Sonntag, 16. Juli 2023

Helighetens svunna dagar


 

Upplysningsandan, d.v.s. sekulariseringens moder och den materialistiska världsåskådningens farfar, har tutat på i 300 år. Framgångarna har varit många. Ta bara den sekulära staten, med sin parlamentariska demokrati och höga levnadsstandard...

Sverige torde vara ett av paradexemplen när det kommer till fördelarna med en nation byggd på upplysningsideal, BNP och ROT-avdrag. Genomsnittsmedborgaren har det ju jämförelsevis gott ställt med det materiella (även om allt är betalt med lånade pengar). 

Men allt som har en början måste ha ett slut.

***

Jag kommer tydligt ihåg hur jag själv i slutet av min gymnasietid identifierade mig med ateism. Såg den vetenskapliga metoden som slutgiltig förgörare av allt som inte lät sig mätas med linjal och penna. I slutändan var allt slumpartade sammansättningar av partiklar, faktiskt.

Det var tiden mellan 2005-2010. På hela min livstid, blotta 20 år, hade jag upplevt mobiltelefonernas intåg, lanseringen av internet för hemmabruk och tv-spelsgrafik som gått från Super Nintendo till Playstation 3. Så det fanns ingen anledning att tvivla.

Man kunde ge sig fan på att teknologins utveckling inte hade annan riktning än stadigt uppåt pekande.  

Dessutom hade jag under hela min skolgång fått det inpräntat i mig, att universum precis som livet i sig, verkligen inte var annat än ett sammanträffande. Jag lärde mig också att kometer är "slaskiga isbollar" och att valfiskar evolverat från fiskar som blev kor, som gillade att simma så mycket att de åter blev fiskar ...

***

Åren upp till 2010 kunde man fortfarande argumentera för att den rationella och teknologiskt överlägsna filosofin bakom vår samhällsmodell var ett fullgott substitut för det som vi annars alltid tagit för givet; nämligen andlighet. 

Astrologi, religion, blodsoffer o.s.v., o.s.v.. 

Tro. Inte som i "jag tror att nycklarna ligger på bordet", utan som i vördnaden för ett mysterium långt bortom vår fattningsförmåga. Deltagande i det fantastiska. Medskapande i skapelsen. 

Allt det som metaforen "universum som ett gigantiskt urverk" dräpte. 

***

Och nu står vi där, början av vägs av ände. För välståndet till trots florerar den psykiska ohälsan som aldrig förr. Ingen annanstans tuggar man så mycket anti-depp som i Väst. I stället för ny teknologi avskaffar vi gammal sådan, och står där plötsligt undrande i en energikris. 

Fysikens standardmodell har fortfarande inget svar på de fundamentalaste frågorna. Den kan inte ens förklara vad 95% av universum är. Hellre adderar man ytterligare till myrstacken av icke-observerbara sub-atomära partiklar genom experiment som har lika mycket med den vetenskapliga metoden att göra som påven i Mekka. 

***

Nu när röken börjar lägga sig inser vi långsamt att kostnaden varit alldeles för högt. Vi bytte bort en meningsfull värld av skönhet mot ett kallt och korkat Teknopolis. Inte för att det ena behöver utesluta det andra; men det var så vi utformade avtalet. 

Priset för glödlampan: Vintergatan. 

***

När nu Sverige bryter en 200-årig tradition av neutralitet för att alliera sig med världens med avstånd mest krigsbedrivande organisation, måste man fråga sig vad vi egentligen har kvar. Vad kan vår civilisation erbjuda i form av något att dö för? Finns det någonting kvar som fortfarande är heligt?

Meningsfriheten kanske. Gudskelov får vi ju fortfarande bränna sakrala skrifter på öppen gata. Å andra sidan blir det snabbt snårigt om man så snuddar kritiskt kring det rådande narrativet av Putinhat och klimatförändring. Här i Tyskland ålades man fram tills nyligen arbetsförbud om man inte lät sig injiceras med Pfizers experimentella genterapi.

***

Det är min absoluta övertygelse att vår civilisation nödvändigtvis måste återfinna och nära den delen av oss som fordrar Tro. Ty annars är vi inte ärliga mot oss själva; och ärlighet är grogrunden för integritet.

Må så vara att samhällets strukturer, institutioner och system är för kolossala för att rädda från självkollaps. Det är emellertid aldrig försent att rädda den värld som du själv utgör. Det kräver integritet, men lyckas du har du lyckats med allt.

I frånvaron av externa erbjudanden bör vi alla fråga oss: vad är heligt i mitt liv?







