Grundläggande satser

 

Existens

I Primärast är existensen.

II Alternativet vore icke-existens.

Oändlighet

I Att existensen är evig till sin natur förefaller logiskt.

II Existensens/Världens fundamentalaste aspekt är därmed att den är oändlig, utan början och slut. 

III En oändlighet som börjar är detsamma som en oändlighet som slutar. Båda är motsägelser.

III Allt ruvar i oändligheten.

IV Oändligheten kan bara vara en, ty mängd är ett ändligt koncept. 

V Inget kan vara avskiljt från oändligheten - all separation är skenbar. 

Intelligens

I Mellan den interna och externa gränslösheten befinner sig människan. 

II Människan besitter intelligens. 

III Att tanken föregår alla fysiska strukturer i världen ter sig förnuftsenlig.

IV Tanken föregår varje ting människan manifesterar. Det är en självklarhet att vi föreställer oss exakt vad, och hur, vi vill bygga - innan vi bygger. 

V Detta fordrar intelligens. 

VI Intelligens är ett immateriellt väsen. 

VII Intelligens är en del av det gränslösa. 

Etik

I Etiken förutsätter två poler. Den positiva och negativa. Ljus/Mörker. 

II Det vi betraktar som positivt är handlingar grundade i vördnaden för den gränslösa existensen. 

III Omvänt är allt vi betraktar som negativt förankrat i separation. 

IV Skapelsen är värdefull för att allt i skapelsen är av värde. 

V Det är i avgränsningen, det vill säga värderingen, fallet uppstår. 

Mystik

Världen är i första hand mystisk, i andra hand logisk. 

 

 

I. Existens

Min uppfattning, att intelligens är en fundamental egenskap hos universum, delade jag med mig av i juli förra året. I Slump kontra struktur behandlades vad jag anser vara en onödigt isolerande inställning till världen och oss själva. Utgångspunkten var då de observerbara, sofistikerade strukturer - från atomer till galaxer - som oupphörligt förekommer i vår värld; vars existens antyder ett elegant, uttänkt system, snarare än en tillfällighet. 

Perspektivet omkullkastar oss som ”kronjuvelerna i ett övrigt dött och meningslöst hav”, i stället ges vi möjligheten att uppskatta mänskligheten som en oskattbar beståndsdel av en lika gränslös som gåtfull Skapelse.

* * *

I denna och ett par efterföljande texter ämnar jag kungöra klargörande reflektioner rörande Skapelsens, eller om ni så vill Universums, natur. Det första temat är existens, med huvudfrågan: Vari bottnar existensen? Som kontrasterande material nyttjas den rådande kosmologiska teorin om universums utveckling, Stora smällen.

Stora smällen-teorin beskriver universums utveckling från kort efter början, till idag. Teorin utgår från att universum - tid, rum och materia - uppstod för 13,8 miljarder jordår sedan; ur vad specificeras inte, måhända med all rätt eftersom den vetenskapliga metoden endast är kapabel att mäta vår omedelbara fysiska tillvaro. 

Därmed är också teorin oduglig som förklaring till världsalltets ursprung samtidigt som den lämnar en djupare förståelse för kosmos och dess innehåll, ergo oss, haltande. Teorins tidsliga aspekter fungerar emellertid väl som utgångspunkt för filosofiska utsvävningar. Härmed följer resonemanget som jag stöder mina övertygelser på. 

* * *

Föreställningen att universum inte alltid funnits fordrar frågan: vad, om något, existerade dessförinnan? 

Eftersom det är logiskt otänkbart att ingenting övergår till någonting, bör accepteras att existensen av något föregick universum. 

De fysikaliska lagarna uppkom i samband med universum, därför borde det som existerar innan inte vara bundet till naturlagarna - tid inbegripet. Således pratar vi om en existens såväl tidlös som metafysisk till sin natur. 

Tidlöshet torde innebära utan början och slut, alltså något oändligt. Är detta fallet måste denna oändliga existens av något vara en eftersom plural innebär ett bestämt antal → ändlighet. 

Antagandet, att denna pre-kosmiska existens har med universums tillkomst och vara att göra, är rimligt.

Slump kontra struktur

Föreställ dig att du flyger över ett geografiskt område av till synes obebodda öar. När du blickar ned på dem får du syn på en formation av stenar i ett spiralformat mönster på en av sandstränderna. Om det var tillräckligt geometriskt korrekt hade de flesta av oss antagligen slutit oss till att någon skapat mönstret och eventuellt också landat planet i närheten om vi misstänkte att personen i fråga var kvar på ön och behövde hjälp eller sällskap.

När vi vänder våra mäktiga teleskop mot våra granngalaxer reagerar vi emellertid  inte med samma kuriösa entusiasm, trots att formationerna i många fall utgörs av numinöst vacker geometri, i form av bland annat just spiraler. Inte för att vi på något meningsfullt sätt kan interagera med området vi beskådar, men vårt förhållningssätt till vad vi ser utelämnar i de flesta fall associationer till intelligens.

Förbryllande, då motsatsen till kaos är ordning.

En stenstruktur av människor, samt vår galax Vintergatan.

