Mån Dieu

Klockan är halv sju på morgonen den 7 oktober 2009 när amatörastronomen Bill Penn sitter och spanar på månen och ser något han sent ska glömma. I Endymion-kratern skådar han en hop av byggnationer som närmast för tankarna till en månbas. Lyckligtvis skissar han ned det han ser innan det försvinner. Vad var det Bill Penn beskådade denna höstmorgon, och hur kan det komma sig att det endast var synligt för en liten stund? Som vi snart ska få se överträffar verkligheten än en gång dikten när månhologramteorin får oväntat stöd från oavhängiga observationer.

Endymion-kratern. Bill Penns skiss behandlas längre ned.

Månstäder från förr

Det var i slutet av 1700-talet som tysken Johann Hieronymous Schroeter sade upp sig från sitt juridiska uppdrag för att börja ägna sig åt astronomiska observationer på heltid. Han skrev flera naturvetenskapliga böcker om himlafenomen, bland annat ett utförligt verk om månens topografi kallat Selenographische Fragmente Zur Genauern Kenntniss Der Mondfläche, Ihrer Erlittenen Veränderungen Und Atmosphäre. Boken finns tillgänlig på nätet via Münchener DigitalisierungsZentrum (MDZ) och är väl värd en titt, inte minst för de hänförande handskisserna som pryder många sidor.

Schroeter återger flera gånger hur han tycker sig se märkliga, mestadels gråaktiga ljusfenomen runt vissa områden*. Ett särdeles utförligt avsnitt behandlar t.ex. Aristarchus-kratern, vars sällsamma ljusfenomen han var den första av en lång rad astronomer att notera. Liknande observationer av så kallade transienta månfenomen fortsätter vi att skymta än idag, men på grund av sin natur är fenomenet svårstuderat. Schroeter skådade även märkliga pelarformationer på ytan, som att döma av deras långa skuggor snarare påminner om byggnader än berg - även flera av våra månsonder har förevigat dessa på bild, som vi snart ska se.

Schroeters skisser är såväl vackra som enigmatiska.

Två ytterligare månentusiaster av den gamla skolan var William Herschel och Franz von Gruithuisen, båda övertygade om att månen var bebodd. Gruithuisen utkom till och med en bok med titeln Entdeckung vieler deutlichen Spuren der Mondbewohner besonders eines collosalen Kunstgebäudes derselben (ung. Måninvånarnas många tydliga spår, inklusive ett jättebygge). Bilderna är få till antalet; beskrivningarna desto rikare.

Bland annat behandlar ett kapitel hans observationer av diverse levande boskap han tycker sig se på månytan. Framförallt lyfter han fram en kolossal byggnad som bevis för lunariernas existens. Huruvida han misstagit sig eller ett hologram skyddar den från att (åter) bli upptäckt står fritt att spekulera i; att den trots detaljerade platsangivelser verkar vara omöjlig att se, är dock ett faktum.

 

T.v. Gruithuisens avbildningar. t.h. Den franska astronomen Gaudiberts tolkning av samma "stad".

Obeliskerna

De mer vidlyftiga idéerna om invånare, djungler och djur må ha klingat av allteftersom vi rörde oss in i 1900-talet, men att intressanta formationer alltjämt syns till har egentligen aldrig upphört, i synnerhet har de diverse månexpeditionerna med tillhörande bildmaterial bidragit till ökade spekulationer.

Det är november 1966 när den amerikanska sonden Lunar Orbiter 2 förevigar en pelarkonstellation i närheten av Stillhetens Hav (Mare Tranquillitatis) på månen. I slutet av månaden dyker bilderna upp på Washington Posts första sida ackompanjerade av rubriken "6 Mysterious Statuesque Shadows Photographed on Moon by Orbiter". Tre veckor därefter har materialet även figurerat i Newsweek och Los Angeles Times**. 

Obeliskerna som plåtades 1966. Bilderna återgavs i Washington Post samma år.

T.v. en konstnärs tolkning av obeliskerna. t.h. konstellationens eventuella geometriska signifikans behandlades bl.a. i den ryska tidsskriften Teknik för unga. 

Föga förvånande menar NASA att bilderna inte porträtterar något att fästa vikt vid, även om de ett par år senare väljer att landsätta de första astronauterna alldeles i närheten. I Ryssland dyker en detaljerad analys av obeliskernas placering upp i en tidning kallad Teknologi för unga - en senare tillika oavhängig analys av Mark. J Carlotto föreslår också en artificiell förklaring till de porträtterade pelarna. 