Montag, 10. April 2023

Grundläggande satser

 

Existens

I Primärast är existensen.

II Alternativet vore icke-existens.


Oändlighet

I Att existensen är evig till sin natur förefaller logiskt.

II Existensens/Världens fundamentalaste aspekt är därmed att den är oändlig, utan början och slut. 

III En oändlighet som börjar är detsamma som en oändlighet som slutar. Båda är motsägelser.

III Allt ruvar i oändligheten.

IV Oändligheten kan bara vara en, ty mängd är ett ändligt koncept. 

V Inget kan vara avskiljt från oändligheten - all separation är skenbar. 


Intelligens

I Mellan den interna och externa gränslösheten befinner sig människan. 

II Människan besitter intelligens. 

III Att tanken föregår alla fysiska strukturer i världen ter sig förnuftsenlig.

IV Tanken föregår varje ting människan manifesterar. Det är en självklarhet att vi föreställer oss exakt vad, och hur, vi vill bygga - innan vi bygger. 

V Detta fordrar intelligens. 

VI Intelligens är ett immateriellt väsen. 

VII Intelligens är en del av det gränslösa. 


Etik

I Etiken förutsätter två poler. Den positiva och negativa. Ljus/Mörker. 

II Det vi betraktar som positivt är handlingar grundade i vördnaden för den gränslösa existensen. 

III Omvänt är allt vi betraktar som negativt förankrat i separation. 

IV Skapelsen är värdefull för att allt i skapelsen är av värde. 

V Det är i avgränsningen, det vill säga värderingen, fallet uppstår. 


Mystik

Världen är i första hand mystisk, i andra hand logisk. 

 

 



Donnerstag, 3. November 2022

Arkoniskt urverk

 


Inledning

I inlägget Tänka fel är störst, från 2016, adresserade jag den alarmerande bristen på filosofisk kompetens inom modern vetenskap. Med anledning av Nobelpriset i fysik 2020 (för att inte nämna 2021!), måste man tyvärr konstatera att läget fortfarande är akut.

Då jag ägnat mycket tid åt att kartlägga humbugen som härskar inom partikelfysik och kosmologi, var det med skräckblandad förtjusning som jag läste igenom Kungl. Vetenskapsakademins (KV) 8 sidor långa popvetenskapliga bakgrundsinformation till priset som delades: ena delen till ett par astronomer för deras observationer, och andra hälften till Roger Penrose “för upptäckten att bildandet av svarta hål är en robust förutsägelse av den allmänna relativitetsteorin”.

Den här texten kommer i huvudsak fokusera på de filosofiska aspekterna av Penroses teoretiska upptäckter. De så kallade Penrose-diagrammen, tillsammans med utvalda satser från Kungl. Akademins bakgrundsinformation om „svarta hål“.

Slutsatserna kommer sedemera agera som språngbräda för en djupare kritik av det intellektuella och existentiella fängelse, som tre hundra år av europeisk upplysning [sic] har spärrat in oss i.

Djupdykning i dunkelhet

Innan vi tar en närmare titt på diagrammen, så vill jag först nämna att Penroses „upptäckt“ om svarta håls bildande är helt och hållet teoretisk. Han har alltså fått pris i fysik för matematiska diagram som han ritat på papper; Akademin uttrycker det följande:

 


 

Med det ur vägen, låt oss börja med det första diagrammet:

 


Kommentar: Som jag tog upp i en artikel på min engelskspråkiga blogg, kallad The Hole Story, så är såväl [tid] som [rum] abstrakta koncept som till dags dato saknar konkret fysikalisk defnition. Det går naturligtvis utmärkt att räkna med dem genom att tillskriva dem ett nummer/bokstav i en ekvation; men med tanke på att de ingalunda är klarlagda fysiska realiteter måste man fråga sig hur meningsfulla begrepp som „rum-tidväven“ (engelska: fabric of space-time) verkligen är.

Frågande må man också vara över hur säkert det går att veta att rum och tid kan existera oberoende av varandra, så som diagrammet ovan porträtterar. Begreppet [singularitet] är inte heller helt oproblematiskt, såhär beskrivs det av KV:


„inuti ett svart hål döljer sig alltid en singularitet, en gräns där rummet och tiden tar slut. Densiteten är där oändlig och ingen teori finns ännu för att ta sig an detta fysikens märkligaste fenomen.“


„alla svarta hål ruvar innerst inne på en singularitet, en gräns där alla
de kända naturlagarna upphör.“

 

Enligt diagrammet tar dock rum slut i samma stund det når hålet. Märk väl att de i ena satsen kallar singularitet för ett (märkligt) fysiskt fenomen, medan de i andra beskriver fenomenet som något bortom det vi definierar som fysik. 

