Till den som eventuellt tittar in här då och då skall nämnas att jag numera har emigrerat till substack. Anledningen är att Google har gjort det omöjligt att lägga upp bilder i blogspot-inlägg. Jag hade gärna fortsatt posta här, men tills vidare måste jag av uppenbara skäl avvakta.
Positivt är att plattformen är betydligt mer aktiv, samt ger mig chansen att kombinera Solnedgång med min mer populärkulturella DJ Trustor-blogg; något jag hoppas ska ge mig friare tyglar, och inspiration att skriva mer, om mer.
För de få som stiftat bekantskap med denna blogg och dess författare, torde det knappast komma som någon chock att jag aldrig köpt den officiella förklaringen till vad som hände i New York den 11:e september 2001. Men liksom de flesta som ifrågasätter narrativet har jag alltid utgått från att det rörde sig om planterade sprängämnen.
Eftersom jag inte kunde föreställa mig att det skulle kunna vara något annat accepterade jag utan granskning eller närmare förklaring att tornen togs ned med kontrollerade sprängningar. I över 20 år har jag varit av denna felaktiga uppfattning. I över 20 år har jag ställt fel fråga.
Först för något halvår sedan lyssnade jag på en intervju med Dr Judy Wood, författaren till det eminenta verket Where did the towers go?, vilket föranledde att jag ett par månader senare beställde boken.
Sedan dess har jag inte kunnat tänka på något annat.
Låt oss först klargöra vem författaren är genom att låta DeepL översätta hennes mini-bio:
Dr. Judy Wood har en doktorsexamen från Virginia Tech och är tidigare professor i maskinteknik. Hon har forskningsexpertis inom experimentell spänningsanalys, strukturmekanik, deformationsanalys, materialkarakterisering och materialteknisk vetenskap.
Hennes forskning har omfattat testning av material, inklusive komplexa materialsystem, inom området fotomekanik, eller användning av optiska och bildanalytiska metoder för att bestämma fysiska egenskaper hos material och mäta hur material reagerar på krafter som placeras på dem.
Hennes expertområde omfattar interferometri inom kriminalteknik. Hon undervisade i ingenjörskurser på grund- och avancerad nivå och har författat eller varit medförfattare till över 60 fackgranskade artiklar och tidskriftspublikationer inom sina expertområden. [LÄNK]
Så det rör sig om en person som ägnat sitt liv åt exakt det hon pratar om. Inte för att jag är den som imponeras särskilt av akademiska karriärer, men det är ändå värt att nämna. Efter attentatet 2001 spenderade hon flera år åt att, i oerhörd detalj, undersöka vad som faktiskt hände den ödesdigra dagen. I den nära 500-sidor självpublicerade boken återfinns hundratals bilder, grafer och förklarande text.
Det är precis så torrt och sakligt som man kan förvänta sig av en professor i ingenjörsvetenskap. Samtidigt märker man på språket och utformningen att fokus lagts på att göra den tillgänglig för gemene man. Krångliga facktermer begränsas när det går, och även om en del fysikaliska uträkningar förekommer, kompletterar de i första hand bristerna i slutledningar som förutsätter konventionell fysik.
Viktigast är de otaliga fotografierna på WTC-komplexet, i synnerhet under och efter attentatet. Det är svårt att beskriva med ord hur det är att se dessa bilder, som förekommit genom halva ens liv, med plötsligt nyktra ögon. Det låter nästan bisarrt, men för mig är det som att jag ser det för första gången; med tvisten att det denna gång finns en logik i porträtteringen som är harmonisk med det undermedvetna.
Detaljrikedomen i boken är hög, så när jag nu redogör för bevisen till bokens huvudtes, begränsar jag mig till en handfull, enligt mig, slagkraftiga exempel som helt och hållet ignorerats, men tillika tydligt demonstrerar vad som av allt att döma egentligen ägde rum.
Brist på rasmassor
Låt oss ta en titt på bilder som vi alla har sett många gånger. Följande är två före- och efterbilder, som om man ägnar några minuter åt att studera, tydliggör absurditeten i scenariot som presenterats för världen d.v.s. att byggnaderna kollapsade på grund av bränder.
Vid en kontrollerad demolering återstår ca 10-15% av byggnaderna. I det här fallet skulle det innebära 10-15 våningar i kontrast till den knappa 1 som tornen lämnade.
Om två skyskrapor motsvarande 500 000 ton massa vardera (=1 miljon ton!), ramlar ihop bredvid varandra, dikterar förnuftet att en tydlig hög av rasmassor följer. Emellertid skiner båda byggnaderna, samt deras innehåll, med kuslig frånvaro.
Den primära frågan är alltså: VAD har hänt?
I det här specifika fallet blir det: Var tog tornen vägen?
Bortsett från Dr. Wood verkar det inte ha varit någon som reagerade på detta uppenbara enigma.
Låt oss nu kolla på hur hela kvarteret såg ut efter attentatet:
Detta är summan av vad som hände 9/11. Till skillnad från vad de flesta tror gick 5 skyskrapor upp i rök denna dag. Ytterligare två blev mycket skadade. Trots att de bestod av glas, betong och stål ska vi acceptera att brinnande flygplansbränsle under loppet av några timmar orsakade ovanstående förödelse.
