givit mig erfarenheterna som här redovisas, och de stod beredda att ge mig mer om jag bara varit starkare. Sen dess har jag dragit mig tillbaka i mina avsikter att närma mig dem; följaktligen har de genom åren bara förekommit sporadiskt i drömmar.

I dag inser jag att Skogsfolket skänkt mig gåvor och att de gjort det med stor generositet. Det är därför bara lämpligt att jag delar med mig av dem.

Ty jag är inte bara tacksam, jag är även djupt ärad.

***

Avslutningsvis vill jag understryka att det finns flertalet rapporter om Skogsfolk i Sverige. Dessa går långt bak i tiden och tenderar att överlappa trollmytologi ju längre bak man tittar. Fall från modern tid däremot, rymmer många likheter med det som folk upplever i Nordamerika.

När jag hade mina upplevelser runt 2015 var jag endast flyktigt medveten om fenomenets existens i Sverige. Enligt KL var de främst förekommande i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Till min överraskning har jag under åren hört om vittnesskildringar från spridda delar av Sverige, otippat nog en hel del i söder men framförallt koncentrerat till Hälsingland.

Där alltså fler än jag haft med detta tema att göra. I artikeln Amongst Trolls and Bigfoot in Sweden av Fred Andersson verkar landskapet till och med tydligt vara Sveriges Sasquatch-”Hot Zone”, eller åtminstone den enda plats i landet som verkar ha haft en så kallad Skogsfolks-våg.

Fred Anderssons artikel är god läsning och visar på att fenomenet rapporteras, om än förhållandevis sällan. Vad det beror på kan man spekulera länge kring; enorma, otillgängliga naturområden, gles befolkning, (de i Sverige boende) Skogsfolkens natur och inte minst den extrema stigmatiseringen av allt så kallat paranormalt, har säkerligen med saken att göra. Jag uppskattar att mörkertalet är enormt.

Foto taget av en kvinna, november 23, 2011, Katrineholm

Min förståelse av fenomenet tyder dock på att det är fullt möjligt att skapa kontakt med dem om man så önskar. Förutsättningen är en respektfull hållning, och en medvetenhet om att det handlar om ett extremt intelligent folkslag, helt och hållet shamansk (med tillgång till världar bortom vår materiella) till sin natur; och som bebott våra skogar bra mycket längre än vi.

Var bara försiktiga så att ni inte gör om mina misstag, d.v.s. var inte för naiva eller för påträngande. Med aktsamhet och mycket tålamod är chanserna goda. Kanske träffar ni på dem i en dröm inom kort.

^{Rekommendationer:}

^{-Fred Anderssons artikel Amongst Trolls and Bigfoot in Sweden innehåller förutom en god sammanfattning av vad som finns dokumenterat, även en mängd länkar väl värda din tid.}

^{-Ett par The Facts By Howtohunt-avsnitt (helt enkelt vanliga folks Sasquatch-upplevelser som läses upp), behandlar en kvinnas skrämmande upplevelser på avlägsen ort i Sverige. Ni finner dem här.}

^{-Mårten Berg är en shaman som verkar befinna sig i norra Sverige. I denna video pratar han om sin egen kontakt med en Skogsfolksklan, samt går in på de mer paranormala aspekterna hos dem.}

Dödsallians

Av någon anledning är få termer så svåra att definiera som magi. När pop-ockultister ska beskriva det så brukar de snällt jämföra med marknadsföring och dess mekanismer. ”Skapa förändring i medvetandet”. Även om det inte är fel så tycker jag det är rätt ljummet. Som att definiera bakelse som gammal sockerkaka.

Bortsett från den västerländska upplysningsmänniskan - som de senaste 300 åren helt enkelt låtsats att magi är vidskepelse - har mänskligheten alltid sysslat med denna breda verksamhet; som jag helst skulle vilja klassificera som aktiv interaktion med det metafysiska, eller om man så vill, andevärlden.

Det kommer i många former som t.ex. astrologi, I Ching, shamanism, bön och ritual. Vem som helst kan därför pröva dess legitimitet genom att själv utforska dess mångfaldiga discipliner. Det var så undertecknad än en gång bekräftade den större verkligheten.

Dock vill jag samtidigt avråda för att ta alltför lätt på temat, som enligt min övertygelse har potentialen att skapa stort elände. Emellertid finns det vissa effektiva och i stort sätt harmlösa arter av magi som jag starkt kan rekommendera till var och en som önskar trimma sin dagliga livserfarenhet.