 



Kommentar: Kuriost, kan tyckas, att trots begreppet 'singularitet's svåra greppbarhet, så vet vi tydligen, åtminstone om vi ska tro Penrose-diagrammet ovan, att dess form är rund med varierande diameter.


Kommentar: Min favorit. Låt oss nu ta en god tid på detta diagram och fråga oss för en sekund vad definitionen av termerna framtid och dåtid lyder. En simpel sådan hade varit att katergorisera dem som händelser som hänt innan eller efter en specifik tidpunkt. Per definition har båda begreppen en början och ett slut, de är med andra ord ändliga.

En naturlig följdfråga torde vara, hur man på ett meningsfullt sätt kan ponera ett oändligt ändligt antal skeenden? Lika logiskt är det att prata om torrt regn eller salt socker. För att ytterligare understryka absurditeten i det hela är båda oändligheterna i diagrammet gestaltade i form av två tydligt ändliga linjer.

Vidare frågar jag mig hur man gör skillnad på två oändliga tidsmått, samt var oändlig nutid passar in i diagrammet. Satsen „tiden går uppåt“ cementerar att perspektivet detta paradigm utgår från, är väl i enlighet med renässansens idé att tiden är linjär i sin natur.



Vidgat perspektiv

Så hur kommer det sig att varken filosofer eller fysiker reagerar på detta nonsens? Hur kan de komma undan med mord på öppen gata? Jag vill föreslå att problematiken är att vår (läs: västvärldens) kultur vilar på den djupt rotade vanföreställningen att 

I) Tid existerar som ett separat objekt.

II) Tiden är linjär, d.v.s. har en början och ett slut, samt riktningen framåt/uppåt. 

Denna bild av tiden som progressivt objekt möjliggör en bred acceptans inte bara hos experterna men även den stora massan, då koncepten ger skenet (åtminstone på ett ytligt plan) av att vara greppbara. Problemet är bara att om ramverket är fundamentalt bristfälligt, kommer allt som följer i dess spår också vara det. Även ett guldpalats stinker om det står på en gödselhög.

För faktum är att denna progressiva tidsidé är förhållandevis ny tillika unik i mänsklighetens historia. En följd av upplysningstidens dekonstruktion av ett gåtfullt, gudomligt Kosmos, till ett jättelikt och livlöst urverk. 

Allting började en gång med en stor smäll, och liksom i världsrymden som här på jorden har allt utvecklats framåt. Allt innan idag var primitivare. Alla som inte är lika teknologiskt sofistikerade som Europa är underutvecklade (och bör därmed vara tacksamma för vårt koloniala inflytande, som ju tar dem ur stenålderssamhället). 

Föga tog man till akt, att blomstrande civilisationer genom alla tider betraktat tiden som cyklisk i sin natur. Årstiderna liksom imperierna kommer och går, något som den vetenskapliga progressivismen tycks ha glömt; om än det är tydligt att utevecklingen sedan länge kulminerat. 


Tidszoner. Det är svårt att föreställa sig att t.ex.sumerisk, romersk eller aboriginsk kultur skulle konstruera något liknande.

Jag skall avslutningsvis ge ytterligare ett exempel på ett gebit som korrumperats av detta tankesätt. I det nuverande klimatnarrativet blir vi tillsagda att tiden håller på att rinna ut, om vi vill bevara något luddigt idealtillstånd för vår planets framtid. 

 

Att begreppet klimat i sig är problematiskt demonstreras härmed. Se likheterna med tidszonerna. 

 

En formuleringen som applicerar vårt konstruerade tidskoncept på naturen, och därmed reducerar henne till ett objekt av betydligt ringare prakt än vad som sig bör, varmed chanserna till en positiv utgång minskas radikalt. Ty klimatet, om vi nu använder det begreppet, har inget ultimat sätt att vara på. Tvärtom. Studerar vi jordens historia finner vi snart att det är i konstant förändring och cykliskt i sin natur. I varje ögonblick unikt. Precis som vi och allt annat levande.

 

Med tanke på att jordens medeltemperatur har stigit dramatiskt ett flertal tillfällen innan människan existerade, torde man fråga sig hur vi kan vara säkra på att vi är orsaken just denna gång. [LÄNK]

Det är ingen hemlighet att våra förfäder liksom många icke-Europeiska kulturer idag, såg och fortsätter att förstå tiden på samma cykliska sätt. I ljuset av detta måste jag hålla med författaren, shamanen och magikern Gordon White när han beskriver vårt paradigm som en halvtaskig besvärjelse. 

