Mån Dieu

Klockan är halv sju på morgonen den 7 oktober 2009 när amatörastronomen Bill Penn sitter och spanar på månen och ser något han sent ska glömma. I Endymion-kratern skådar han en hop av byggnationer som närmast för tankarna till en månbas. Lyckligtvis skissar han ned det han ser innan det försvinner. Vad var det Bill Penn beskådade denna höstmorgon, och hur kan det komma sig att det endast var synligt för en liten stund? Som vi snart ska få se överträffar verkligheten än en gång dikten när månhologramteorin får oväntat stöd från oavhängiga observationer.

Endymion-kratern. Bill Penns skiss behandlas längre ned.

Månstäder från förr

Det var i slutet av 1700-talet som tysken Johann Hieronymous Schroeter sade upp sig från sitt juridiska uppdrag för att börja ägna sig åt astronomiska observationer på heltid. Han skrev flera naturvetenskapliga böcker om himlafenomen, bland annat ett utförligt verk om månens topografi kallat Selenographische Fragmente Zur Genauern Kenntniss Der Mondfläche, Ihrer Erlittenen Veränderungen Und Atmosphäre. Boken finns tillgänlig på nätet via Münchener DigitalisierungsZentrum (MDZ) och är väl värd en titt, inte minst för de hänförande handskisserna som pryder många sidor.

Schroeter återger flera gånger hur han tycker sig se märkliga, mestadels gråaktiga ljusfenomen runt vissa områden*. Ett särdeles utförligt avsnitt behandlar t.ex. Aristarchus-kratern, vars sällsamma ljusfenomen han var den första av en lång rad astronomer att notera. Liknande observationer av så kallade transienta månfenomen fortsätter vi att skymta än idag, men på grund av sin natur är fenomenet svårstuderat. Schroeter skådade även märkliga pelarformationer på ytan, som att döma av deras långa skuggor snarare påminner om byggnader än berg - även flera av våra månsonder har förevigat dessa på bild, som vi snart ska se.

Schroeters skisser är såväl vackra som enigmatiska.

Två ytterligare månentusiaster av den gamla skolan var William Herschel och Franz von Gruithuisen, båda övertygade om att månen var bebodd. Gruithuisen utkom till och med en bok med titeln Entdeckung vieler deutlichen Spuren der Mondbewohner besonders eines collosalen Kunstgebäudes derselben (ung. Måninvånarnas många tydliga spår, inklusive ett jättebygge). Bilderna är få till antalet; beskrivningarna desto rikare.

Bland annat behandlar ett kapitel hans observationer av diverse levande boskap han tycker sig se på månytan. Framförallt lyfter han fram en kolossal byggnad som bevis för lunariernas existens. Huruvida han misstagit sig eller ett hologram skyddar den från att (åter) bli upptäckt står fritt att spekulera i; att den trots detaljerade platsangivelser verkar vara omöjlig att se, är dock ett faktum.

 

T.v. Gruithuisens avbildningar. t.h. Den franska astronomen Gaudiberts tolkning av samma "stad".

Obeliskerna

De mer vidlyftiga idéerna om invånare, djungler och djur må ha klingat av allteftersom vi rörde oss in i 1900-talet, men att intressanta formationer alltjämt syns till har egentligen aldrig upphört, i synnerhet har de diverse månexpeditionerna med tillhörande bildmaterial bidragit till ökade spekulationer.

Det är november 1966 när den amerikanska sonden Lunar Orbiter 2 förevigar en pelarkonstellation i närheten av Stillhetens Hav (Mare Tranquillitatis) på månen. I slutet av månaden dyker bilderna upp på Washington Posts första sida ackompanjerade av rubriken "6 Mysterious Statuesque Shadows Photographed on Moon by Orbiter". Tre veckor därefter har materialet även figurerat i Newsweek och Los Angeles Times**. 

Obeliskerna som plåtades 1966. Bilderna återgavs i Washington Post samma år.

T.v. en konstnärs tolkning av obeliskerna. t.h. konstellationens eventuella geometriska signifikans behandlades bl.a. i den ryska tidsskriften Teknik för unga. 

Föga förvånande menar NASA att bilderna inte porträtterar något att fästa vikt vid, även om de ett par år senare väljer att landsätta de första astronauterna alldeles i närheten. I Ryssland dyker en detaljerad analys av obeliskernas placering upp i en tidning kallad Teknologi för unga - en senare tillika oavhängig analys av Mark. J Carlotto föreslår också en artificiell förklaring till de porträtterade pelarna. 

En ytterligare kuriositet i dramat är ett av fotografierna som Apollo 12-manskapet plåtade under sin vistelse i området Stormarnas ocean (Oceanus Procellarum), i en av astronauternas visir reflekteras något. Synnerligen intressant då den ryska satelliten Luna 9 bara en handfull år tidigare dokumenterade kuriösa objekt just där. Fotot har använts flitigt av dem som ifrågasätter att vi någonsin satt fot på vår granne, följaktligen förklaras artefakten vara något i en filmstudio. I skenet av det nyligen konstaterade finns emellertid stöd för något ännu mer spännande.

Torn eller taklampa? I visiret syns en reflektion av ett objekt. Klicka för större storlek.