Ett exempel är hedrandet av de döda, i synnerhet våra nära och kära. Många är sätten som här står till buds, men bortsett från ett hyllplan med fotografier (d.v.s. altare) och en extra tallrik vid julbordet kan vi också utföra en eller två enklare ritualer per år, för att bättra på vår tur. En favorit som jag utfört på Allahelgona de senaste åren heter St. Nikolas*-riten.

Jag läste om den i Gordon White's The Chaos Protocols, och då den är enkel att utföra bestämde jag mig för att testa. Eftersom det endast fanns en engelsk översättning av den från början forngrekiska formeln var jag tvungen att översätta den till svenska.

Såhär går du till väga:

1. Se till att solen har gått ned och ha en flaska brunnsvatten (eller grundvatten, det bör komma från underjorden!) till hands. Du kan utföra riten vilken dag som helst men lördag är bäst och det finns definitivt pluspoäng att hämta om du gör den på Allahelgona.

2. Uppsök en korsning. Ställ dig vänd med ansiktet mot norr och dunka undersidan av flaskan lätt tre gånger mot marken.

3. Recitera följande hymn (helst från huvudet, ta med en fusklapp om du känner dig osäker, det blir inte lika potent men det går):

O nådige Gud 

I Din försyn har Du utsett St. Nikolas 

till ombudsman å de dödas vägnar.

 

Ha barmhärtighet för de själar 

som sakna vänner, eller representanter 

att rekommendera dem åt Dig. 

 

För de själar som glömts av de levande 

eller på grund av tidens gång 

fallit i glömska av vänner och alla.

 

Skona dem Herre, 

kom ihåg Din nåd 

när de andra glömmer.

 

Låt inte de själar som Du skapat 

separeras från Dig, deras Skapare.

4. Häll ut vattnet i de fyra väderstrecken. Medurs, börja med öst. Fortsätt:

Heligaste St. Nikolas,

må denna gåva giva förfriskning och hopp

åt själarna i din vård.

Må de avlidnas andar komma ihåg

och se fördelaktigt på mig,

så som jag komma ihåg

och se fördelaktigt på dem.

Må alla själar av fromma bortgångna,

genom Guds nåd,

vila i frid.

Amen.

***

Principen utgår från att det finns ett liv efter döden, att alla som inte längre är med oss i jordelivet lever vidare i en annan form av existens. Att alliera sig med våra förfäder, vilket regelbundet värnande av dem frambringar, ökar som sagt sannolikheten till fördelaktiga utfall. 

Den värsta som kan hända är att de inte skulle känna igen dig, men den är ytterst liten och leder bara till att turen förblir oförändrad. 

Jag vill dock understryka att även om riten inte resulterar i något subjektivt mätbart, så är det en vacker gest och har därigenom stort värde. Bli dock inte överraskad om du märker en påtaglig verkan.

Till er levande säger jag lycka till; och till alla döda: vila i frid.

*Kanske undrar du nu vad Sankt Nikolas, som i huvudsak är känd som jultomtearketypen och beskyddaren av barn, har att göra med döden; faktum är att han är ett väldigt mångfacetterat helgon vilket innebär att han också innehar titeln som beskyddare av de döda (särskilt de i skärselden).

Andevärldens läkekonst

 Det torde vara bekant för de flesta som engagerat sig det minsta i den alternativa världen - den som existerar parallellt men avskärmat från mainstreamberättelsen - att den mystiska medicinen, känd som Ayahuasca, i dessa tider har vandrat ut från Amazonas djungler och etablerat sig i interkontinentala samhällen som en mäktig spirituell helare.

Medicinen, som utvinns genom att koka ihop två specifika växter under en utdragen process, är känd för sin oerhörda läkekonst, sitt färgspråk och garanterade buktömningseffekt.

Framställning.

Jag hade hört en hel del om denna bryggd innan jag för första gången bestämde mig för att deltaga i en tre dagars-ceremoni vintern 2021. Så mycket hade jag förstått att det rörde sig om något mycket potent, som under lämpligt utförd ritual innebar ett möte med den kompetentaste läkaren i denna del av galaxen. Åtminstone hade jag hört det.

Vad jag inte förstod den första gången var att illamåendet och uppstötningen inte var något negativt att streta mot, utan en essentiell del av läkeprocessen. Detta och en del andra faktorer gjorde att min första retreat blev avsevärt mer förvirrad än andra gången något år senare.