 

Denna briljanta bild visar hur avförtrollningen av naturen tydligt hänger ihop med separation. Hämtad från Dean Radins essentiella bok "Conscious Universe".

I slutändan är världsnarrativet baserat på en separationsprincip som - genom att särskilja själ och medvetande från kött och materia; tid, rum och fysisk existens från varandra - kulminerar i, en i grunden felaktig realitetsuppfattning.

Inte undra på att vi befinner oss i en ålder av pseudovetenskap (maskerad som vetenskap) dirigerande en rabiat och hänsynslös positivsm. Att spiritualiteten befinner sig i ett tillstånd av iskall stiltje faller sig föga överraskande. 

 


 



Mittwoch, 23. März 2022

Ismannens dröm

Nyligen såg jag om ett avsnitt av Star Trek: Voyager kallat "Emanations" (S1E8). I avsnittets början undersöker en expedition en egendomlig måne i hopp om att finna användbart råmaterial. I stället finner de en mängd livlösa kroppar; var och en inlindade i ett vitt nät, utspridda i ett omfattande grottsystem.



Kommendörkapten Chakotay undersöker en massgrav. (1) (2)
 

En av kadetterna undersöker kroppen närmare, men blir snart tillrättavisad av expeditionens ledare, kommendörkapten Chakotay, som påpekar att det möjligen rör sig om rituella begravningar, och att om så är fallet, måste respekteras till varje pris. Endast en ytterst ytlig medicinsk scan accepteras, varav tjafs uppstår, då kadetterna menar att närmare undersökningar kan ge mer information om den gåtfulla situationen. 

Kommendörkaptenen tillsammans med ifrågasättande kollegor. (3)

Beslutet står emellertid fast: kropparna och platsen skall lämnas orörda. För handlar det om en helig ritual är det viktigaste att vördnad visas. Om priset innebär ett par obesvarade frågor må så vara. Scenariot väckte till liv en gammal tanke jag burit på länge, en tanke om att återställa det som någon gång fråntagits sin rättmätiga plats, rövats bort från sitt sammanhang, och omvandlats till ett forskningsobjekt, en sevärdhet eller bådadera. 

 

Brittiska kolonisatörer med stöldgods från invasionen av kungadömet Benin (Nigeria) i slutet av 1800-talet. (4)

Massiva mängder av sådana föremål inryms på museer världen över. Faktum är att majoriteten av alla historiska utställningsföremål är plundrat gods; som kolonisatörer, främmande militär och lokala talanger lagt beslag på för ära och pengar. [LÄNK]

Men inte allt som stoltseras ut på mässor och institutioner är av keramik och trä, även kvarlevorna av människor har mött samma öde. Låt oss titta tillbaka på hösten 1991, då två tyska vandrare råkar på en människokropp som sticker fram ur en upptinad glaciär. Ismannen, som senare fick namnet Ötzi, misstänks först vara en omkommen bergsklättrare, men så snart man fastställt att det rör sig om en urtidsmänniska är sensationen ett faktum.

 

1991, Ötzis kvarlevor upptäcks. (5)

Under åren som följde var Ötzi föremål för intensiv forskning, man ville veta allt om mannen som mött sitt öde i de tyrolska alperna. Kroppen har daterats till cirka 3200 f.Kr., vilket gör den till den äldsta naturligt bevarade mumien någonsin. Vidare undersökningar har gjort många övertygade om att han var en shaman, då en mängd torkade örter och en ceremoniell yxa återfanns bland hans ägodelar.

Avgjort intressantast torde hans 57 tatueringar vara. Till synes enkla punkter och streck utspridda sporadiskt över kroppen. Deras inkonsekventa natur har funnit sin logik vid närmare efterforskningar vilka visat dem korrespondera med akupunktur-punkter.[LÄNK]

Ötzis tatueringar. Foto: Eurac/ Marco Samadelli (6)

Diagram över tatueringarnas placeringar (7).


