Varelserna som i folkmun kommit att kallas ”Bigfoot”, men som lämpligare går under beteckningen Sasquatch eller helt enkelt Skogsfolket, existerar även i Sverige. Vid sidan av oberoende vittnesskildringar har jag själv medels personliga erfarenheter kunnat bekräfta att så är fallet.
Den senaste tiden har ett flertal ingivelser pekat åt att jag borde offentliggöra mina upplevelser med nämnda folk. Något som jag funderat på tidigare men som på grund av sin (ytligt sett) ospektakulära karaktär, jag inte sett för särskilt intressant för andra att ta del av.
Men en ny timme är slagen…
…
Min resa tog sin början i samband med att jag utförde närmare efterforskningar kring fenomenet. För den intresserade finns mina slutsatser sammanfattade i en utförlig artikel från 2015. Med undantag för en viss ensidighet i representationen av dessa varelser, som jag numer skulle säga omfattar en större moralisk och kulturell komplexitet, står jag fortfarande bakom allt som i den nämns.
Det är min starka rekommendation att den ögnas igenom för att få en kontext till det jag nu redogör för. Vi pratar om interdimensionella varelser - inga oupptäckta primater.
Jag förde under åren flitigt drömjournal, vilket kommer att spela en central roll eftersom Skogsfolket gärna interagerar med oss därigenom. Med tiden har jag blivit slappare med att skriva ned innehållet från mina nattliga aktiviteter; något som lett till att jag helt enkelt inte drömmer lika mycket, eller åtminstone inte minns så mycket av det. Det händer dock än i dag att de då och då figurerar i dem, och då är jag noga med att anteckna det.
Det hela startade emellertid i den vakna världen. i samband med att jag kontaktade en Sasquatch-forskare tillika en sorts ambassadör för dem [han kommer att refereras som KL i resten av texten].
Hans två böcker The Psychic Sasquatch and the UFO Phenomena samt The Sasquatch People and their Interdimensional Connection tillhör fortfarande bland det mest fantastiska jag läst, och utgör pionjärer inom den kryptozoologiska/esoteriska facklitteraturen.
Personliga problem har orsakat att han inte längre är aktiv i det offentliga; men under några år så var det inte bara han som var nummer ett inom denna marginella nisch, utan han kan även ta på sig äran för att åter ha riktat strålkastaren på, i brist på bättre ord, den magiska aspekten av enigmat.
Hursomhelst ringer jag honom via Skype en tidig söndag förmiddag anno 2014 (därmed uppoffrande en klassisk Berghain-utgång). Han bodde då i Washington och var rätt upptagen, så det var den enda tiden som fungerade. Samtalet varade i nära två timmar.
Bland annat framgick att han var en slagruteman av rang. Medels en kristall i ett snöre (=pendel) över en karta kunde han identifiera om mänskliga individer befann sig inom området - han skickade mig t.o.m. gamla tidningsurklipp som berättade om hur han lokaliserat försvunna personer.
Under vår konversation föreslog han att jag skulle skicka en karta på Tyskland (där jag bor), samt på området i nordöstra Sverige (=Hälsingland) där en släkting har en då nyinköpt sommarstuga. Han menar att det absolut finns Skogsfolk i Sverige.
Så jag skickade honom ett par skärmdumpar på geografin i fråga och någon vecka senare hörde han av sig. Ett mejl med Sverigekartan och ett kryss vid en plats någon mil från fastigheten, långt in i skogen längs en kraftledningsgata.
 |
| “Det finns Sasquatch vid markering. Nordväst om stugan. Telepatera till honom genom att använda mitt namn och fråga om han kan komma till dig med andliga vägledning. Låt mig veta hur det går.” (bilden är beskuren) |
När det väl blev sommar besökte jag stugan och funderade jag på hur jag skulle kunna ta mig dit. Jag hade ingen bil (vid tillfället inte ens körkort) och det var en bra bit bort. Möjligen att jag kunnat be min släkting att skjutsa mig dit, men det skulle väckt för många frågor.