Värt att nämna är att av de uppskattningsvis 3000 toaletterna i tornen återfanns inte ett endaste handfat eller toa-stol. Inte heller några dörrhandtag, byrålådor (förutom en endaste!), datorer, kroppar ... Papper tycktes vara det enda som inte drabbades av förstörelsen (!)
Seismologiska anomalier
Seismografer dokumenterade försvinnandet av WTC1, 2 och 7. Innan vi går in på dessa ska vi ha klart för oss var och hur tornen stod. Både WTC1 och 2 var förankrade i solid berggrund. Tornen bestod av ungefär en halv miljon ton massa vardera, totalt en miljon ton (!).
Båda byggnaderna föll ihop uniformt, d.v.s. rakt ned i sina egna fotavtryck (trots asymmetrisk skadebild). Det borde alltså ha rört sig om en extremt koncentrerad duns. Men om man tittar på videoupptagningar från de s.k. "kollapserna" uteblir den öronbedövande smällen som borde fått hela Manhattan att skaka. Detta är väl i linje med seismografernas utslag.
Jämför vi WTC1 (röd) med jordbävningen (blå), ser vi att tornet orsakade ett ca 8 sekunder långt ytligt skalv, som om marken släppte på spänningen som strukturen åsamkade jordytan. Men inga skalv som utbredde sig i berggrunden och inga efterskalvsvibrationer.
Än absurdare är utslagen, eller snarare bristen på dem, som WTC7s fall gjorde. Även om byggnaden såg liten ut i jämförelse med de andra så ska vi komma ihåg att det var en skyskrapa med 47 våningar, motsvarande en massa på 230 000 ton. Icke desto mindre var utslaget på seismograferna så svagt att det knappt gick att urskilja från bakgrundsljud.
6.4 är sekundantalet det tog för WTC7 att "kollapsa". På richterskalan var utslaget 0.6, d.v.s. ej kännbart för människor.
Som referens tar boken upp rivningen av arenan Kingdome i Seattle. Den konventionella metoden av sprängladdningar användes vid demolerandet. Trots att kupolens area var större, samt var av betydligt mindre massa, så orsakade dess kollaps 2.3 på richterskalan, samma som WTC1, dock inklusive de normala berggrunds- och erfterskalvsvibrationerna. Totalt registrerades över en minut av skalv och efterskalv (jämför med jordbävningen på den tidigare grafen).
Kingdome-arenans demolering.
Diagrammet nedan förtydligar de seismologiska mätningarna. De vita områdena i silhuetterna motsvarar massan som måste ha varit frånvarande för att kunna förklara datan.
Sammanfattat säger den oss att sprängladdningar inte var en del av tornens förstörelse. Kuriöst nog innebär den även att en betydande del av tornens totala massa aldrig nådde marken.
Spiran och snittet
Miljoner ton massa har av allt att döma gått upp i rök. Detta är inte bara vad exemplen ovan pekar på, men också vad som bokstavligen går att se om man studerar videoupptagningarna av katastrofen närmare.
I samband med att det andra tornet föll (WTC1), fångade flera upptagningar hur en stor del av dess inre skelett stod kvar i en handfull sekunder innan det upplöstes till damm. Eftersom det rör sig om armerad betong finns det ännu inga logiska förklaringar till varför det börjar svaja för att sedan upplösas.
Här är stillbilder följt av en videosekvens av den s.k. "spiran".
911-Truth Movement, som aktivt motarbetar Dr Woods forskning, menar att vi ser damm som hänger kvar i luften efter att strukturen fallit. Damm som inom loppet av några sekunder lägger sig på varenda kvadratmillimeter av dess yta...
Hur är det möjligt när det hänger kvar i luften efter att spiran försvinner? Och var föll denna över 200 meter höga struktur ned någonstans, i ett hål i marken? Antagligen samma hål som resten av byggnaden hamnade i. Den officiella förklaringen är förstås att flygplansbränsle och islamister orsakade detta och allt annat som hände denna dag.
Underskriven har ägnat riklig tid åt att studera videomaterial. Om man tittar noga med 0.25x hastighet på sekvensen 00:10 - 00:15, ser man tydligt hur diverse material går upp i rök (kolla t.ex. på det trekantiga föremålet som sticker ut på hörnet).
Ytterligare en märklighet som förtjänas att tas upp är resterna av vad som en gång var WTC4. Studerar vi bilden nedan ser vi att byggnaden är avskuren med närmast kirurgisk precision. Exakt hur har det gått till? Var är resten av byggnaden, och än en gång, var är rasmassorna från det 400 meter höga WTC2?
Det finns mängder och åter mängder av oförklarade aspekter som jag gärna skulle vilja förmedla; t.ex.
Över 1400 bilar (vissa parkerade kilometer därifrån) som började glöda, sprängas och sedermera rosta.
Omkullvälta bilar.
Ground Zero ryker i åratal utan att vara varmt.
Analysen som visade att dammpartiklarna var unika i komposition och sin ringa storlek.
De egendomliga hålen som fanns i de kvarvarande byggnaderna samt i gatorna runtomkring.
Marmorfasaden saknades helt runt ingången till WFC1 och WFC2, utan några andra uppenbara strukturella skador.