När det blåser om månen

Ett antal visselblåsare har trätt fram som menar att det mycket riktigt döljer sig mer på månytan än vad våra rymdorganisationer officiellt medger. En av dem heter Ken Johnston, verksam som manager på The Data and Photo Control Department tillhörande NASAs Lunar Receiving Laboratory under de bemannade Apollo-expeditionerna. 

Han påstår att han under en presentation av en del nytagna bilder bevittnade flera glaskupoler placerade i en krater på månens baksida, men att de dagen efter, under en annan presentation, var borttagna från bilden. Han förklarar att det fanns folk där vars enda uppgift var att sitta och airbrusha Apollo-bilderna och att han till och med en gång fick ordern att förstöra flera bildserier utan någon förklaring till varför.

Mörkläggningen är ett faktum, åtminstone om man ska tro Donna Hare och Karl Wolfe som var involverade i månprogrammen.

Donna Hare jobbade under nära 20 år för Philco Ford Aerospace, som NASA outsourcade verksamhet till. Hon menar att flera medarbetare på NASA berättade för henne om objekt på månen, varav en av dem till och med visat ett foto med ett okänt flygande föremål i bakgrunden och sagt ungefär "Mitt jobb är att ta bort sånt här.".

Karl Wolfe var sergeant i amerikanska flygvapnet under andra halvan av 60-talet, under en tid jobbade han nära NSA och fick då se fotografier på sofistikerade objekt på månytan, bland annat en bas på månens baksida. Deras vittnesmål kan ses i Disclosure Projects presskonferens från 2001, klicka här. Karl Wolfe ger ytterligare ett här. Bonus***

Den holografiska slöjan

Det verkar som att någonting finns på månen. I vilken utsträckning och vilka som är ansvariga tycks svårt att få något grepp om, Law of One-materialet nämner bland annat att en utbrytarcivilization av oss människor har faciliteter där, men en sådan förklaring lämnar många lösa trådar. Är en sådan  till exempel kapabel till följande:

I slutet av året som gick kunde fem oberoende amatörastronomer via egna upptagningar bekräfta den så kallade "månvågen" (lunar wave). En vågrörelse som rör sig över hela månytan från pol till pol, då och då. Vid min första anblick hade jag ärligt talat ingen aning om hur den kunde förklaras, och så vitt jag  vet har ingen förklaring erbjudits över huvud taget.

Inte förrän jag läste om Bill Penn och andra (hobby)astronomers observationer kunde jag finna en korrelation. Vad vi har att göra med är fortfarande bortom de absoluta sfärerna, men klart tycks än en gång vara att dikten står sig slätt mot die Confiserien des Kosmos.

Endymion-kratern som Bill Penn såg den en höstmorgon 2009.

Källor:
Kenyon, J. Douglas: Forbidden Science: From Ancient Technologies to Free Energy, s.216-217
http://www.vgl.org/webfiles/lan/cuspids/cuspids.htm
http://www.astrosurf.com/lunascan/argosy_cuspids.htm
http://www.philipcoppens.com/moon.html

http://www.astrosurf.com/lunascan/papers/carlotto/NFS_carlotto_v01n02c.pdf

http://www.examiner.com/article/whistleblowers-evidence-of-nasa-ufo-fraud-might-kill-uk-hacker-case
http://media.aphelis.net/wp-content/uploads/2011/04/AS12-48-7071HR.jpg

http://www.digitale-sammlungen.de/index.html?c=autoren_index&ab=Schroeter%2C+Johann+Heinrich&l=de

http://lunarexplorer.heimat.eu/historie/gruithuisen1824.html

*s. 353, 377 i Selenographische...
** Återgivna artiklar längst ned på: http://www.astrosurf.com/lunascan/blair.htm
*** Det finns fler visselblåsare och anomalier, namnet John Schuessler bör exempelvis kollas upp av nyfikna, och så även begrepp som "The Shard" och "The Tower"; de mest iögonfallande elementen har dock redan redogjorts för.


Skeptiker förklarar ofta bort "The Shard" och liknande objekt som smuts på linsen, även om det, som i det här fallet, ger en tydlig skugga efter sig.  

Kometkontroverser

Nyligen har det skrivits mycket om en komet som ESAs rymdsond Rosetta har snappat en unik närbild på. Exceptionellt eftersom det är första gången vi får se hur en komet ser ut på nära håll - och intressant nog ser vi (ytterligare) något som motsäger den etablerade kosmologiska modellen. Bilden på himlakroppen med det extravaganta namnet 67P/Churyumov-Gerasimenko förtäljer nämligen en stor stenbit - i kontrast till en förutspådd isboll. Men medan alla jublar över Rosettas hittills framgångsrika resa, är det desto tystare om upptäcktens implikationer.

Uppenbarligen ingen snöboll. 

Såväl i grundskolan som i högskolan har jag fått berättat för mig att en komet huvudsakligen består "mest av fruset vatten och frusna gaser" (från svenska Wikipedia 18/8/14). Följande infographic från NASAs webbplats sammanfattar modellen bra.

FAIL.