Ett faktum som visserligen erkänts, om än de uppenbara slutledningarna i mångt och mycket ignorerats – enligt den officiella historieskrivningen hade ju den europeiska bronsåldersmänniskan knappast någon kontakt med asiatiska kulturer. Dessutom är de äldsta kinesiska skrifterna som nämner akupunktur daterade till 200 f.Kr.[LÄNK]

Detta och mycket mer är naturligtvis oerhört värdefull information som givit en extremt sällsynt inblick in i vårt förflutna. Självklart ska vi veta bättre än att inte uppskatta sådant. Dessutom måste hänsyn tas till att vi, vid tiden för upptäckten, befann oss i en kulturellt ramverk som dominerades av sträng materiell och scientistisk anda. Gjort är gjort.

Här vill jag emellertid återgå till kommendörkapten Chakotays hållning. Vi har i det här fallet antagligen inte att göra med en rituell begravning, men sannolikt en helig man, och allra minst en av våra förfäder; som i över 5000 år med sina kvarlevor upprätthöll rollen som bevakare; en grå konung över glaciärerna; men som tragiskt nog de senaste 30 åren reducerats till akademiskt föremål tillika turistfälla.

 

Det autentiska liket återfinns i ett kylrum på ett italienskt museum. När upphör respekten för de döda att gälla?  (8)

Det har nu gått mer än tre decennier sedan Ötzi rövades bort från sin viloplats bland bergen och även om det säkerligen fortfarande pågår forskningsarbeten kring honom, så torde det mest essentiella vara avbockat vid det här laget. Det är med andra ord läge att återlämna honom till sin rättmätiga plats. 

Västvärldens kollaps, 2020-tal. Av JaySimons. (9)

Vi lever i en tid av förfall. Liksom många andra tolkar jag det som den Europeiska imperialismens (se: Västvärldens) sista dagar vid en makt som inneburit materiellt överflöd för en vansklig minoritet till bekostnad av jordens och den stora majoritetens hälsa, förnuft och framför allt själ. Vår världsbild färgas av ett paradigm som i vetenskapens namn reducerat verkligheten till mätbara partiklar - värderade i form av resurser.

På fyndplatsen återfinns ett slags tomt gravmonument. Är vördnaden för naturens mäktiga krafter något mytiskt, eller blott en myt? (10)
 

Låtom oss i den grad det är möjligt underlätta läkningsprocessen orsakat av 400 års trauma. Låtom oss samtidigt hedra Ismannen för de åren han tappert tjänat våra infantila sinnen, genom att som tack befria honom från kylskåpet han ligger inlåst i, och återlämna honom till den steniga bädd han hör hemma.

Må Ismannen drömma igen.

 





Källor:
https://www.theverge.com/2013/5/13/4326306/museum-artifacts-looted-repatriation
https://www.smithsonianmag.com/smart-news/what-otzi-icemans-tattoos-reveal-about-copper-age-medical-practices-180970244/
https://www.news-medical.net/health/Acupuncture-History.aspx

Bilder:
1-3, Skärmdumpar från Star Trek Voyager-avsnittet.
4, https://www.bansoro.com/wp-content/uploads/2021/02/bedddd-992x1024.jpg
5, https://www.nationalgeographic.de/geschichte-und-kultur/2019/11/forscher-rekonstruieren-oetzis-fieberhaften-letzten-aufstieg?gallery=40882&image=01-otzi-iceman-moss
6, https://cdn.prod.www.spiegel.de/images/d31be586-0001-0004-0000-000000804817_w616_r1.165954139137194_fpx54.87_fpy49.99.jpg
7,https://i.imgur.com/RoxasHl.jpeg 
8,https://www.br.de/berge/sonstiges/sonderaustellung-20Jahre-oetzi100.html
9, https://www.deviantart.com/jaysimons/art/Collapse-of-the-Modern-Civilization-355449519
10, https://img3.oastatic.com/img2/51039664/max/oetzi-fundstelle.jpg



Sonntag, 17. Januar 2021

Balsam åt själen


Det var på den sista eller nästsista arbetsdagen förra året som jag under en frukostrast såg tillbaka på tolv mer eller mindre märkvärdiga månader, under vilka jag faktiskt ägnat mig åt en rätt gedigen mängd kulturellt insupande. 

Bild 1. Sista arbetsdagen innan nyår. (BGBM, Nordvästra USA)

Populär- och subkulturella fenomen av vitt skilda format, alla spelande oerhört viktiga roller i min vardag. Intellektuell stimulans samt storartad eskapism - så välbehövliga för att hålla kreativiteten, glädjen och den mentala stabiliteten i skick. 

Bild 2. Sista arbetsdagen.. (BGBM, Japan)

Innan pausen var över förvandlades ursprungsidén som hade varit två, tre serier och möjligen en podd, till det mångdubbla. Från den synvinkeln var det ett övergenomsnittligt år, så varför inte dela med mig av det lilla som var otvivelaktigt positivt från 2020? 