Stålbalkarna från resterna, som delvis var avslitna, böjda och spontant började rosta.
Jordens magnetfält påverkades drastiskt i samband med att tornen fick sina hål (de två första strecken), samt när de gick upp i rök (streck tre och fyra) [LÄNK]
Vad jag också fann särdeles fascinerande var den rikliga mängd av ögonvittnesskildringar som förekom genom hela boken. Majoriteten kommer från polis och räddningspersonal, och man kan verkligen känna förvirringen som uppstår när de beskriver något som egentligen inte har någon logisk förklaring, men hela tiden rationaliseras som en extrem följd av en extrem händelse.
***
Inför denna artikel skummade jag igenom 9/11-Comission Report, för att se vilka slutsatser som officiellt håll kommit fram till. Till min bestörtning fann jag att ingen undersökning av byggnadernas förstörelse förekom över huvud taget. I stället handlar de 500+ sidorna mer eller mindre uteslutande om Bin Laden, Al-Qaeda och terrorism.
När jag tittar igenom gamla nyhetsklipp ser jag att man inom loppet av några timmar klargör för världen att Bin Laden låg bakom det hela. Det överensstämmer med de personliga minnesbilderna jag har från hur omgivningen och media reagerade när jag som 13-åring var i Sverige.
Det är här Dr Woods verk blir mer än bara en kriminalteknologisk analys, det blir lika mycket en övning i kritiskt tänkande. För som hon menar, ska frågeföljden vid utredningen av en händelse vara:
VAD har hänt?
HUR har det hänt?
VEM har gjort det?
VARFÖR?
Märker ni att den första och mest fundamentala frågan aldrig besvarats? I stället svarade man direkt på i synnerhet VEM, varefter HUR och VARFÖR liksom slank med utan vidare eftertanke. Svaret godtogs utan någon som helst utredning eller bevis på att personen i fråga var skyldig, än mindre hur han gick till väga när han förvandlade över en miljon ton till stoft.
Vi föll offer för känslomässig manipulation som kortslöt vårt förnuft. Berättelsen om en syndabock som orsakade sådan förödelse att militär invasion i fjärran land bejublades.
Dr. Judy Wood - En amerikansk hjälte.
Som tur är fanns det en person som ställde den rätta frågan. Som det skulle visa sig var hon också en expert på ämnet samt besittande oantastlig integritet; och för det bör vi alla vara djupt tacksamma. Det är sällan jag berörs av en fackbok till den grad att jag känner mig förpliktigad att lyfta fram den; men så är fallet här.
För implikationerna gör boken till en av de viktigaste som skrivits.
Följdsatser
Bokens svar på frågan VAD är alltså: Något orsakade total upplösning av byggnadernas molekylära sammansättning.
Med det klarlagt finner vi oss med den intressanta följdfrågan gällande HUR.
Hon yrkar på att en form av "Directed Energy Weapon" (D.E.W.) - på svenska ungefär "dirigerat energivapen" - användes, d.v.s. riktad energi som instruerade komplexets beståndsdelar att finfördelas. D.E.W.s är inget märkvärdigt i sig, däremot är energin som måste ha använts i de här fallet, av en icke-konventionell karaktär.
Hon rundar av boken med att undersöka alternativ fysik. Hon går in på Tesla, Townsend Brown, John Hutchinson m.fl.. Personer som demonstrerat och fortsätter demonstrera en djupare förståelse för skapelsens beskaffenhet.
Teknologi som officiellt inte existerar. Naturlagar ännu ej förstådda. Icke desto mindre demonstrerades det mitt framför världens ögon i det mest dokumenterade attentatet i historien.
Boken går inte in på frågan om VEM, men om jag ställer den leder tankarna onekligen, och ännu en gång, till en grupp människor som, omgärdat av otaliga lager sekretess, i många årtionden existerat fördolt i gränslandet mellan den militära och privata sektorn.
I sina händer besitter de potentialen att frigöra jordens befolkning från den allomfattande och destruktiva energiinfrastrukturen som har oss i sitt våld. Vid sidan av den spirituella aspekten är detta själva kärnan i hemlighetsmakeriet bakom UFO-fenomenet.
Som en person som dedikerat över ett decennium åt rejvkultur känner jag att det vore förhastat av mig, att inte bidraga med ett par tipps som kan förbättra allas chanser för en positiv upplevelse på dansgolvet. Dessa kommer i första hand rikta sig till dem som anammar den drogliberalare aspekten av subkulturen, men ni andra kan säkert också ha nytta av dem.
Låt oss först ha klart för oss vad vi har att göra med när vi talar om rejv. Begreppet som är en försvenskning av engelskans rave, etablerades i samband med att dansmusik som techno/trance uppkom kring 90-talets början.
I discodödens kölvatten uppstod en ny våg av festande som i kontrast till föregångaren karaktäriserades av spontandans, hallucinogener och övergivna lagerlokaler. Musikkategorierna gick ännu ej att skilja, men klart var att den nya musikens höga tempo, homogena rytmer och ENERGI, hade kommit för att stanna.
I samband med denna technons uppståndelse exploderade parallellt framställningen och tillgången på diverse narkotikaklassade substanser - folk inmundigade allt möjligt men amfetamin och i synnerhet XTC blev näst intill synonymt med den nya subkulturen.