Min kompromiss blev således att med cykel nyttja en skogsbilväg som kunde ta mig till en kraftledningsgata som kunde underlätta deras åtkomst och passande nog utgjorde en korsning. Förvisso en bit bort, men det var åtminstone närmare. Och ordentligt avskilt.
 |
| Skogsbilvägen i fråga. |
 |
| Vackert kärr (den sydliga ljusgröna fläcken på kartan) |
 |
| Vägens slut. |
 |
| Stenarna vid slutet… |
 |
| Ovanpå stenröset: Sasquatch-country |
Det tar ca 20 minuter att cykla till destinationen och när jag kommer fram sätter jag mig för att meditera kort för att sedan skicka ut ett meddelande till dem i stil med ”Jag är Klas, vän till X. Mina avsikter är fridfulla och jag önskar er gott. Må vi ses. Gud välsigne er.”
Ett par minuter senare börjar det regna, och eftersom jag bara är klädd i t-shirt och shorts beslutar jag att bege mig tillbaka. Jag hinner dock bara runda ett krön och komma utom synhåll förrän jag hör ett högt rop, som ett ylande, ”Waaooooouu!”, eka från den exakta platsen jag mediterat från. Jag bromsar in.
Ropet upprepas konsekvent gång på gång. Jag tänker att om jag vänder tillbaka, bara ned för backen och en sväng till höger så kommer den stå där, varelsen jag kallade på.
Regnet fortsätter och jag använder det som ursäkt för att trampa vidare till stugan det snabbaste jag kan samtidigt som jag innerst inne vet att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte är redo.
Till min lätta fasa hör jag hur ropet följer mig parallellt en stor del av reträtten. Jag blir åtföljd!
 |
Ropet slutar en bit innan jag närmar mig stugan. Regnet avtar likaså och har helt upphört när jag nått tillbaka. Jag häller i mig ett par bärs och låtsas som inget mer än att jag tog en cykeltur. Men under den återstående vistelsen kan jag inte låta bli att med viss ängslighet slänga blickar genom stugans fönster, speciellt mot det håll jag vistades vid, halvt förväntande att se något.
När jag somnar denna natt, som också är den sista innan avresa, har jag en ytterst levande dröm som väcker mig någon gång mellan natt och morgon. Hjärtat fullkomligen blomstrar av positiv energi på ett sätt som bara särdeles storartade upplevelser kan orsaka. Som tur är klev jag upp och skrev ned den innan jag återgick till sömnläge.
Bortsett från att jag är återhållsam med namn, återges den här ord för ord:
22/7 -2015
Sitter med mamma vid stugan – den är inte riktigt som i verkligheten, men hursom får jag syn på en kvinnlig Sasquatch en bit bort, mot en höjd. Gör mamma uppmärksam på det och hon uppmanar mig att gå till henne. Jag är något skakig ska erkännas, men när jag kommer fram till [NAMN] släpper det allteftersom. Hon pratar svenska bra och vi börjar omedelbart framställa en lista med sådant jag kan förbättra i mitt liv.
Den handlar en del om sådant jag kan göra för stugan för att underlätta våra träffar. Samt lära mig 14 och en gång 15 glosor (?) under ett par dagar. (Framförallt dock är det viktigt att jag förbättrar min relation till pappa & andra genom att hålla mig i hjärtchakrat). Tydligen har jag varit för mycket i långfinger-chakrat =) Under våra interaktioner träffar jag andra Sasquatches, bl.a en äldre feminin samt en i liknande ålder fast man.
Den har alla tydligt mänskliga egenskaper, människokläder (moderna) & mamman t.o.m. glasögon, [NAMN] smink. Antagligen för att underlätta för mig. De har även husdjur som påminner om hundar & katter som reagerar så for man känner rädsla, till en början ”skällde” de t.ex. mot mig. Jag får se hennes lista en gång och har svårt att tyda den eftersom hon stavar väldigt speciellt, fonetiskt på något vis. Mycket tacksam för drömmen.
Jag önskar att jag visste mer om de ca 15 sätten som presenterades för mig. Av någon anledning dyker bilden av ett slags totempåle upp för mig nu när jag återbesöker dessa minnen, men inget konkretare än så.
Jag skickade också ett mejl till KL och berättade om detta. Han menar att Skogsfolket “planterade” drömmen i mig och “kontrollerade” mötet så att jag inte skulle känna rädsla; tydligen en rätt vanlig metod. Och mycket effektiv.