Vad är då karaktäristiskt för 67P? Det vi med säkerhet kan säga är att dess yta nästan uteslutande består av sten och damm, om det finns is på den är det i ytterst små mängder. Temperaturen på kometen är nämligen varmare än väntat, därför måste etablissemanget nu anta att isen döljer sig inuti himlakroppen – något som Rosetta kommer ge definitivt svar på om några månader när den landar på 67P.

Värt att nämna är att förespråkare för den alternativa kosmologiska Electric Universe-modellen långt innan Rosetta förutspådde att det är såhär kometer ser ut, som asteroider det vill säga. Det blir spännande att se vad som i framtiden kommer skilja de två termerna åt.

Okända besökare och läckta bilder

Det finns emellertid ytterligare information som föreslår att både standardmodellen samt den elektriska är på villospår. För någon vecka sedan offentligjorde youtube-kanalen secureteam10 en video innehållandes ett brev och fotografier på kometen i fråga. Brevet ska tydligen vara från en anonym källa inom ESA, och bilderna omanipulerade originalbilder där suggestiva strukturer går att urskilja på 67Ps yta.

Vidare hävdar brevskrivaren att kometen ger ifrån sig en radiosignal, vilket i kombination med strukturerna tyder på ett artificiellt ursprung. Personligen anser jag att historien har för många luckor för att verka trovärdig – men underhållande är det naturligtvis.

Helt orelaterat(?) har en filmupptagning från Rosetta som visar ett märkligt föremål (rymdskepp...!) seglandes förbi den stora rymdstenen dykt upp. Huruvida det rör sig om manipulerat material kan jag omöjligt säga, men jag har svårt att inte fängslas av det.  

Verkligt fascinerande.

I allmänhet rapporteras det lamt om att vi nu har en satellit i närheten av en komet, punkt. Vi kan dock konstatera att Rosettaaffären redan fört med sig många gånger mer spännande företeelser än bara det. Personligen ser jag med spänning fram emot rymdsondens fortsatta eskapader. 

Källor:

http://www.esa.int/Our_Activities/Space_Science/Rosetta/Rosetta_arrives_at_comet_destination

https://www.youtube.com/watch?v=qYIpU0DpZzM

http://en.wikipedia.org/wiki/Rosetta_(spacecraft)

https://www.youtube.com/watch?v=mlXoLwvzhzc&list=FLU6SnUJtoXAQ43jU0Xxi66g

http://www.jpl.nasa.gov/infographics/infographic.view.php?id=11219

Mars del IV - Ansiktet

Det tillhör ett av vår tids största enigman. Än idag vidhåller etablissemanget att det är en slumpmässig stenformation, ett trick med skuggor. Men det finns dem som menar tvärtom, att vi har att göra med en uråldrig, artificiell konstruktion. Kan det vara så att sanningen om vad som finns på Mars yta undanhålls oss? Finns det egentligen något som talar för att intelligenta väsen en gång vandrat på vår röda grannplanet? Låt oss göra en djupdykning i den ocensurerade historien om „Ansiktet på Mars“

Året är 1959 när en serietidning innehållandes en berättelse vid namn "The Face on Mars" utkommer. Historien handlar kortfattat om en Marsexpedition som upptäcker ett gigantiskt stenansikte på den röda planetens yta. Medan de utforskar byggnationen ramlar en av besättningsmedlemmarna ned i ansiktets öga, som strax upptäcker att han befinner sig i en vacker värld fylld av utomjordiska jättar. Han hinner emellertid bara beundra sin omgivning och dess graciösa invånare en kort stund innan de blir utsatta för en förödande attack av främmande krafter. Den fientliga flottan visar sig härstamma från en planet placerad mellan Mars och Jupiter.

Första gången ansiktet introduceras i det kollektiva medvetandet görs redan 1959 då det förekommer i en serietidning.

Idéen att vårt solsystems astroidbälte skulle kunna utgöra spillrorna av en förlorad värld, med eventuella kopplingar till en uråldrig civilisation på Mars, har visserligen funnits en längre tid nu, men detta är något som populäriserades under 80-talet; 1959 var elementen i "The Face on Mars" till största delen outforskad mark. Både konceptet med ansiktet samt asteroidbältet var alltså banbrytande vid tiden tidningen utkom, föga skulle väl emellertid någon ana att ansiktet faktiskt skulle komma att titta tillbaka på våra marssonder på riktigt en dag.

Profetior och sammanträffanden

Om än det aldrig officielllt framgått vem som låg bakom storyn, talar allt för att det var serieskaparen Jack Kirby som var upphovsmannen; den inrymde nämligen allt som var karaktäristiskt för verk av denna man: forntida astronauter, svunna civilisationer, telepati, och så vidare; för att inte nämna hans unika förmåga att ligga steget före, ofta decennier innan, ett kulturellt fenomen etablerat intellektuell mark. 

I flera Jack Kirby-serier har statyerna på Påskön kroppar, något som senare visat sig stämma.

Kirby som var känd för att aldrig kunna släppa en fängslande idé, fortsatte genom hela sitt liv att leka med ovan nämnda teman. Många menar att han når kulmen i och med serien The Eternals, som han själv beskriver som en "mystisk studie av vårt ursprung". Tidningen ges ut i juli, 1976. Samma år och månad som NASAs Viking-satellit knäpper ett fotografi på ett gigantiskt stenansikte i Cydoniaregionen på Mars.