Undertecknad föddes och växte upp i Sverige. När jag fyllde 21 flyttade jag till Berlin. Mitt enorma musikintresse till trots hade jag aldrig kommit in på techno/trance/house. Det var svårt att odla engagemang för sådant när man befann sig i ett land som i princip förbjudit evenemang av dylik karaktär.
Men så hamnade jag lyckligtvis på kontinenten och jag förstod snart vad det handlade om, varför det varit så svårtillgängligt. Innan var min interaktion med musik i huvudsak passiv, lyssnandes. Men nu stod man på ett dansgolv och var tvungen att med kroppen ge mening åt kontexten. Och det omvända: rörelserna som låter sig gestaltas av den dunkande takten. Muskel och lem. Svett och strobes. Dygn av tidlöshet. Och så förstås den magiska (läs: illegala) ingrediensen.
Alternerat medvetandetillstånd-garanti.
Reducerar vi ned fenomenet till sina rena beståndsdelar: rytm, dans, ljusspel och rus finner vi en av de äldsta ceremoniella arketyperna: den shamanska elddansen. Utförd genom alla tider för att uppnå kontakt med andevärlden. Ett ytterst seriöst företag och alltid förknippat med utförliga ritualer - skyddsåtgärder om man vill - för att välkomna positiva väsen, och hålla de negativa utestängda.
Den spirituella komponentens frånvaro gör vår version av elddansen unik. Den primära fokusen hamnar på nöje medan nyttan åsidosätts, liksom farorna. Potentialens räckvidd ignoreras på grund av ett paradigm, som för några generationer sedan av vacklande anledningar, bestämde sig för att det tusenåriga förhållandet vi haft med andevärlden blott var vidskeplighet.
*Utz* *Utz* *Utz*
I en anteckningsbok finner jag ett par nedskrivna tankar från 10/7, 2022:
[...] Tanken kom nyss till mig (igen!) att de gyllene [klubb]-åren på många sätt var mässor utan säkerhetsprotokoll. Väsen tilläts deltaga på deras egna villkor, och hade man tur var de av godo, hade man mindre tur kunde man förgöras eller nästan förgöras. När folk beskriver stället (och kulturen) som magiskt tror jag i de flesta fall de inte är medvetna om hur träffande begreppet är.
Denna aspekt, och hur vi ska förhålla oss till den, är alltså poängen med detta inlägg. Innan jag fortsätter vill jag göra ett par klargöranden. Rejvkultur är unikt och heligt. I sin optimala form frigörande, upprorisk, drömmande, kraftfull. Anti-tesen till politik, arbete, fördom och allt annat bidragande till själsligt förtvinande.
Konceptet är gott. Det bör förvaltas väl. Förskonas från ideologi och restriktioner. Nöje ska stå i centrum. Detta ansvar ligger inte bara på organisatörer utan precis lika mycket på besökarna (i det här fallet: rejvarna). Ta med dig god energi dit du går så har du redan gjort en insats (detta gäller naturligtvis alltid och över allt).
Med det sagt, låt mig säga ett par ord om hur negativ energi kan avvärjas. Måhända självklart, men se till att du är i gott skick både fysiskt och mentalt, hänsyn bör tas till allt från näring och hälsa till mentalt välbefinnande. Man kan säga att ett starkt sinne hänger ihop med stark grund, men det är inte alltid helt enkelt att uppehålla styrka, särskilt inte efter två dygn utan sömn och föda. Kom då i håg att du kan använda lättsamhet synonymt med styrka.
I en personlig upplevelse befann jag mig plötsligt på ett dansgolv fullt av groteska entiteter. Det var allt annat än trevligt, men i stället för att söka mig därifrån dansade jag vidare. Jag ville inte låta mig besegras, kuva in för rädslan. (Motsatsen till kärlek är rädsla, kom ihåg det)
Så jag kämpade på, tills varelserna långsamt återgick till vanliga klubbesökare och jag gick och satte mig; med stor lättnad i stället för oro.
En upplevelse som förvisso slutade gott, men som hade kunnat undvikas om jag till exempel burit någon form av skyddande objekt eller talisman t.ex. ett halsband med en helig symbol. Viktigt är att den symboliserar något som har positiv laddning för dig.
Respektera platsen och de krafter som härjar där genom en tacksamhetsgest. Exempelvis kan du hälla ut några droppar ur din orörda drink eller lägga upp lite extra av det vita som du blåser ut - en offergåva helt enkelt. I samband med att du ankommer till evenemanget, stanna upp och rikta ett stilla tack till platsen. Vörnadsgesten blir ofta först relevant när det rör sig om en plats du regelbundet återvänder till, men är enkel och effektiv.
Redan innan evenemanget kan du bättra på dina chanser till framgång genom bön och ritual till välvilliga entiteter som du allierat dig med i ditt dagliga liv. Här är det rätt personligt vad som gäller, men jag kan starkt rekommendera regelbunden vördnad för avlidna släktingar; de flesta har ett par foton på släktingar uppställda hemma, så altaret är redan dukat, använd det!