En ytterligare kuriositet i dramat är ett av fotografierna som Apollo 12-manskapet plåtade under sin vistelse i området Stormarnas ocean (Oceanus Procellarum), i en av astronauternas visir reflekteras något. Synnerligen intressant då den ryska satelliten Luna 9 bara en handfull år tidigare dokumenterade kuriösa objekt just där. Fotot har använts flitigt av dem som ifrågasätter att vi någonsin satt fot på vår granne, följaktligen förklaras artefakten vara något i en filmstudio. I skenet av det nyligen konstaterade finns emellertid stöd för något ännu mer spännande.

Torn eller taklampa? I visiret syns en reflektion av ett objekt. Klicka för större storlek.

När det blåser om månen

Ett antal visselblåsare har trätt fram som menar att det mycket riktigt döljer sig mer på månytan än vad våra rymdorganisationer officiellt medger. En av dem heter Ken Johnston, verksam som manager på The Data and Photo Control Department tillhörande NASAs Lunar Receiving Laboratory under de bemannade Apollo-expeditionerna. 

Han påstår att han under en presentation av en del nytagna bilder bevittnade flera glaskupoler placerade i en krater på månens baksida, men att de dagen efter, under en annan presentation, var borttagna från bilden. Han förklarar att det fanns folk där vars enda uppgift var att sitta och airbrusha Apollo-bilderna och att han till och med en gång fick ordern att förstöra flera bildserier utan någon förklaring till varför.

Mörkläggningen är ett faktum, åtminstone om man ska tro Donna Hare och Karl Wolfe som var involverade i månprogrammen.

Donna Hare jobbade under nära 20 år för Philco Ford Aerospace, som NASA outsourcade verksamhet till. Hon menar att flera medarbetare på NASA berättade för henne om objekt på månen, varav en av dem till och med visat ett foto med ett okänt flygande föremål i bakgrunden och sagt ungefär "Mitt jobb är att ta bort sånt här.".

Karl Wolfe var sergeant i amerikanska flygvapnet under andra halvan av 60-talet, under en tid jobbade han nära NSA och fick då se fotografier på sofistikerade objekt på månytan, bland annat en bas på månens baksida. Deras vittnesmål kan ses i Disclosure Projects presskonferens från 2001, klicka här. Karl Wolfe ger ytterligare ett här. Bonus***

Den holografiska slöjan

Det verkar som att någonting finns på månen. I vilken utsträckning och vilka som är ansvariga tycks svårt att få något grepp om, Law of One-materialet nämner bland annat att en utbrytarcivilization av oss människor har faciliteter där, men en sådan förklaring lämnar många lösa trådar. Är en sådan  till exempel kapabel till följande:

I slutet av året som gick kunde fem oberoende amatörastronomer via egna upptagningar bekräfta den så kallade "månvågen" (lunar wave). En vågrörelse som rör sig över hela månytan från pol till pol, då och då. Vid min första anblick hade jag ärligt talat ingen aning om hur den kunde förklaras, och så vitt jag  vet har ingen förklaring erbjudits över huvud taget.

Inte förrän jag läste om Bill Penn och andra (hobby)astronomers observationer kunde jag finna en korrelation. Vad vi har att göra med är fortfarande bortom de absoluta sfärerna, men klart tycks än en gång vara att dikten står sig slätt mot die Confiserien des Kosmos.

Endymion-kratern som Bill Penn såg den en höstmorgon 2009.

Källor:
Kenyon, J. Douglas: Forbidden Science: From Ancient Technologies to Free Energy, s.216-217
http://www.vgl.org/webfiles/lan/cuspids/cuspids.htm
http://www.astrosurf.com/lunascan/argosy_cuspids.htm
http://www.philipcoppens.com/moon.html

http://www.astrosurf.com/lunascan/papers/carlotto/NFS_carlotto_v01n02c.pdf

http://www.examiner.com/article/whistleblowers-evidence-of-nasa-ufo-fraud-might-kill-uk-hacker-case
http://media.aphelis.net/wp-content/uploads/2011/04/AS12-48-7071HR.jpg

http://www.digitale-sammlungen.de/index.html?c=autoren_index&ab=Schroeter%2C+Johann+Heinrich&l=de

http://lunarexplorer.heimat.eu/historie/gruithuisen1824.html

*s. 353, 377 i Selenographische...
** Återgivna artiklar längst ned på: http://www.astrosurf.com/lunascan/blair.htm
*** Det finns fler visselblåsare och anomalier, namnet John Schuessler bör exempelvis kollas upp av nyfikna, och så även begrepp som "The Shard" och "The Tower"; de mest iögonfallande elementen har dock redan redogjorts för.