Bild 35A72m tagen av Viking 1, är den första och förmodligen kändaste bilden på ansiktet.

Bild 70A13 tas några veckor efter den första bilden, men offentligörs först 1980 när två ingenjörer fann den av en slump. Bilden är tagen ur en annan vinkel och vid en annan tidpunkt, men är likväl mänskligt.

Bilden som publiceras väcker ingen större uppmärksamhet där och då, och fenomenet stannar officiellt vid en "skuggornas slump"-förklaring. Inte förrän några år senare ska spekulationer om ansiktet som en artificiell byggnation ta fart. Förespråkare som vågar ställa sig i rampljuset är få. De som trotsar etablissemanget kan räkna med såväl hån som utfrysning. Två namn sticker ut: Richard C. Hoagland, förespråkaren, och Carl Sagan, kritikern. Båda med avgörande roller i sagan om strukturerna på Mars.

Förespråkaren och janusansiktet

Den kändaste förespråkaren för ett artificiellt ursprung är Dr. Richard C. Hoagland, som med boken Monuments of Mars kickade igång vågen på allvar. I boken presenteras information som föreslår att ansiktet inte bara är konstruerat, utan även har kopplingar till den omkringliggande miljön som utgörs av suggestiva pyramidformationer. I kontrast till Hoagland stod Carl Sagan, känd astrofysiker och anställd hos NASA, vars officiella hållning var starkt ifrågasättande av allt som rörde intelligent liv på Mars.

Richard C. Hoagland

Carl Sagan publicerade 1984 en artikel i PARADE Magazine kallad "Man in the Moon" som genom att jämföra ansiktet på Mars med en Jesussiluett i en tortilla ansågs krossa ansiktsargumentet en gång för alla. Samma man ansvarade för att Viking 2-satellitens landningsplats, som var tänkt att vara i Cydonia-området, med motsägelsefulla argument, flyttades till en helt annan position. Tack vare tv-serien Cosmos enorma framgång, blev Sagan en av den tidens mest inflytelserika vetenskapsmän. När han alltså förkastade strukturerna på Mars som humbug, gjorde resten av världen också det.

Carl Sagan

Mycket talar emellertid för att Sagan privat hade en helt annan hållning till anomalierna. Han ska inte bara under flera träffar med Hoagland ha uppmuntrat honom med fraser som ”Keep up the good work.”, utan även under en presskonferens rörande de kommande Marsexpeditionerna ha sökt en mycket lång ögonkontakt med honom när han föreslog att de involverade i Marsprojekten borde vara öppna för det oväntade. Uppgifterna kommer förvisso från Hoagland och hans medarbetare, och bör därför tas med en nypa salt, men det finns mer som talar för att han tänkte tvärtemot vad han officiellt sade.

Ett tydligt skifte i sin tidigare starkt fördömande attityd går att utläsa i utvalda stycken i hans sista publicerade bok, The Demon Haunted World. Texten som citeras härnäst härstammar från ett kapitel dedikerat de påstådda Marsmonumenten (det är jag som fetmarkerat ordet "symmetry"):

It was probably sculpted by slow geological process over millions of years. But I might be wrong. […]  

Much more detailed photos of the Face would surely settle issues of symmetry and help resolve the debate between geology and monumental sculpture. 

[…]I hope that forthcoming American and Russian missions to Mars, especially orbiters with high-resolution television cameras, will make a special effort – among hundreds of other scientific questions - to look much more closely at the pyramids and what some people call the Face and the city.

I samband med att Carl Sagan avlider 1996 sänder A&E Television Network under samma dag en förproducerad videodokumentär om hans liv. I avsnittet som behandlar Viking-sonderna ser man en mycket ung Richard Hoagland stå och heja när Viking 1 landar på Mars; visserligen är sekvensen bara ett par sekunder, men det är likväl anmärkningsvärt. Att Sagan hade inflytande över innehållet i dokumentären är givet, frågan är vad han ville förmedla till omvärlden.  

Hoppa till 20:02 för att se Hoagland i egen hög person

Miljoner dollar-erkännandet

Diskussionen tar en ny vändning 1998 då NASA publicerar en nytagen bild på ansiktet. De mänskliga dragen är nu helt försvunna, istället ser vi nu en platt formation som med all rätt kan liknas vid sitt öknamn "kattlådan". Bilden får relativt stor spridning och tolkas av de flesta som spiken i kistan för Ansikts-teoretikerna. Att bilden är tagen ur en usel vinkel samt blivit utsatt för omfattande manipulation passerar de flesta obemärkt förbi.

"Kattlådan" från 1998

Ironiskt nog kommer en Disney-producerad storfilm ut ett par år senare: Mission to Mars. Filmen handlar om ett team som åker till Mars för att undersöka vad som hänt med ett tidigare team. (spoilervarning)  Där hittar de en artificiell konstruktion som senare visar sig vara ett gigantiskt ansikte. (slut på spoiler) Budgeten var över $ 100 miljoner, och naturligtvis var otaliga forskare från NASAs stall inblandade i produktionen. Hela organisationen samarbetade nära med Touchstone Pictures (Disney) under arbetet med denna film. 