Till sist vill jag slå ett slag för sigillmagi, den ultimata life hacken. Att förklara på svenska exakt hur det går till är något jag ämnar göra här någon gång framöver, men tills dess får ni nöja er med ett par instruktioner på engelska.
Den här från Gordon White är underhållande men rätt utförlig, något mer tillgänglig är Grant Morrisons instruktioner (s.5) i Pop Magick [alternativ länk]. Märk väl att sigill är något du kan och bör implementera generellt i ditt liv, ty det är både risk- och kostnadsfritt. Skillnaden är påfallande.
*Utz* *Utz* *Utz*
Kombinera nämnda medel med en gnutta förnuft, erfarenhet och goda vänner så kommer dina chanser för lyckade elddanser öka markant. Dock har jag ännu inte funnit något som hjälper mot en dålig DJ. Där är jag rädd att du helt enkelt får utveckla ett sjätte sinne, eller som jag brukar kallar det: instinkt.
Upplysningsandan, d.v.s. sekulariseringens moder och den materialistiska
världsåskådningens farfar, har tutat på i 300 år. Framgångarna har varit många. Ta bara den sekulära staten, med sin parlamentariska demokrati och höga levnadsstandard...
Sverige torde vara ett av paradexemplen när det kommer till fördelarna med en nation byggd på upplysningsideal, BNP och ROT-avdrag. Genomsnittsmedborgaren har det ju jämförelsevis gott ställt med det materiella (även om allt är betalt med lånade pengar).
Men allt som har en början måste ha ett slut.
***
Jag kommer tydligt ihåg hur jag själv i slutet av min gymnasietid identifierade mig med ateism. Såg den vetenskapliga metoden som slutgiltig förgörare av allt som inte lät sig mätas med linjal och penna. I slutändan var allt slumpartade sammansättningar av partiklar, faktiskt.
Det var tiden mellan 2005-2010. På hela min livstid, blotta 20 år, hade jag upplevt mobiltelefonernas intåg, lanseringen av internet för hemmabruk och tv-spelsgrafik som gått från Super Nintendo till Playstation 3. Så det fanns ingen anledning att tvivla.
Man kunde ge sig fan på att teknologins utveckling inte hade annan riktning än stadigt uppåt pekande.
Dessutom hade jag under hela min skolgång fått det inpräntat i mig, att universum precis som livet i sig, verkligen inte var annat än ett sammanträffande. Jag lärde mig också att kometer är "slaskiga isbollar" och att valfiskar evolverat från fiskar som blev kor, som gillade att simma så mycket att de åter blev fiskar ...
***
Åren upp till 2010 kunde man fortfarande argumentera för att den rationella och teknologiskt överlägsna filosofin bakom vår samhällsmodell var ett fullgott substitut för det som vi annars alltid tagit för givet; nämligen andlighet.
Astrologi, religion, blodsoffer o.s.v., o.s.v..
Tro. Inte som i "jag tror att nycklarna ligger på bordet", utan som i vördnaden för ett mysterium långt bortom vår fattningsförmåga. Deltagande i det fantastiska. Medskapande i skapelsen.
Allt det som metaforen "universum som ett gigantiskt urverk" dräpte.
***
Och nu står vi där, början av vägs av ände. För välståndet till trots florerar den psykiska ohälsan som aldrig förr. Ingen annanstans tuggar man så mycket anti-depp som i Väst. I stället för ny teknologi avskaffar vi gammal sådan, och står där plötsligt undrande i en energikris.
Fysikens standardmodell har fortfarande inget svar på de fundamentalaste frågorna. Den kan inte ens förklara vad 95% av universum är. Hellre adderar man ytterligare till myrstacken av icke-observerbara sub-atomära partiklar genom experiment som har lika mycket med den vetenskapliga metoden att göra som påven i Mekka.
***
Nu när röken börjar lägga sig inser vi långsamt att kostnaden varit alldeles för högt. Vi bytte bort en meningsfull värld av skönhet mot ett kallt och korkat Teknopolis. Inte för att det ena behöver utesluta det andra; men det var så vi utformade avtalet.
Priset för glödlampan: Vintergatan.
***
När nu Sverige bryter en 200-årig tradition av neutralitet för att alliera sig med världens med avstånd mest krigsbedrivande organisation, måste man fråga sig vad vi egentligen har kvar. Vad kan vår civilisation erbjuda i form av något att dö för? Finns det någonting kvar som fortfarande är heligt?
Meningsfriheten kanske. Gudskelov får vi ju fortfarande bränna sakrala skrifter på öppen gata. Å andra sidan blir det snabbt snårigt om man så snuddar kritiskt kring det rådande narrativet av Putinhat och klimatförändring. Här i Tyskland ålades man fram tills nyligen arbetsförbud om man inte lät sig injiceras med Pfizers experimentella genterapi.
***
Det är min absoluta övertygelse att vår civilisation nödvändigtvis måste återfinna och nära den delen av oss som fordrar Tro. Ty annars är vi inte ärliga mot oss själva; och ärlighet är grogrunden för integritet.
Må så vara att samhällets strukturer, institutioner och system är för kolossala för att rädda från självkollaps. Det är emellertid aldrig försent att rädda den värld som du själv utgör. Det kräver integritet, men lyckas du har du lyckats med allt.