Icke desto mindre var det upplevelser som bekräftade andevärldens existens bortom allt rimligt tvivel; som klargjorde att vår hälsa har oumbärliga andliga dimensioner.

Denna artikel är ett försök att förmedla vad mina möten med Gudinnan handlade om, dels genom anteckningar från tillfällena, samt ytterligare information och tankar; som tillsammans må ge en ärlig och klar bild av hur ett rätt genomsnittligt besök hos denna sprödande del av andevärlden kan se ut.

Här var jag båda gångerna.

Båda ceremonierna tog plats i Brandenburg, Tyskland. Runt årsskiftet 2021 och 22. Det skedde i ett före detta värdshus som ägs av ett shaman-kollektiv, som alla fått sin träning i Peru, av en mästershaman av Shipibo-stammen.

Två veckor innan ankomst följs en slags fasta, en dieta, som består av nykterhet, vegansk kost och avhållsamhet. Inte ens kaffe är tillåtet. Ceremonierna hålls alltid under natten, och det är viktigt att man bortsett från en lättare brunch fastar under dagen. Vatten eller té må drickas upp till två-tre timmar innan det börjar. Låt mig alltså understryka att deltagarna knappt har något maginnehåll; en poäng som jag kommer återkomma till mot slutet av artikeln.

Ceremonierna inleds i regel med en round robin där alla deltagare delar sina intentioner med gruppen. Medicinen intages och alla får sedan lägga sig på sin madrass. Efter ett tag, när brygden börjar verka, går shamanerna, som för övrigt också intar (rikligt) av medicinen, runt till deltagarna och sjunger mantran för dem individuellt.

Tilläggen är nya och tjänar till att addera kontext.

22.01.2021

På Ayahuasca-ceremonin i Brandenburg. Min vän [F] är med. Vi kom igår, första drinken igår. Kroppen glödde i grönt och lila, kort men intensiv upplösning av spänningar i rygg och skuldror. Hade koffeinhuvudvärk hela dagen, bortblåst nu.

[Tillägg: Jag somnade faktiskt mitt i ceremonin. Spydde inte alls. Shamanen som ledde oss var dock chill, och hans kvinnliga assisterande shaman var också cool. Tyvärr kunde hon inte vara med nästkommande nätter p.g.a. att menstruerande kvinnor inte får vara med.]

23.01.2021

Andra natten, min önskan var enkel: fördjupning av mitt & Ayahuascas förhållande, och den första & andra timmen var i sanning det. Med öppenhet lät jag mig omfamnas av kärleksfulla, visa och undersköna väsen. Jag kunde inte annat än att ligga och le av lycka.

Tyvärr togs det ifrån mig när den nya shamanen sa åt mig att jag inte älskar mig själv tillräckligt, att min önskan inte var nog. Det fortsatte sen med att jag måste säga ja till livet, vilket jag inte ville men efter påtryckningar som ledde till att jag spydde, sa jag till slut ja, för att få ro. Total blockering.

[Tillägg: En ny shaman tillkom, tydligen högre rang, så han leder natt 2, som är viktigast. Jag märker inte när han står framför min sovplats, utan tror han sjunger för grannen. Därför ligger jag kvar bekvämt i stället för att sätta mig upp.

Shamanen tolkar det som att jag gör det avsiktligt och sparkar på madrassen. När han sedan ber mig ‘tacka ja’ ser jag hur en levande energi kommer från hans håll, slingrande fram till mig. Den stannar precis framför mig. Senare inser jag att jag inte hade behövt svara muntligt utan att det hade räckt om jag tryckt min hand mot energistrålen.

24.01.2021

Sista ceremonien…

Tre intentioner, men framför allt magtrakten. Nästan all tid gick åt för legobiten i magen, som nästan typ helt försvunnit. Var ärvd från pappa. Hans hårdhet som manifesterat sig som arrogans. Mycket av det har jag redan bearbetat, men uppenbarligen fanns det rester kvar från det.

Dessa kommer främst i uttryck mot L & M, jag måste vara uppmärksam på det. Såg renheten i kärleken mellan min fru och mig. Såg pappas liv, mamma, hur mycket de betyder för mig. Måste vara mindre dömande, dominant. Fick inspiration till min bok.

[Tillägg: Då jag under de första två nätterna inte gett en tydlig intention annat än att låta brygden göra sin grej fäste den fokus på en speciell punkt i min magtrakt som av och till under de senaste par åren gjorde ont, särskilt efter långvariga festiviteter. För att vara mer exakt kändes det som att det satt som en hård och kantig legobit vänster om naveln.