Underhållningsvärde och PR är förstås viktigt för både Disney och NASA, men är det verkligen långsökt att ponera ett djupare syfte bakom denna historia och NASAs engagemang? Om vi kommer ihåg att underhållning är den överlägset mest effektiva formen av propaganda är det endast rimligt att man börjar ställa frågor. Samma organisation som med hjälp av en manipulerad bild tar död på hela diskussionen om Marsanomalier, budgeterar ett par år senare miljontals dollar för att marknadsföra sitt Marsprogram med en film som handlar om uråldriga strukturer på nämnda planet...

Återuppståndelsen

Ansiktets vara eller icke vara ställs mot sin spets 2006, då European Space Agency (ESA) publicerar de bästa bilderna på ansiktet och Cydoniaregionen hittills. Det är deras satellit Mars Express som efter mycket möda och besvär slutligen lyckas knäppa några högupplösta bilder, och som av ett mirakel har de enigmatiska dragen från Viking 1-bilden återuppstått.

 Cydoniaregionen i detalj

Från bilden ovan: ansiktet inzoomat och rättvänt.

Man kan tycka att det här är mer än tillräckligt för att försiktigt återuppväcka debatten, men otroligt nog tolkas dem av ESA som det "slutgiltiga beviset" för ansiktet och de omkringliggande strukturernas icke-vara. Allt är kullar. Punkt.

Som om huvudbryn inte redan var total låter ESA inkludera en animerad 3D-version av ansiktet utsmyckad med ett "horn" i pannan. En detalj som över huvud taget inte framgått på någon annan bild av strukturen någonsin, trots bilder tagna från otaliga vinklar. Varför ansiktet porträtteras med ett horn kan förmodligen bara ESA svara på, av allt att döma existerar det inte någon annan stans än på denna kreation. Hur som helst är de faktiska bilderna mer relevanta.

Cydoniaregionen synad

Oavsett vad de etablerade institutionerna har för åsikter om de senaste bilderna så går det inte att förneka att stenformationen faktiskt har ansiktsliknande drag, om än ej så framträdande som Viking 1 fick dem att framstå som. Det är i huvudsak den vänstra delen av ansiktet som står för öga, näsa och mun, medan högra delen verkar ha kollapsat (såvida inte byggherrarna hade Two-Face i åtanke). Viktigt att komma ihåg är att strukturen, artificiell eller icke, antagligen är uråldrig, potentiellt miljontals år gammal. Att den är illa medfaren är således endast att förvänta.

Om man studerar det vänstra hörnet uppe till höger av kolossen ser man ett par mycket räta vinklar, något som inte framgått tidigare men som skvallrar om en regelmässighet som förtjänar uppmärksamhet. Just läget och formen är två aspekter som av många tyder på något onaturligt, något som utmärker den från objekt skapade på naturlig väg. Via ett par enkla demonstrationer framträder en remarkabel symmetrisk regelbundenhet:

Carl Sagan föreslog att vi ska kolla efter symmetri för att avgöra om formationerna på Mars är artificiella eller inte...

... man måste undra vad han hade sagt om dessa bilder.

Leker vi med tanken att objekten återfanns på jordytan istället, skulle kalla handen vara lika definitiv i det fallet också? Jag har svårt att tro det. För ungefär ett år sedan väckte t.ex. dessa eventuella pyramider viss uppståndelse i den arkeologiska världen.

Eventuella pyramider på jorden

Eventuell pyramid på Mars 

I ljuset av intresset för dessa "pyramider", är det verkligen rimligt att avfärda strukturerna - både pyramiderna och ansiktet - som humbug?

Summa summarum

Såväl bildmaterialet som de intressanta sammanträffanden och förledande ageranden som genom decennier kringgärdat ämnet är var för sig lätta att avfärda, men tillsammans utgör de stommen av vad som endast kan kallas ett genuint mysterium. Det rör sig inte om handfasta bevis, men bara den mängd fascinerande bilder som tagits tycker man borde vara tillräckliga för att det forskande etablissemanget åtminstone borde visa en försiktig nyfikenhet. Visar det sig vara mer än stenrös så pratar vi om en upptäckt så stor att totalt paradigmskifte vore oundvikligt. Men frågan är om det är något önskvärt.

...

Kanske döljer ansiktet hemligheter som bäst förblir dolda... 

...

Hemligheter om vårt ursprung som omkullkastar alla våra uppfattningar om var vi kommer ifrån...

... Atlantis!

Källor:

http://secretsun.blogspot.de/2012/08/mindbomb-john-carter-pkd-and-face-on.html
http://www.enterprisemission.com/MTM.htm

http://santacruz.hubpages.com/hub/Human-Face-Chiseled-on-Mars-Fact-or-Fantasy
http://www.csicop.org/si/show/carl_sagans_life_and_legacy_as_scientist_teacher_and_skeptic
http://www.bibliotecapleyades.net/marte/esp_marte_37.htm
http://archaeologynewsnetwork.blogspot.de/2013/07/have-long-lost-pyramids-been-found-in.html#.U62Pgvl_sjR
http://jubran.deviantart.com/art/Face-on-Mars-355347580

http://xfacts.com/2001face/

Mars del III - Flamman och cigarren

Senaste tiden har Curiositys kameror varit duktiga på att knäppa bilder innehållandes mystiska anomalier. Förutom ljusskenet, som till och med uppmärksammandes på DN av Clas Svahn, har ytterligare en bild innehållandes två ”ljuskällor” av okänt ursprung offentliggjorts, såväl som en bildsekvens föreställandes ett cigarrformat objekt i rörelse på marshimlen. Här följer en enklare summering med kommentarer.