I frånvaron av externa erbjudanden bör vi alla fråga oss: vad är heligt i mitt liv?
I Att existensen är evig till sin natur förefaller logiskt.
II Existensens/Världens fundamentalaste aspekt är därmed att den är oändlig, utan början och slut.
III En oändlighet som börjar är detsamma som en oändlighet som slutar. Båda är motsägelser.
III Allt ruvar i oändligheten.
IV Oändligheten kan bara vara en, ty mängd är ett ändligt koncept.
V Inget kan vara avskiljt från oändligheten - all separation är skenbar.
Intelligens
I Mellan den interna och externa gränslösheten befinner sig människan.
II Människan besitter intelligens.
III Att tanken föregår alla fysiska strukturer i världen ter sig förnuftsenlig.
IV Tanken föregår varje ting människan manifesterar. Det är en självklarhet att vi föreställer oss exakt vad, och hur, vi vill bygga - innan vi bygger.
V Detta fordrar intelligens.
VI Intelligens är ett immateriellt väsen.
VII Intelligens är en del av det gränslösa.
Etik
I Etiken förutsätter två poler. Den positiva och negativa. Ljus/Mörker.
II Det vi betraktar som positivt är handlingar grundade i vördnaden för den gränslösa existensen.
III Omvänt är allt vi betraktar som negativt förankrat i separation.
IV Skapelsen är värdefull för att allt i skapelsen är av värde.
V Det är i avgränsningen, det vill säga värderingen, fallet uppstår.
Mystik
Världen är i första hand mystisk, i andra hand logisk.
I inlägget Tänka fel är störst, från 2016, adresserade jag den alarmerande bristen på filosofisk
kompetens inom modern vetenskap. Med anledning av Nobelpriset i fysik
2020 (för att inte nämna 2021!), måste man tyvärr konstatera att
läget fortfarande är akut.
Då jag ägnat mycket tid åt att
kartlägga humbugen som härskar inom partikelfysik och kosmologi,
var det med skräckblandad förtjusning som jag läste igenom Kungl.
Vetenskapsakademins (KV) 8 sidor långa popvetenskapliga
bakgrundsinformation till priset som delades: ena delen
till ett par astronomer för deras observationer, och andra hälften
till Roger Penrose “för upptäckten att bildandet av
svarta hål är en robust förutsägelse av den allmänna
relativitetsteorin”.
Den här texten
kommer i huvudsak fokusera på de filosofiska aspekterna av Penroses teoretiska upptäckter. De så kallade Penrose-diagrammen,
tillsammans med utvalda satser från Kungl. Akademins
bakgrundsinformation om „svarta hål“.
Slutsatserna
kommer sedemera agera som språngbräda för en djupare kritik av det
intellektuella och existentiella fängelse, som tre hundra år av
europeisk upplysning [sic] har spärrat in oss i.
Djupdykning i dunkelhet
Innan vi tar en närmare titt på diagrammen, så
vill jag först nämna att Penroses „upptäckt“ om svarta
håls bildande är helt och hållet teoretisk. Han har alltså fått
pris i fysik för matematiska diagram som han ritat på papper;
Akademin uttrycker det följande:
Med det ur
vägen, låt oss börja med det första diagrammet:
Kommentar: Som jag tog upp i
en artikel på min engelskspråkiga blogg, kallad The
Hole Story, så är såväl [tid] som [rum] abstrakta koncept som
till dags dato saknar konkret fysikalisk defnition. Det går
naturligtvis utmärkt att räkna med dem genom att tillskriva dem ett
nummer/bokstav i en ekvation; men med tanke på att de ingalunda är
klarlagda fysiska realiteter måste man fråga sig hur meningsfulla
begrepp som „rum-tidväven“ (engelska: fabric of space-time)
verkligen är.
Frågande må man också
vara över hur säkert det går att veta att rum och tid kan existera
oberoende av varandra, så som diagrammet ovan porträtterar.
Begreppet [singularitet] är inte heller helt oproblematiskt, såhär
beskrivs det av KV:
„inuti ett svart hål döljer sig alltid en singularitet, en gräns där rummet och tiden tar slut. Densiteten är där oändlig och ingen teori finns ännu för att ta sig an detta fysikens märkligaste fenomen.“
„alla svarta hål ruvar innerst inne på en singularitet, en gräns där alla de kända naturlagarna upphör.“
Enligt diagrammet tar dock rum slut i samma stund det når hålet. Märk väl att de i ena satsen kallar singularitet för ett (märkligt) fysiskt fenomen, medan de i andra beskriver fenomenet som något bortom det vi definierar som fysik.
Kommentar:
Kuriost, kan tyckas, att trots begreppet 'singularitet's svåra
greppbarhet, så vet vi tydligen, åtminstone om vi ska tro
Penrose-diagrammet ovan, att dess form är rund med varierande diameter.
Kommentar: Min
favorit. Låt oss nu ta en god tid på detta diagram och fråga oss
för en sekund vad definitionen av termerna framtid och dåtid lyder.
En simpel sådan hade varit att katergorisera dem som händelser som
hänt innan
eller efter
en specifik tidpunkt. Per definition har båda begreppen en början
och ett slut, de är med andra ord ändliga.