Den högsta intelligens vi med säkerhet kan påvisa är vår egen och det som är definierande för denna är vår skapelsedrift: som tar sig uttryck i bildandet av strukturer. Vi slipar våra ädelstenar, uppfinner räknesystem, bygger byggnader, allt får sin prägel. Det är också därför formationer som är triangulära, rektangulära o.s.v. är särdeles intressanta när vi exempelvis letar fornlämningar.

Resterna av ett samhälle i Amazonas.

Från atomer till galaxer återfinner vi regelbundenhet - perfekta mönster som om vi hade skapat dem själva hade hållit för mästerverk, men då vi befinner oss precis mitt emellan dessa för vår perception mest avlägsna objekt, haltar vi i våra antaganden eftersom hög intelligens som vi känner den är av vår börd, det vill säga med en fysisk massa motsvarande si och så många kilo.

Vi lever i en världsbild som i många avseenden är unik i sitt sätt att arrogant proklamera sin giltighet, som ser oss som kronjuvelerna i ett i övrigt dött och meningslöst hav, utan att för att sekund ifrågasätta hur någonting kan uppstå i ett universum som är mer avancerat än det självt. Vårt syfte i förhållande till världen är icke-existent, istället legitimeras och anmanas mänskliga påhitt som ekonomi, framför allt annat.

Micro: En snöflinga genom ett elektronmikroskop.

Medium: En bikupa. Det hexagonala mönstret återkommer i båda strukturer om än endast bikupan associeras med intelligens.

Under flera år satt Richard Dawkins och programmerade ett datorprogram vars syfte var att demonstrera hur slump och urval styr biologisk evolution. Något motsägelsefullt kan tyckas då han i processen agerade den Skapande hand som han dedikerat sitt liv åt att håna och förneka. Programmet må sköta sig själv när det väl rullar men liksom är fallet i verkligheten styrs utfallet av ett antal satta parametrar - en underliggande informationsstruktur som för oss innebär exempelvis att en proton alltid har en massa 1836,15 gånger större än en elektron.

Macro: Hexagonen på Saturnus nordpol.

Det blir av uppenbara skäl problematiskt att tillskriva en identitet till intelligensen bakom världsrymdens egenskaper så som är möjligt i fallet Dawkins och datorprogrammet, men om vi tillåter oss att släppa den förutfattade tanken att en intelligens måste vara knutet till den bur som ett väsen utgör, upphör också den eventuella önskningens relevans.

Borde vi inte ta oss den friheten?

Universums urålder

Den allmänt verdertagna kosmologiska teorin kallad Stora smällen, eller på engelska Big Bang, inbegriper att Universum uppstod för lite under 14 miljarder år sedan. Summan är på grund av sin storlek kanske svår att föreställa sig, men jämförs den med Tellus ålder som är beräknad till ungefär 4,5 miljarder år, har vår hemplanet funnits i en tredjedel av den relativa ålderssiffran. Så länge existensen manifisterat sig genom vårt materiella Universum har planeten vi sitter på varit med under periodens sista tredjedel. Läs gärna den meningen en gång till.

Avstånden baserar man på ljusets egenskaper. Framförallt rödförskjutning, som innebär att man kan uppskatta en himlakropps ålder genom att studera våglängderna från dess ljus. För att översimplifiera: ju rödare ljus, desto längre är våglängderna, och desto avlägsnare befinner sig objektet. Några av de mest avlägsna objekt man känner till är så kallade kvasarer. Dessa har rödförskjutningar som indikerar åldrar på över 10 miljarder år. Trots sitt avstånd lyser de oerhört starkt, därför menar man att kvasarer kan bli flera tusen gång större (energirika) än en galax som Vintergatan.

En kvasar.

Den nyligen avlidne astronomen Halton Arp var en av få forskare inom fältet som genom sitt liv öppet förblev kritisk mot Big Bang-teorin. Detta på grund av observationer han gjorde i samband med katalogiseringen av flertalet galaxer. Flera av de galaxer han hittade visade nämligen spår av förbindelser mellan dem själva och kvasarer i deras närhet. Eftersom de två olika himlakropparna enligt Stora smällen-teorin ligger åtskilliga miljarder ljusår från varandra borde det inte vara möjligt.

Galaxen NGC 7603 visar en tydlig brygga mellan en intillliggande kvasar.

Galaxen NGC 7319 har till och med en kvasar framför sig.

Arp menade att de kvasarer han studerat såg ut att komma från galaxerna, och att kvasarerna därför måste vara yngre eller som mest lika gamla som galaxerna han studerade. Rödförskjutningen måste därmed kunna bero av andra faktorer; möjligtvis kvasarernas interna sådana, för att vara specifik. Det har även gjorts oberoende observationer som ifrågasätter den etablerade uppfattningen om rödförskjutning. Till exempel den som gjordes i början av förra året där ett område på natthimlen fanns ha en kvasargrupp med en beräknad massa av 5% av synliga universum; vilket talar mot den kosmologiska principen om att Universum bör se likadant ut oavsett varifrån man observerar.
...

Oavsett vad som är sant tilltalas jag intuitivt av idéen om ett uråldrigt Universum. En värld vars varande är så uråldrigt att tid som vi uppfattar det upphör att vara ett meningsfullt verktyg att mäta det med. Är det ändå inte ett rimligt att antagande att Existensen föregår Tiden? 





.