Skeptiker förklarar ofta bort "The Shard" och liknande objekt som smuts på linsen, även om det, som i det här fallet, ger en tydlig skugga efter sig.  

Mars del II - Grottor av glas

Mars yta har många intressanta särdrag som genom åren fångats på foto av de diverse kringflygande satelliter vi har och har haft i omloppsbana runt planeten. Då vederbörande är en stor entusiast av mysterier relaterade till underjorden kommer här en kortare presentation av det bildmaterial som hittills erbjuder mest spänning med hänsyn till den röda jordskorpans innandömmen.

Hålet i kratern.

APOD uppmärksammade här i dagarna en bild tagen 2011 som avbildar en krater med ett ca 35 meter brett och ungefär 20 meter djupt, kolsvart, hål i sig. Hur det hålet kunnat uppstå är en fråga för spekulation. Dock är inte detta den första svarta grop man funnit på Marsytan, redan 2007 hittade man 7 stora hål längs med ekvatorn, vilka varierade i storlek från 100 till 250 meter i diameter, varav det djupaste av dem tros vara uppemot 140 meter djupt.

De sju hålen längs med Mars ekvator.

Karaktäristiskt för dem är deras kolsvarta färg vilket tyder på att hålens väggar är antingen helt vertikala, alternativt att de är böjda d.v.s. hålen är mindre än själva håligheten - tänk i termer av en uppochnedvänd strut. Ett sådant faktum skulle vara extra intressant då det tillåter oss att leka med tankar som har med grottsystem att göra. Till skillnad från hålet på första bilden, omges de inte av något som indikerar ett meteoritnedslag, vilket lämnar orsak till uppkomst oklar. Forskare är för övrigt mycket intresserade av dem, då de utgör ett bra skydd för livsformer, såväl för Marsexklusiva mikrober som för koloniserande Tellusbor.

--

Desto mer svärmiska är de ökända tunnelsystemen, till synes gjorda av glas. Bilderna på dem tillhör en grupp på över 60 000 bilder som togs 1999 av NASAs MGS-satellit. Såvitt jag förstått det förekommer dem endast på en av dessa bilder. Att det verkligen rör sig om byggnationer är givetvis omöjligt att säga säkert, och vid en första anblick är det lätt att vara skeptisk, om man ens lägger större vikt vid dem. Men om man ger dem en ordentlig blick så rymmer de karaktäristika som lätt sätter fart på fantasierna. Exempelvis ser man vad som påminner om en ljuskälla i en av tunnlarnas mitt.

En av de "transparenta tunnlarna". Lägg märke till vad som ser ut som en ljuskälla i området där formationen buktar ut något.

Den officiella förklaringen är att det rör sig om vindsediment, ergo, sanddyner. Ron Nick, certifierad geolog, skriver emellertid på Richard C. Hoaglands webbsida att det är en otillräcklig tolkning, inte minst på grund av y-formationen längst ned på bilden. Han menar att om det är vind som ligger till grund för formationerna så måste den ha i det närmaste magiska kvaliteter i och med att den lyckas plocka upp material som är signifikant mycket ljusare än den omkringliggande sanden, och helt utan påverkan lyckas lägga detta material i åtminstone tre regelbundna mönster. Mönstrena bibehåller dock sina unika former, trots deras närhet till varandra. Det måste alltså röra sig om tre vindar som oberoende av varandra skapat dem.

Y-området som enligt Ron Nick endast kan förklaras med magiska vindar - om de inte är tunnlar vill säga.

Med detta i åtanke, samt att dessa strukturer aldrig (enligt honom) skulle tas för annat än artificiella om de befann sig på jorden, menar Ron Nick att det är ett fullt rimligt antagande att vi har att göra med artificiella strukturer av någon form, i synnerhet när alternativet är magiska, marsianska vindar.

Att det rör sig om fascinerande mönster råder det inget tvivel om, samtidigt finns det områden på originalbilden vilka liknar glasgrottorna, men som uppenbart är just sanddyner. Mitt råd rörande dessa anomalier är därför att avvakta tills fler och bättre bilder kan säga oss mer. Tills vidare tycker jag vi kan tillåta oss att drömma.