En naturlig följdfråga
torde vara, hur man på ett meningsfullt sätt kan ponera ett
oändligt ändligt antal skeenden? Lika logiskt är det att
prata om torrt regn eller salt socker. För att ytterligare
understryka absurditeten i det hela är båda oändligheterna i
diagrammet gestaltade i form av två tydligt ändliga linjer.
Vidare frågar jag mig
hur man gör skillnad på två oändliga tidsmått, samt var oändlig
nutid passar in i diagrammet. Satsen „tiden går uppåt“
cementerar att perspektivet detta paradigm utgår från, är väl i enlighet med renässansens idé att tiden är linjär i sin natur.
Vidgat perspektiv
Så hur kommer det sig att varken filosofer eller fysiker reagerar på detta nonsens? Hur kan de komma undan med mord på öppen gata? Jag vill föreslå att problematiken är att vår (läs: västvärldens) kultur vilar på den djupt rotade vanföreställningen att
I) Tid existerar som ett separat objekt.
II) Tiden är linjär, d.v.s. har en början och ett slut, samt riktningen framåt/uppåt.
Denna bild av tiden som progressivt objekt möjliggör en bred acceptans inte bara hos experterna men även den stora massan, då koncepten ger skenet (åtminstone på ett ytligt plan) av att vara greppbara. Problemet är bara att om ramverket är fundamentalt bristfälligt, kommer allt som följer i dess spår också vara det. Även ett guldpalats stinker om det står på en gödselhög.
För faktum är att denna progressiva tidsidé är förhållandevis ny tillika unik i mänsklighetens historia. En följd av upplysningstidens dekonstruktion av ett gåtfullt, gudomligt Kosmos, till ett jättelikt och livlöst urverk.
Allting började en gång med en stor smäll, och liksom i världsrymden som här på jorden har allt utvecklats framåt. Allt innan idag var primitivare. Alla som inte är lika teknologiskt sofistikerade som Europa är underutvecklade (och bör därmed vara tacksamma för vårt koloniala inflytande, som ju tar dem ur stenålderssamhället).
Föga tog man till akt, att blomstrande civilisationer genom alla tider betraktat tiden som cyklisk i sin natur. Årstiderna liksom imperierna kommer och går, något som den vetenskapliga progressivismen tycks ha glömt; om än det är tydligt att utevecklingen sedan länge kulminerat.
Tidszoner. Det är svårt att föreställa sig att t.ex.sumerisk, romersk eller aboriginsk kultur skulle konstruera något liknande.
Jag skall avslutningsvis ge ytterligare ett exempel på ett gebit som korrumperats av detta tankesätt. I det nuverande klimatnarrativet blir vi tillsagda att tiden håller på att rinna ut, om vi vill bevara något luddigt idealtillstånd för vår planets framtid.
Att begreppet klimat i sig är problematiskt demonstreras härmed. Se likheterna med tidszonerna.
En formuleringen som applicerar vårt konstruerade tidskoncept på naturen, och därmed reducerar henne till ett objekt av betydligt ringare prakt än vad som sig bör, varmed chanserna till en positiv utgång minskas radikalt. Ty klimatet, om vi nu använder det begreppet, har inget ultimat sätt att vara på. Tvärtom. Studerar vi jordens historia finner vi snart att det är i konstant förändring och cykliskt i sin natur. I varje ögonblick unikt. Precis som vi och allt annat levande.
Med
tanke på att jordens medeltemperatur har stigit dramatiskt ett flertal
tillfällen innan människan existerade, torde man fråga sig hur vi kan vara
säkra på att vi är orsaken just denna gång. [LÄNK]
Det är ingen hemlighet att våra förfäder liksom många icke-Europeiska kulturer idag, såg och fortsätter att förstå tiden på samma cykliska sätt. I ljuset av detta måste jag hålla med författaren, shamanen och magikern Gordon White när han beskriver vårt paradigm som en halvtaskig
besvärjelse.
Denna briljanta bild visar hur avförtrollningen av naturen tydligt hänger ihop med separation. Hämtad från Dean Radins essentiella bok "Conscious Universe".
I slutändan är världsnarrativet baserat på en separationsprincip som - genom att särskilja själ och medvetande från kött och materia; tid, rum och fysisk existens från varandra - kulminerar i, en i grunden felaktig realitetsuppfattning.
Inte undra på att vi befinner oss i en ålder av pseudovetenskap (maskerad som vetenskap) dirigerande en rabiat och hänsynslös positivsm. Att spiritualiteten befinner sig i ett tillstånd av iskall stiltje faller sig föga överraskande.
Nyligen såg
jag om ett avsnitt av Star Trek: Voyager kallat "Emanations" (S1E8). I avsnittets
början undersöker en expedition en egendomlig måne i hopp om att
finna användbart råmaterial. I stället finner de en mängd livlösa
kroppar; var och en inlindade i ett vitt nät, utspridda i ett
omfattande grottsystem.
Kommendörkapten Chakotay undersöker en massgrav. (1) (2)
En av kadetterna undersöker kroppen närmare, men blir snart tillrättavisad av
expeditionens ledare, kommendörkapten Chakotay, som påpekar att det möjligen rör sig om
rituella begravningar, och att om så är fallet, måste respekteras
till varje pris. Endast en ytterst ytlig medicinsk scan accepteras,
varav tjafs uppstår, då kadetterna menar att närmare
undersökningar kan ge mer information om den gåtfulla situationen.