Den första bilden fick mycket uppmärksamhet när den togs, men det simpla faktumet att bara en av Curiositys främre kameror fångade lågan talar starkt för att det rörde sig om ett tekniskt fel. Roboten har nämligen även en vänstra kamera som tar bilder simultant med den högra. Det måste dock medges att bilden ser väldigt spännande ut. 

Originalbilden.

Inte lång tid efter att bilden på flamman tagits lyckas Curiosity ta en ny märklig bild, denna gång med två lysande objekt i fjärran. Om dessa även kan skyllas på kameradefekter eller kosmiska partiklar (s.k. cosmic rays) kan inte vederbörande svara på. Tills vidare kan de endast adderas till den ständigt växande högen av Marsmärkligheter.

Två lysande objekt på Mars yta, vad de nu kan vara. Originalbilden.

Intressantast torde dock en bildserie från 28:e april vara, då en cigarrformad historia dök upp på ett antal bilder. En förklaring till vad det kan röra sig om har än så länge uteblivit; men så kan man väl inte heller förvänta sig så mycket från en organisation vars akronym bildar Never A Straight Answer.
Här hittar ni originalbilderna på NASAs hemsida.

Länkar:
http://forgetomori.com/2009/ufos/phobos-2-a-bloody-soviet-close-encounter/
http://mars.jpl.nasa.gov/msl/multimedia/raw/?s=613&camera=NAV_RIGHT_
http://www.ufosightingsdaily.com/2014/04/mysterous-light-beams-from-mars-surface.html
http://whofortedblog.com/2014/05/02/mars-light-anomalies-curious-neither-nasa/

Sjöliljan som försvann

Vad skulle hända om en respekterad fackman stötte på obestridliga bevis för att utomjordiska livsformer uppstått? Och hur skulle reaktionerna se ut om en av våra marsrobotar fann ett stensediment på den röda planetens yta som såg ut att vara en fossil?

Dr. Richard B. Hoover är en forskare som hann med 46 års trogen tjänst inom NASA innan han gick i pension 2011. Hans specialitet var bland annat astrobiologi och extremofiler, inom vilka områden han gjorde banbrytande upptäckter. NASA utnämnde honom t.o.m. till "Årets uppfinnare" 1992. Med en sådan diger bakgrund som Dr. Hoover har, måste man fråga sig vad det är som pågår när hans undersökningar, som tre gånger officiellt slagit fast att fossiliserade mikroorganismer återfunnits i (relativt) nyligen nedslagna meteoriter, blir ignorerade.

Kort sammanfattat har han hittat fossiliserade mikroogranismer i diverse meteoriter som under de senaste århundradet fallit ned på skilda platser på jorden. Exemplaren saknar, precis som alla andra fossiler, spår av kväve. Processen som resulterar i noll kväve kvar tar åtskilliga hundratusentals eller miljoner år. Därför är det inte konstigt att han framförallt nämner den totala avsaknaden av kväve som ett bevis för att de är uråldriga och därmed inte är resultat av kontaminering.

Trots dessa obestridliga vetenskapliga bevis blir han motarbetad av kollegor som påstår att det trots allt måste röra sig om någon typ av ofrivillig överföring av jordsliga rester (sic). På bästa Kafkamanéer viftar NASA samtidigt bort det hela med att sådana forskningsresultat måste genomgå en viss nivå av referentgranskning. Något den oförklarligt nog aldrig i tillräckligt hög utrsträckning utsätts för.

--

Varifrån kommer då dessa rester? En eventuell kandidat kan vara Mars. Där hittade nämligen en våra utsända rovers (Opportunity) år 2004 en sten vars yta visade en mycket intressant irregularitet, som skulle kunna tas för de fossilierade kvarlevorna av en sjölilja; hade den återfunnits på jorden. För vederbörande räckte det med en kort genomgång av fossilbilder på internet, för ett erkännande av de slående likheterna.

Originalbilden innehåller tre distinkta fossilkanditater. 

Inzoomning på "Sjöliljan", <---> En fossil funnen på jorden 

Oavsett om mönstret är resultatet av slumpmässigt slitage eller något annat, så är möjligheterna att gå från spekulation till experimenterade för alltid förlorade. Tre och en halv timme efter att bilden tagits, beslutade nämligen någon på NASA att det utmärkande området på stenen skulle slipas ned.

Förmodligen är inte Dr. Hoover ensam om att reagera på det märkliga i beslutsfattningen. Man behöver knappast vara expert för att instinktivt ifrågasätta logiken i detta destruktiva agerande. Försök måla upp scenariot, där en arkeolog så snart hen gjort ett eventuellt revolutionerande fynd tar fram en hacka och slår sönder det. Personligen har jag svårt att få det trovärdigt.