Bild 3. Sista arbetsdagen ... (BGBM, Thujaskogen, nordvästra USA)

Låt mig börja med en kategori som jag haft noll att göra med sedan mitt mangaintresse dog ut någon gång för nästan tjugo år sedan: serietidningar. Via en av mina nya favoritpoddar (mer om den strax) fick jag två serietidningstipps som verkade för bra för ignorera. Jag hann läsa igenom en av dem i höstas. Något jag är oerhört tacksam för.


Providence är Alan Moores hyllade hommage till H.P. Lovecrafts tidlösa skräckvärld. En serie i tre band som inte bara med en enorm träffsäkerhet lyckas skildra det groteska och mystiska i Lovecraft, men som samtidigt förmedlar en slags enhetlig bild av det metafysiska, så mäktig att den kan ses som åtminstone en filosofiskt viktig kommentar, om inte rent verklighetsskildrande.

Serien kan varmt rekommenderas till alla som har minsta dragning åt ockultism, magi, skräck, pulp och dylikt. Vad jag även kan rekommendera är själva anledning till hur jag kom över serien, nämligen podden Rune Soup. Värd för programmet är författaren Gordon White, en av de intelligentaste och välartikulerade tänkarna i dag - stora ord, men jag menar det.


Efter att ha tröttnat på gamla trotjänare kom det som en skänk från ovan när jag i våras upptäckte Rune Soup och dess redan massiva arkiv. Där finns något för alla; de avsnitten jag själv haft mest glädje av hittills är emellertid:

Sofistikerade, tillgängliga, alternativa och framför allt sunda perspektiv på världen och dess innehåll, det är Runsoppan i ett nötskal. 

Om ovannämnda podd är det som höll mig ovanför vattenytan så är nästa rekommendation, bloggen the Secret Sun, det nästintill motsatta. Författaren och serietidningsexperten Christopher Knowles är mannen bakom webbjournalen som accentuerar tillika kopplar samman de ockulta element - ritualer och symboler - figurerande i såväl politik och media som i obskyr popkultur. 


Varför är NASA besatta av siffrorna 17 och 33? Vad är dealen med Obama-administrationens fäbless för sumeriska gudar? Är Vatikanen i hemlighet en Saturnalisk dödskult? Märkliga frågeställningar för många, men Knowles antyder på ett underhållande och, vågar jag säga, övertygande sätt att världens härskare delar en uråldrig och synnerligen bisarr tro. 

Apropå världens härskare ... Jag läste betydligt färre böcker förra året än jag normalt brukar, boken The Rich and the Super Rich låg till grund för detta. Det utförliga eposet, författat av professorn Ferdinand Lundberg (samt ett stort team doktorander), uppgår till tusen sidor och klarlägger med enorm detaljrikedom hur ofattbart mycket resurser de rikaste i USA sitter på, och hur mycket makt innehavet de facto ger dem. 

Även om boken gavs ut i slutet av 60-talet och inrymmer delvis daterad information så vill jag ändå påstå att den på det stora hela beskriver ett system och världsordning som i allra högsta grad dominerar än i dag. För klart är att de rika fortfarande begår minst lika mycket brottslighet som andra samhällsklasser, utan juridiska påföljder. De rika betalar i förhållande till vanliga löntagare nära nog ingen skatt alls; och de rika har via sina tillgångar så mycket makt att det vi kallar politiskt styre framstår som rena skämtet. Bland annat.


För att övergå till mer ren underhållning, det vill säga rörlig bild; det första kvartalet ägnade jag mig åt att se klart både Star Trek: Voyager samt den första inkarnationen Star Trek: The Original Series, två serier som jag på många sätt avgudar och kommer återvända till resten av mitt liv. 

Star Trek: The Original Series

Men att börja skriva om Star Trek-universumet är inget man gör i en handvändning, så jag låter dem nämnas, utan vidare kommentarer. Filmen Star Trek: The Motion Picture, som jag såg för ett par månader sedan, får samma behandling. Gudomligt bra, men förtjänar en annan form av strålkastarljus. 

Star Trek: Voyager

Under sommaren stiftade jag bekantskap med Brideshead Revisited, en tv-serie i elva delar från 1982. Produktionen är en filmatisering av en bok med samma namn, och handlar om Charles Ryder (spelad av Jeremy Irons) som under andra världskrigets början blickar tillbaka på sin ungdoms dagar, där han på Oxford lär känna den extravaganta Lord Sebastian Flyte (Anthony Andrews).