Under tredje natten satt en hel hop entiteter runt min magtrakt och skickade en energistråle på det exakta stället. De uttryckte till en början oro mellan varandra, och med tanke på att de skickade strålen nära konstant i 5-6 timmar var det nog befogat. Sedan denna natt har jag aldrig känt av “legobiten” igen.

Missförstånden och den ringa erfarenheten till trots lyckas Ayahuascan inom loppet av 72 timmar diagnosticera, behandla och bota mig. Exakt hur mitt tillstånd hade utvecklats om jag ignorerat det vet jag inte. Inte heller vet jag hur eller ens om det hade behandlats av vår nutida läkarvård.

Dock vet jag att jag läktes; och känslan av att det som behandlades hade en mycket skadlig potential förmedlades tydligt. Jag fick det också bekräftat, entydigt, att orsaken var ärvt trauma.

Addera bokstavlig inblick i släktingars liv, makalösa kulisser från en annan planet och en fysisk manifestation av sitt livs kärlek, att beskåda och åtnjuta.

Inför andra gången har jag förstått vikten av att kasta upp. Kuriöst nog kommer det ut litervis av vätska, trots att magen är tom. Hur förklarar man det? Hittills har jag bara hört en teori som tillfredsställande beskriver vad som händer.

Utgångspunkten är att vattnet som människokroppen består av i huvudsak befinner sig i ett slags gelform, lagrad i celler o.s.v. Förutsätter vi vidare att vatten är intelligent och har förmågan att minnas – eller om man vill, påverkas molekylärt av externa faktorer, i detta fall känslor – så innebär det att starka emotionella upplevelser bokstavligen sparas i kroppens celler.

Vad medicinen helt sonika gör, är att lösa upp det vatten som lagrat traumat, omvandla det till flytande form och låta kroppen kasta upp det. Det är aldrig kul att kräkas men under dessa exceptionella omständigheter är det kanske inte helt svårt att föreställa sig den särdeles höga tillfredsställelse som infinner sig därefter.

Nu till anteckningarna från ceremoni nummer två. Ovanligt nog leddes alla tre nätter av tre kvinnliga shamaner: Laura (ledare), Simone och Marija

20.10-2022

Missade tåget så ankom sent runt 9 (21). [F] möter mig på perrongen. Ceremonin hade i princip börjat när jag steg in. Tre kvinnliga shamaner, fem deltagare med mig och [F]. Jag nämner att jag var här för 2 år sedan, att gudinnan bearbetade biten av pappas trauma (som) jag ärvt, att min intention för denna vistelse var att dels bearbeta mitt födelsetrauma, dels den stress och irritation som byggts upp i mig de senaste åren och slutligen också få vägledning vad gäller min arbetssituation i förhållande till min kreativa sida.

Stressen och reseenergin bearbetas gott, mitt trauma visades (måhända) som en inflammerad muskel i bröstkorgens högersida. Påminnelse om att andas. Hon visade mig sedan karriärsbiten en smula, men effekten hade avtagit så det blev mer tankar än visioner. Såg nya tjänstens möjligheter, men även vad det skulle utesluta. Fortsättning följer.

[Tillägg: Med födelsetrauma menas att jag låg uppochned i magen och därför kom ut med kejsarsnitt. Lägg till att jag var klumpfot och att året var 1988 vilket fick läkarna att omedelbart separera mig från min mor. Det första dygnet i mitt liv spenderade jag således i kuvös.

Arbetssituationen jag önskar rådgivning om handlar om att jag ett par veckor innan har sökt en chefstjänst på mitt jobb. Då jag är den enda sökande är jag i princip garanterad att få den.]

21.10-2022

Intention: Lära känna blockaden i mitt hjärta.

Förlopp: Hon uppenbarar sig relativt snabbt för mig, tar en mörk, cool och nästan ondskefull gestalt. Avstånd. Mönster, strukturer uppenbarar sig. Allt på avstånd. Detta håller i sig länge, och jag börjar känna mig instängd. Jag undrar varför ingen kommer till mig, väggarna blir tätare, som en plastkokong. Jag ser mig själv, ligga i kuvösen som nyfödd. Jagg vill spy. Ofattbart hur detta tillåtits, tillåts. Tar en till klunk...