De tre intressanta strukturerna på stenens yta slipades ned till damm bara 3,5 h efter upptäckten. 

Som vanligt uteblir någon officiell förklaring från NASAs sida. Dr. Hoover säger sig emellertid ha fått ett inofficiellt svar från en anförtrodd som motiverade det hela med att de letade efter spår av kol. Argumentet kontras av att man inte behöver hitta kol för att säkerställa att något är en fossil. Men även om det så vore, känns det synnerligen drastiskt att bestämma sig för en operation som förintar fyndet på köpet.

Själv ser jag ingen anledning att tvivla på vad Dr. Richard B. Hoover har att säga och accepterar därmed också att utomjordiska livsformer är ett faktum. Det synnerligen intressanta i den här historien är dock att det verkar finnas krafter, som inte bara motsätter sig men även aktivt motarbetar idéen om ett universum fullt av liv, hur mycket som än talar för ett levande kosmos.

Inom möjlighetens ramverk

Några av de bästa bild- och videoupptagningarna på svävande objekt av främmande ursprung har vi våra satelliter och rymdfarkoster att tacka. Precis som är fallet med våra atombombsexperiment så verkar vårt engagemang inom rymdprogrammen ha en attraherande effekt på oförklarliga fenomen som bäst kategoriseras under fliken "UFO". För en bra sammanfattning rekommenderar jag Best of STS-filmen som återfinns i slutet av ett tidigare inlägg, syftet med det här inlägget är emellertid att tackla ett nytt klipp som är taget från en live stream från ISS.

På den internationella rymdstationen ISS finns det mängder av kameror både inuti och utanpå. Dessa live streamar, efter förmåga, kontinuerligt på Ustream. Under den tidsperiod som detta pågått har hängivna entusiaster studerat och spelat in detta material, och i de fall som mystiska objekt dykt upp, också publicerat filmstycket på kanaler som exempelvis Youtube. 

Kvaliteten varierar, men det finns upptagningar som är mycket intressanta. Den 17:e mars fångades kanske den bästa videoupptagningen någonsin (för offentliga åskådan) av ett - under förutsättning att det är autentiskt material - rymdfarande objekt icke av denna värld. 

Skummar man igenom kommentarsfältet framgår att Youtube-kanalen secureteam10 som lagt upp videon har fått den skickad till sig av någon. Av vem exakt framgår inte. Andra Youtube-användare påstår att de tittade på streamen när det hände, inget att lägga tyngre vikt vid, men ändå. För närvarande har klippet nära 230k visningar, secureteam10s övriga videos snittar på 30k.

Vidare har ifrågasatts att filmsekvensen inte återfinns i det arkiverade Ustream-materialet från ISS. secureteam10 har emellertid en poäng när hen säger att sekvensens frånvaro på den officella kanalen snarast är att förvänta, NASA städar naturligtvis undan dylikt material. Vi kan inte heller förvänta oss manipulerat material på nämnda kanal: ifrågasättandet vilar alltså hur som helst på en meningslös grund.

Som ett par personer har påpekat så påminner det okända föremålets utseende om CGI (datoranimerad grafik), och då är det i huvudsak skärpan och färgen som kan ifrågasättas. Allt som allt går inte filmklippets autencitet att leda i bevis, så spekulationens slussar står öppna. 

När man som i det här fallet har att göra med något som presenteras som bevis av klaraste graden, blir man automatiskt väldigt försiktig. Samtidigt vore det högst komiskt att avfärda, om det som skildras faktiskt är sant. Antagligen avgörs det på i hur hög grad man tillåter att universums pärlor får se animerade ut. 

De flesta omfamnar nog idéen om att annat avancerat liv inte bara kan, men också har uppstått i universum. Vad många nog inte tänker på är frågans hela vidd. Exempelvis var drar vi då gränsen för hur långt deras utveckling kan ha nått? ... Är existensen gränslös? 

Vederbörande tror att det som skildras i klippet absolut ligger inom Rimlighetens ramar. Mysteriet består härmed tills en eventuell bluff uppdagas, och jag antar att för den skeptiske är det omvänt, även om det förmodligen krävs att objektet i fråga landar i dennes trädgård. 

--

Appropå fantastiskt/otroligt-videomaterial, gick Dr. Roger Leir nyligen bort. Han var en relativt underhållande figur på den ufologiska arenan, som främst gjorde sig ett namn inom subkategorin ”utomjordiska implantat”. Hans bok ”Aliens and the Scalpel” bör räknas till klassikerna inom ämnet. Under en rad besök i Turkiet påstås han ha fångat ett återkommande ufologiskt objekt på en detaljerad videoupptagning, där man till och med kan se några av skeppets inte så mänskliga passagerare.

Även om jag hellre känner mig blygsamt benägen att fria i fallet ovan, så har jag desto svårare att köpa vad som målas upp för oss i Dr. Leirs film. Utan att hitta något i filmen som uppenbart får varningsdetektorerna att blinka, och utan att ha någon anledning att ifrågasätta Dr. Leirs ärlighet, vill jag ändå avvakta med den friande domen. Man tycker att det här också borde ligga inom ramverket för vad jag anser vara möjligt, men som alltid är fallet när man rör sig i mystikens sfärer, kan gränsernas tydlighet alltför ofta liknas vid dimman i ett moln. Avgör själva, men tillåt er ha några visdomsord från secureteam10 i bakhuvudet när ni gör det 

To Question does not mean to blindly deny. Let's remember that.