Lord Sebastian, Julia Flyte, Charles Ryder, i bakgrunden Brideshead

Återblicken sträcker sig över ett par årtionden och kretsar kring Ryders förhållande till Sebastian Flyte och hans utomordentligt förmögna familj. Som fundament till handlingen står Brideshead, familjens boning tillika slott.

Briljanta skådespelarinsatser presenterade i ljuva miljöer, så skulle man kunna sammanfatta detta delikata melodrama. Det är något med denna 80-talsproduktion av brittisk överklassdekadens som får mig att purra. Kanske börjar man redan bli sentimental över den gamla världen, ni vet den, som aldrig kommer tillbaka igen?

Det gångna året såg jag också, om inte den bästa filmen någonsin, så 2000-talets tveklöst bästa hittills:


Att beskriva detta Opus magnum med blotta ord är en uppgift bäst lämnad åt skalder; så med risk för att verka lat, nöjer jag mig med följande: om du inte redan sett Panos Cosmatos andra (!) film, med en helt uppåtväggarna psykotisk Nicholas Cage i huvudrollen, så gör det. Om du redan gjort det, se den igen! Det är nytt, gammalt och framförallt underskönt unikt. Gåshud extraordinaire.

Jag har medvetet sparat det bästa till sist. En tv-serie av Sci-Fi-snitt, skriven av J. Michael Straczynski, utkommen 1993, sträckande över 5 säsonger, en spin-offserie och en handfull filmer, låt mig presentera:

Efter att ha rundat av Star Trek: Deep Space Nine någon gång 2018, var min första instinkt att sätta igång med Straczynskis rymdepos. DS9 är nämligen min favorit-Trek, och många källor hade talat sig varma över B5s snarlika handling allmänt superba kvalitet. Men som det föll sig hamnade andra serier i vägen. Fram till nyligen.

Det tog förvisso ett antal avsnitt, samt viss anpassning till ett par förändringar från säsong 1 till 2, men när jag väl kommit in i det hela uppfylldes mina förväntningar inte bara en men flera gånger om. 

Framför allt är det tre faktorer som räknas i sådana här sammanhang: manus, karaktärer och presentation. B5 lyckas med fullkomliga fullträffar på alla tre. Manuset är från början till slut medryckande, spännande och genomgripande. Samtidigt är både tempo och helhet, trots en hel del oförutsedda produktionsproblem, djupt tillfredsställande. Inga lösa trådar, allt faller på plats, om och om igen. 

Fr.v. Molari, Delenn, G'Kar. I bakgrunden ambassadör Kosh. 

Karaktärerna är så levande och välskrivna att de är snudd på omöjligt att inte älska dem alla. I synnerhet de utomjordiska ambassadörerna Delenn, G'Kar och Molari gör mig alldeles varm inombords; sen tänker jag på mänskliga representanter som Ivanona, Bester och Garibaldi, och känner att B5 är något i sanning unikt välgjort. 

Planeten Minbar

Man märker att B5 inte hade samma budget som konkurrenterna (DS9 och VOY) och det gör inget, för den smutsiga estetiken passar som handen i handsken. Om du dessutom, som jag, spelade dataspel på 90-talet är chansen stor att du kommer känna en viss affektion för den charmigt billiga CGI:n. Saken blir knappast sämre av att Christopher Franke från Tangerine Dream står för musiken - märk väl att varje säsong fick nykomponerad musik. 

Med detta sagt, låt mig runda av med öppningen till första säsongen av min nya favoritserie. 


animated-star-image-0098


Kärlek, ljus och inre ro till er alla. 

Tills nästa gång. 







Samstag, 1. September 2018

Skenet av ett val

Den första september, år 2006, lät jag bli att ställa min svarta tuppkam, slängde på mig något någorlunda anständigt och masade mig till min gamla skolmatsal i Norby, Uppsala och lade ned en lapp i en låda. Jag var 18 fyllda och kände en stark känsla av att ha blivit vuxen; av att vara en ansvarsfull, bidragande samhällsmedborgare. För första gången hade jag röstat.

De två nästkommande valen lät jag bli.