Laura börjar sjunga för mig. Jag sträcker fram händerna och erfar hur gudinnan öppnar upp mitt hjärtchakra för ett ögonblick. Allt blir klart – hur stängt mitt hjärta är och hur det spelat roll i mitt liv. Det måste spela en större roll, måste vårdas, jag måste agera från det i mycket högra utsträckning. Tänker på hur motbjudande den [västliga medicinska] modellen av hjärtat som inget mer än en pump är. Vilopaus.

Börjar må illa igen, men har svårigheter med att få upp slagget. Simone sjunger för mig och jag exploderar! Slår omkull min vattenflaska och skjuter en kavalkad som når nästan två meter till höger om mig innan jag träffar min hink som jag fortsätter att fylla på ordentligt.

Upplever sen en lång, underhållande, reflekterande fas. [Gudinnan] visar mig bl.a. Nya jobbtjänsten, sen säger jag att jag vill skriva varav hon frågar 'Vad vill du skriva?'

Jag blir lite osäker, men jag säger sen [att] jag vill skriva för att jag älskar det, och plötsligt faller saker på plats. [Min bok] kom från hjärtat, mitt engagemang för jobbet utgår främst från huvudet. Inför nästa och sista ceremonin vill jag låta mig och mitt hjärta omfamnas av den utmärkta kvinnliga energin som här härskar.

[Tillägg: Morgonen därefter föreslår en av shamanerna att den frånvarande gestalten som hägrade under nattens första fas må ha representerat min mor. Jag vill också addera att det korta ögonblick, när jag inte bara kände, men också beskådade, när mitt hjärtchakra öppnades totalt, var något jag kommer bära med mig resten av livet. Ett par sekunder av kärlek i sin renaste form. Tack.]

22.10

Intention: Bjuda in den utmärkta kvinnliga energin för att stimulera mitt hjärta, vårda gamla sår och ge mig inspiration och riktning beträffande min kreativitet.

Förlopp: Tar lång tid att göra sig kännbar. Känner mig rastlös. När sången kommer till mig känner jag en extremt stark energi, som om hela jaget vibrerar. Det är en harmlös, fredlig och mäktig kraft. Den kvinnliga.

Kort innan sången är slut – explosion! Rester från förra gången kommer ut – med besked.

Jag får därefter en lång sekvens av inspirerande bilder och scenarion. Den visar mig styrkan hos starka karaktärer, hur en berättelse om myrfolket skulle kunna se ut. Visar mig många lustiga episoder & skämt.

Jag mottager en enormt vacker sång av Marija – som ett konstverk. Sen en av Simone som slutgiltigt får mig att förlåta pappa för det ärvda traumat. Allt klingar ut mycket lustigt och fridfullt.

…

Erfarenheterna får mig att tacka nej till den nya jobbpositionen. Och tur var väl det, för sedan dess har jag närapå dagligen tackat de högre makterna för det beslutet.

Vad gäller min födelse och det plötsliga öppnandet av hjärtat så är det fortfarande något jag funderar över, ty till skillnad från gången innan är temat större och abstraktare till sin natur. Både huvudshamanen och jag var inne på att det kunde handla om sökande.

Jag fick nämligen inte intrycket att det läktes, eller ens skulle läkas. Kanske ska det förbli öppet tills vidare, för att tjäna som en påminnelse om att ständigt sträva efter Guds ovillkorliga kärlek, och i det fall jag finner den, ha en öppning varigenom den må skina in.

Typisk ceremoni.

Det är fortfarande oklart när jag får chansen att återse Moder Ayahuasca. Om ödet tillåter det privilegiet ser jag sannerligen fram emot det.

För den som ännu inte har erfarenhet med medicinen vill jag kort föreslå det som flera shamaner föreslagit, att medicinen inte är för alla, och att den har en tendens att finna dem som kan behöva dess hjälp, inte tvärtom.

Tillhör du en av dem som deltar i en ceremoni vill jag allra ödmjukast uppmana att det utförs i en seriös ceremoniell kontext, gärna i för dig bekant region (Amazonas är inget måste).

Ta dietan på allvar och behandla medicinen som en levande person, allra bäst som en kär och pålitlig vän.

Vad jag själv kommer göra är - som jag tror är både idiotsäkert och potent – tydlig och ärlig intention, som ger medicinen fria tyglar att gör sin grej.

Om du är intresserad och har möjlighet att stifta bekantskap med den mäktiga Djungeldrottningen så kan jag inte nog rekommendera att du gör slag i saken.

När annars får du chansen att behandla metafysiska och fysiska besvär, som varken du eller din läkare ens behöver vara medvetna om, på andevärldens kompetentaste klinik... ?

Ahoy!