UFO-fenomenet ur ett bevisperspektiv

Vad krävs egentligen för att övertyga någon om att intelligenta väsen har interagerat med oss såväl passivt som aktivt genom historien?  Det beror på vem man ska övertyga, och framför allt, om personen i fråga är benägen att bli övertygad, vilket är fallet mer sällan än man tror. 

”Jag behöver bevis” - En högst vanlig respons när diskussionen tar en riktning mot paranormalare trakter; och inte så orimlig heller. I alla typer av fall när något av allvarligare natur har eller sägs ha ägt rum bör någon form av stöd för utsagan spela roll i huruvida vi tar det för sant eller inte; och i regel gäller ju mer fantastiskt påståendet är, desto viktigare att beviset håller vatten, eller som Carl Sagan sa "Extraordinary claims require extraordinary evidence". Hur står det då till med bevisföringen på det ufologiska planet?

Det finns två viktiga typer av bevis som har skiftande betydelse inom esoterika beroende på vilket specialområde man dansar kring:

1. Vetenskaplig bevisföring vilket innebär statistisk regelbundenhet samt kravet på att resultatet ska gå att återskapa.
2. Vittnesbevisning, en form av bevisföring som rättsväsendet använder sig av i mycket hög grad. I regel gäller ju pålitligare vittne, desto högre bevisvärde.

Kategori 1. har uppenbart större värde då det finns en stor avsaknad av den samt att det här rör sig om så pass fantastiska händelser och påståenden att enbart vittnesmål inte räcker för att folk ska låta sig övertygas om rymdbrödernas, själens eller yetins realitet. För de flesta så innebär det nämligen att de måste revidera hela sin världsbild. Härmed börjar också komplexiteten i frågan om bevis och dess effektivitet.

Phoenix Lights-incidenten 1997, mycket väldokumenterat fall med hundratals framträdande vittnen och även (begränsade) mängder bildbevis.

Jag lyssnade nyligen på en intervju med historikern tillika ufologen Richard Dolan, där han på frågan hur kan kom in på ufo-ämnet nämner att han för 20 år sedan ställde sig frågan: Har det amerikanske försvaret haft ett seriöst intresse för ufo-fenomenet, och i så fall varför? Svaret är bevisligen ja på huvudfrågan, vilket bland annat följande 12 officiella myndighetsdokument styrker. Läser man vad som framgår i rapporterna kan man även ana sig till svaret på följdfrågan.

Förvisso hamnar detta snarare i beviskategori 2 än 1, men med tanke på att samma organ som under tidpunkterna för rapporternas tillblivelse officiellt inte bara förnekade fenomenens existens men också gjorde sitt yttersta för att förminska alla som hade en positiv hållning i frågan, hamnar det hela i lite av en gråzon där det inte är så svagt som vittnesmål men inte heller så starkt som laboratorieresultat. Likväl är det uppseendeväckande; frågan om existensen av en mer omfattande mörkläggning ter sig i ljuset av detta som högst legitim.

I en post i min tidigare blogg nämnde jag The Disclosure Projects ambitiösa presskonferens från maj 2001, där en stor mängd prominenta personer inom militär, industri och offentlig sektor vittnar om sina personliga erfarenheter rörande ufo-fenomenet och kringliggande ämnen (som t.ex. strukturer på månen). Respekterade personer som sätter sina anseenden på spel, och i flertalet fall även fått sina karriärer förstörda - varför?

Domstolar världen över lägger enorm vikt vid personliga vittnesmål; att enstaka sådana inte kan tas på överdrivet allvar, i synnerhet när det handlar om områden som bäst kan beskrivas som magiska och fantastiska, är förståeligt. Det blir emellertid mindre förståeligt när vidden av dessa sträcker sig tillbaka till historiens början fram till idag, och återberättas av tusentals och åter tusentals från alla tänkbara samhällsklasser, jorden över.

--

Avslutningsvis skulle jag vilja belysa en av de mest uttjatade och ärligt sagt, mest ignoranta kommentarerna som ofta adresseras i vederbörligt sammanhang: "varför finns det inget bildbevis?". Det både finns och fortsätter att dyka upp nytt material hela tiden. Problematiken rörande just bild och film är att det idag är lättare än någonsin att förfalska sådant material, vilket ovillkorligen leder till att det är omöjligt att veta vad som är på riktigt och vad som är manipulerat. Tendensen hos frågeställaren brukar därtill vara att antingen förkasta materialet för att det är av för dålig kvalitet, "det kan vara vad som helst", eller avfärda det med anledningen att det är för bra för att vara sant, "det måste vara fake". Tyvärr känner jag mig tvingad att allt som oftast hålla med. Det finns dock undantag.

Summa summarum måste dock understrykas att även om det finns otaligt som pekar på den inledande satsens realitet, så kvarstår fortfarande mer eller mindre avgörande följdfrågor rörande ursprung, agenda, omfattning o.s.v.. Börjar man nysta finner man sig snabbt i gränslöst territorium.