Sommaren därpå kommer det sig att jag tar mig ut till (så gott som) den exakta platsen på kartan. Innan jag berättar hur det gick, vill jag dela med mig av några drömmar som jag hade under året mellan de två kontaktförsöken. Det följer ord för ord.
7/8 – 2015 (i Wien)
5D-varelser från runt hela vårt solsystem måste tas tillbaka till jorden, åtminstone de som ursprungar från oss. Några 5D-Sasquatch som bosatt sig på en sfär i närheten av Neptunus har oavsiktligt orsakat en destabilisering i hela solsystemet som kräver denna omstrukturering.
På jorden innebär det att ställen som tidigare varit bosatta av Sas nu inte är, och att andra varelser helt plötsligt finns där. Jag & KL undersöker en skog tidigare bosatt. Det kommer fram att stammen stuckit till en annan för att diskutera förändringarna. En annan varelse har intagit skogen som är extremt farlig – Sas gör i vanliga fall sitt bästa för att hålla dem borta. KL & jag spottar en sådan på avstånd och efter snabbt övervägande säger han ”Stick!”, ”håll positiva tankar i huvudet och tänk på hur du kan tjäna Skaparen!”.
Vi flyr och jag kommer ned till en sjö. Där simmar massa kids samt åker små racerbåtar. Jag tror allt är lugnt och åker med dem runt i sjön. Men snart saknas några kids och det dröjer inte länge förrän skogen är i brand och jag är en av få överlevande. Kris uppstår i samhället vi är och ingen vågar gå ut i skogen om inte Sas återvänder.
Är i skogen med några skogsvakter och mycket riktigt återvänder några svarta Sas för att återställa ordningen i skogen.
10/11–15
Upptäcker att det finns en dold källare hos Ma & Pa som jag gräver ut. Det visar sig att en Sasquatch-familj bor där. Vi kommunicerar telepatiskt, men jag lämnar även penna & papper där för att kunna få reda på deras namn. Tror att mamman heter [NAMN] och är samma person som träffade mig i en dröm i somras.
12/2 -16
Jag får reda på ett område som det definitivt bor massa Sas på. Jag undersöker området och till min glädje känner jag ett överväldigande ”buzz” när jag är där, blir nästan tårögd av glädje – de är definitivt där! En kille kommer dit och undrar om jag kan bistå honom med att hämta stenar från deras bygge men jag insisterar på att det är omöjligt!
15/2-16
Är på en resa i England. Ute på landsbygden. Det är mycket vackert landskap där, mycket kullar etc. Ett område som är mycket kulligt/klippigt har blivit känt för att ha många speciella formationer av olika slag. En Sasquatch vaktar området så när jag går upp för att titta närmare på formationerna börjar en hårig gestalt kasta stenar mot mig, de missar avsiktligt. Jag blir inte rädd utan skickar ut tankar till honom (?) att jag inte har några onda avsikter, tvärtom. Då upphör stenkastandet. Eftersom jag har ett flyende sällskap med mig (?) förklarar jag att det lämpligaste vore om jag återvände själv vid ett annat tillfälle.
19/5-16
Jag är ensam i en skog. Håller i en Sansa Clip som är i form av en kamera. En Sasquatch dyker upp mellan några träd och buskar. Blir instinktivt rädd men behåller lugnet och stannar där jag är medan hon rör sig närmare. Den ställer sig alldeles framför mig, ser märklig ut, står på alla fyra och har ett spöklikt ansikte och en ”urfadeande” kvalitet till sig. Morfos. Minns inte om jag försöker ta en bild eller ej. -isf bara för min egen skull. Slut.
---->(Vaken) På morgonen när jag står vaken i köket och observerar en död gren på ett träd i trädgården kommer en kråka och sätter sig precis på grenen. Den sitter där ett tag. När den flyger i väg flaxar den mot mig, gör en majestätisk helomvändning ett par meter från mig och försvinner åt andra hållet. Jag tror händelserna hänger ihop.
Shape shifting (?)
***
Ett år efter min första upplevelse vid sommarstugan är jag åter tillbaka, men denna gång har en av mina bröder bil, och han kan köra mig den långa vägen till deras ”boning”. Han är införstådd i vad det handlar om men känner inte till några närmare detaljer, samt är taktfull nog för att inte fråga närmare om det.