Kommendörkaptenen tillsammans med ifrågasättande kollegor. (3)
Beslutet står emellertid
fast: kropparna och platsen skall lämnas orörda. För handlar det om en helig ritual är det viktigaste att vördnad visas. Om
priset innebär ett par obesvarade frågor må så vara. Scenariot väckte till liv
en gammal tanke jag burit på länge, en tanke om att återställa
det som någon gång fråntagits sin rättmätiga plats, rövats bort
från sitt sammanhang, och omvandlats till ett forskningsobjekt, en
sevärdhet eller bådadera.
Brittiska kolonisatörer med stöldgods från invasionen av kungadömet Benin (Nigeria) i slutet av 1800-talet. (4)
Massiva mängder av sådana föremål inryms på museer världen över. Faktum
är att majoriteten av alla historiska utställningsföremål är
plundrat gods; som kolonisatörer, främmande militär och lokala
talanger lagt beslag på för ära och pengar. [LÄNK]
Men inte allt som
stoltseras ut på mässor och institutioner är av keramik och trä,
även kvarlevorna av människor har mött samma öde. Låt oss titta tillbaka på hösten 1991, då två tyska vandrare råkar på en människokropp som sticker fram ur en
upptinad glaciär. Ismannen, som
senare fick namnet Ötzi, misstänks först vara en omkommen bergsklättrare, men så snart man fastställt att det rör sig om en urtidsmänniska är sensationen ett faktum.
1991, Ötzis kvarlevor upptäcks. (5)
Under åren som följde
var Ötzi föremål för intensiv forskning, man ville veta allt om
mannen som mött sitt öde i de tyrolska alperna. Kroppen har
daterats till cirka 3200 f.Kr., vilket gör den till den äldsta
naturligt bevarade mumien någonsin. Vidare undersökningar har gjort många övertygade om att han var en shaman, då en mängd torkade
örter och en ceremoniell yxa återfanns bland hans ägodelar.
Avgjort intressantast
torde hans 57 tatueringar vara. Till synes enkla punkter och streck
utspridda sporadiskt över kroppen. Deras inkonsekventa natur har
funnit sin logik vid närmare efterforskningar vilka visat dem
korrespondera med akupunktur-punkter.[LÄNK]
Ötzis tatueringar. Foto: Eurac/ Marco Samadelli (6)
Diagram över tatueringarnas placeringar (7).
Ett faktum som visserligen
erkänts, om än de uppenbara slutledningarna i mångt och mycket
ignorerats – enligt den officiella historieskrivningen hade ju den
europeiska bronsåldersmänniskan knappast någon kontakt med
asiatiska kulturer. Dessutom är de äldsta kinesiska skrifterna som
nämner akupunktur daterade till 200 f.Kr.[LÄNK]
Detta och mycket mer är
naturligtvis oerhört värdefull information som givit en extremt
sällsynt inblick in i vårt förflutna. Självklart ska vi veta
bättre än att inte uppskatta sådant. Dessutom måste hänsyn tas
till att vi, vid tiden för upptäckten, befann oss i en kulturellt
ramverk som dominerades av sträng materiell och scientistisk anda. Gjort är
gjort.
Här vill jag emellertid
återgå till kommendörkapten Chakotays hållning. Vi har i det här
fallet antagligen inte att göra med en rituell begravning, men
sannolikt en helig man, och allra minst en av
våra förfäder; som i över 5000 år med sina kvarlevor upprätthöll
rollen som bevakare; en grå konung över glaciärerna; men som tragiskt nog de senaste 30 åren reducerats till akademiskt föremål tillika turistfälla.
Det autentiska liket återfinns i ett kylrum på ett italienskt museum. När upphör respekten för de döda att gälla? (8)
Det har nu gått mer än
tre decennier sedan Ötzi rövades bort från sin viloplats bland
bergen och även om det säkerligen fortfarande pågår
forskningsarbeten kring honom, så torde det mest essentiella vara
avbockat vid det här laget. Det är med andra ord läge att
återlämna honom till sin rättmätiga plats.
Västvärldens kollaps, 2020-tal. Av JaySimons. (9)
Vi lever i en tid av
förfall. Liksom många andra tolkar jag det som den Europeiska
imperialismens (se: Västvärldens) sista dagar vid en makt som inneburit materiellt
överflöd för en vansklig minoritet till bekostnad av jordens och
den stora majoritetens hälsa, förnuft och framför allt själ. Vår
världsbild färgas av ett paradigm som i vetenskapens namn reducerat verkligheten till mätbara partiklar - värderade i form av resurser.
På fyndplatsen återfinns ett slags tomt gravmonument. Är vördnaden för naturens mäktiga krafter något mytiskt, eller blott en myt? (10)
Låtom oss i den grad det
är möjligt underlätta läkningsprocessen orsakat av 400 års trauma.
Låtom oss samtidigt hedra Ismannen för de åren han tappert tjänat
våra infantila sinnen, genom att som tack befria honom från kylskåpet han ligger inlåst i, och återlämna honom till den steniga bädd han hör hemma.
.jpg)
.jpg)