Med tält under armen och en lätt ryggsäck över axeln säger jag till undrande släktingar att ”jag vill testa att sova ute i vildmarken en natt själv”, vilket faktiskt stämmer även om det var mer komplicerat än så.
 |
Sagt och gjort kör han mig dit... nästan. Det visar sig att jag p.g.a. en vägbom måste gå den sista biten (ca 20 min). Han ger mig en cigg när han släpper av mig, ”Rök den när du kommer fram” säger han. Förstås som en sorts segergest, dock inte utan en viss orolighet. Jag tackar och säger att det nog är lugnt.
Jag vandrar den längre-än-väntat-skogsvägen till platsen. Gummistövlar och långärmat, trots att värmen ligger på. Myggen är förhållandevis få. När jag når fram till där vägen korsas av ledningsgatan kan man nästan se till platsen markerad på kartan, dock är den p.g.a. terrängen mycket otillgänglig.
Jag smular sönder ciggen och lägger tobaken på en sten mot deras riktning. En gåva i all respekt. Ett femtiotal meter fram upptäcker jag att det finns en fiskebod där jag tänkt slå upp mitt tält. Marken är olämplig och eftersom stugan är olåst och har en soffa beslutar jag att i stället spendera natten i den.
Det är nu eftermiddag och jag sätter mig på verandan och läser lite (”Destiny of Souls” av Michael Newton, som jag är mycket tacksam för att jag hade med, då den var en enormt lugnande faktor) för att få tiden att gå, när jag plötsligt hör fotsteg på grusvägen intill huset. Den första tanken är att ‘nu går det en sån varelse mot mig’. Med hjärtat i halsgropen tittar jag runt husknuten och ser en lika skrämd kvinna som är ute och går med sin hund.
 |
Jag förklarar att jag bara ville ut och tälta och denna plats var något som jag tyckte såg bra ut på Google Maps. Hon säger att hon äger stugan och att jag gärna kan sova över där om jag vill. Hon fortsätter att rasta hunden och jag återgår till min bok.
Men under hela resterande 20 minuter hon är där skäller hunden OAVBRUTET mot den exakta riktningen som Sas-platsen är. Detta bekräftar förvisso mina uppgifter, men i stället för att bli upphetsad gör det mig vansinnigt nervös.
Hon säger till hunden flera gånger men den är som besatt. Såhär i efterhand hade jag gärna frågat henne om hon någonsin varit med om något märkligt i området, det slutar emellertid bara med att vi säger hejdå och innan jag vet ordet av har solen börjat gå ned. Jag tar mig ett dopp i sjön och förvånas åter över bristen på mygg. Det är trots allt högsommar i norra Sverige...
Mörkret börjar lägga sig och jag sitter nu i stugans soffa. Jag försöker koncentrera mig på boken, men jag är alldeles för skakig för att ta in något av innehållet. Stugan har små fönster i alla riktningar och jag kan inte undvika att tänka på alla BF-rapporter jag läst genom åren om ansikten som står och stirrar in i hyddor som denna.
Försöker läsa vidare men rädslan blir överväldigande – snart är jag rent av skräckslagen. Lam av fruktan.
Men så händer det att från den ena sekunden till den andra fylls hela rummet av myggor, de är bokstavligen överallt. Jag försöker med diverse metoder att jaga bort dem, bl.a. tänder jag upp all belysning (ja, fiskeboden har el), men i min desperation blir jag tvungen att ta fram tältet, linda in mig i det sånär som på ett andningshål.
Det fungerar gudskelov. Min rädsla är som bortblåst resten av natten; att skydda sig från insekterna tar all min uppmärksamhet. Jag vaknar tidigt på morgonen, lättad av att natten är över; mygg och skräck borta.
Packar ihop mina grejer rätt snabbt och beger mig därifrån; dock inte utan att märka att tobaken jag lade ut dagen innan verkar vara helt oberörd. Knappast överraskande då den lilla högen ärligt talat ser rätt patetisk ut – inte olikt hur jag själv kände mig.
Blickande tillbaka på det här dygnet har jag under många år känt skuld för den arrogans och naivitet som jag uppvisade. Jag klampade in på deras område, med förvisso goda avsikter, men fullkomligt oförberedd, och utan inbjudan.
I timtal satt jag i deras omedelbara närhet och utstrålade ren och skär terror. Inte bara var det respektlöst men också, som jag förstått det, extremt ansträngande för dem; då Skogsfolket har ett högst utvecklat sinne för att känna av energier och känslor på avstånd.
Med detta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om myggsvärmen inte var något som de manifesterade för att få lite ro. Hur det förhåller sig med det vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig, för det var särdeles effektivt och likaledes passande; om inte rent av poetiskt.
Jag vill härmed be dem jag störde om ursäkt.
Vid tidpunkten ville jag väldigt gärna beskåda en av dem i det fysiska, så att jag en gång för alla kunde bekräfta för mig själv och omvärlden att de existerar (även i Sverige). Självklart är jag medveten om att de ovan beskrivna upplevelserna inte övertygar skeptikerna.
Dock vet jag vad jag varit med om, och jag vet att de finns därute.
De har givit mig erfarenheterna som här redovisas, och de stod beredda att ge mig mer om jag bara varit starkare. Sen dess har jag dragit mig tillbaka i mina avsikter att närma mig dem; följaktligen har de genom åren bara förekommit sporadiskt i drömmar.
I dag inser jag att Skogsfolket skänkt mig gåvor och att de gjort det med stor generositet. Det är därför bara lämpligt att jag delar med mig av dem.
Ty jag är inte bara tacksam, jag är även djupt ärad.
***
Avslutningsvis vill jag understryka att det finns flertalet rapporter om Skogsfolk i Sverige. Dessa går långt bak i tiden och tenderar att överlappa trollmytologi ju längre bak man tittar. Fall från modern tid däremot, rymmer många likheter med det som folk upplever i Nordamerika.
När jag hade mina upplevelser runt 2015 var jag endast flyktigt medveten om fenomenets existens i Sverige. Enligt KL var de främst förekommande i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Till min överraskning har jag under åren hört om vittnesskildringar från spridda delar av Sverige, otippat nog en hel del i söder men framförallt koncentrerat till Hälsingland.
Där alltså fler än jag haft med detta tema att göra. I artikeln Amongst Trolls and Bigfoot in Sweden av Fred Andersson verkar landskapet till och med tydligt vara Sveriges Sasquatch-”Hot Zone”, eller åtminstone den enda plats i landet som verkar ha haft en så kallad Skogsfolks-våg.
Fred Anderssons artikel är god läsning och visar på att fenomenet rapporteras, om än förhållandevis sällan. Vad det beror på kan man spekulera länge kring; enorma, otillgängliga naturområden, gles befolkning, (de i Sverige boende) Skogsfolkens natur och inte minst den extrema stigmatiseringen av allt så kallat paranormalt, har säkerligen med saken att göra. Jag uppskattar att mörkertalet är enormt.
 |
Min förståelse av fenomenet tyder dock på att det är fullt möjligt att skapa kontakt med dem om man så önskar. Förutsättningen är en respektfull hållning, och en medvetenhet om att det handlar om ett extremt intelligent folkslag, helt och hållet shamansk (med tillgång till världar bortom vår materiella) till sin natur; och som bebott våra skogar bra mycket längre än vi.
Var bara försiktiga så att ni inte gör om mina misstag, d.v.s. var inte för naiva eller för påträngande. Med aktsamhet och mycket tålamod är chanserna goda. Kanske träffar ni på dem i en dröm inom kort.
 |
Rekommendationer:
-Fred Anderssons artikel Amongst Trolls and Bigfoot in Sweden innehåller förutom en god sammanfattning av vad som finns dokumenterat, även en mängd länkar väl värda din tid.
-Ett par The Facts By Howtohunt-avsnitt (helt enkelt vanliga folks Sasquatch-upplevelser som läses upp), behandlar en kvinnas skrämmande upplevelser på avlägsen ort i Sverige. Ni finner dem här.
-Mårten Berg är en shaman som verkar befinna sig i norra Sverige. I denna video pratar han om sin egen kontakt med en Skogsfolksklan, samt går in på de mer paranormala aspekterna hos dem.