Eftersom jag anser att motiveringen är lika relevant i dag som den var då, delar jag nu med mig av den. I huvudsak rör det sig om tre argument:

  • Deltagande innebär erkännande. Om man ställer sig skeptisk till det parlamentariska demokratiska systemet som dikterar den skenbara makten i samhället, måste man fråga sig vad en röst verkligen innebär. I det fall man inte tror på systemet, kompromissar man med sin integritet vid varje deltagande.
  • Fallerade förutsättningar. Grundförutsättningar för vilket demokratiskt system som helst måste vara ärlighet, objektivitet, transparens. Om då politiker, media och övriga inflytelserika, privata aktörer ljuger, manipulerar och fuskar; hur kan man då som väljare förutsättas ta spelet på allvar? 
  • Brist på alternativ. I det fall man är övertygad om att problemen vi har i samhället beror på en brist på spiritualitet finns det mig veterligen inget alternativ att skriva på röstsedeln. Inte ens om det fanns en andlig komponent i någon av de större politiska ideologierna, skulle det löna sig, då partipolitiken i dag är hopplöst borttappad från de ideologiska visioner de säger sig representera.  

Ett par månader innan valet 2006 kom Carin Jämtin till mitt gymnasium och talade för oss i aulan. Det enda jag kommer ihåg är att hon sa ungefär "Oavsett vad ni gör, rösta, det viktiga är att ni röstar.", jag minns att uttalandet provocerade mig och i efterhand önskar jag att jag ställde den frågan som ekade i huvudet på mig när hon talade, 'men om man inte har något att rösta på då?'

På den tiden var det knappast tal om en potentiell järnrörsregering, så varför var det så viktigt? Min slutsats då var att systemet, politikerna icke desto minst, förlorar sin legitimitet om deltagandet brister. 

Samtidigt är det något mer som stör mig med Jämtins uppmaning. Känslan av att om det är något vi bör göra de kommande fyra åren så är det just att lägga den där lappen i lådan, som om det var det som avgjorde vilket samhälle vi får.

En djupt motbjudande tanke, enligt min ödmjukaste mening. 

Det som avgör vår värld är vi: varje dag, varje minut, varje sekund.

Och ju mindre vi hatar varandra, oavsett om det är på grund av etnicitet eller obekväma politiska åsikter, desto mindre behöver vi oroa oss för en dunkel framtid. 

Ty kärlek är ljus.




Sonntag, 4. Dezember 2016

I. Existens

Min uppfattning, att intelligens är en fundamental egenskap hos universum, delade jag med mig av i juli förra året. I Slump kontra struktur behandlades vad jag anser vara en onödigt isolerande inställning till världen och oss själva. Utgångspunkten var då de observerbara, sofistikerade strukturer - från atomer till galaxer - som oupphörligt förekommer i vår värld; vars existens antyder ett elegant, uttänkt system, snarare än en tillfällighet. 

Perspektivet omkullkastar oss som ”kronjuvelerna i ett övrigt dött och meningslöst hav”, i stället ges vi möjligheten att uppskatta mänskligheten som en oskattbar beståndsdel av en lika gränslös som gåtfull Skapelse.

* * *

I denna och ett par efterföljande texter ämnar jag kungöra klargörande reflektioner rörande Skapelsens, eller om ni så vill Universums, natur. Det första temat är existens, med huvudfrågan: Vari bottnar existensen? Som kontrasterande material nyttjas den rådande kosmologiska teorin om universums utveckling, Stora smällen.

Stora smällen-teorin beskriver universums utveckling från kort efter början, till idag. Teorin utgår från att universum - tid, rum och materia - uppstod för 13,8 miljarder jordår sedan; ur vad specificeras inte, måhända med all rätt eftersom den vetenskapliga metoden endast är kapabel att mäta vår omedelbara fysiska tillvaro. 

Därmed är också teorin oduglig som förklaring till världsalltets ursprung samtidigt som den lämnar en djupare förståelse för kosmos och dess innehåll, ergo oss, haltande. Teorins tidsliga aspekter fungerar emellertid väl som utgångspunkt för filosofiska utsvävningar. Härmed följer resonemanget som jag stöder mina övertygelser på. 

* * *

Föreställningen att universum inte alltid funnits fordrar frågan: vad, om något, existerade dessförinnan? 

Eftersom det är logiskt otänkbart att ingenting övergår till någonting, bör accepteras att existensen av något föregick universum. 

De fysikaliska lagarna uppkom i samband med universum, därför borde det som existerar innan inte vara bundet till naturlagarna - tid inbegripet. Således pratar vi om en existens såväl tidlös som metafysisk till sin natur. 

Tidlöshet torde innebära utan början och slut, alltså något oändligt. Är detta fallet måste denna oändliga existens av något vara en eftersom plural innebär ett bestämt antal → ändlighet. 

Antagandet, att denna pre-kosmiska existens har med universums tillkomst och vara att göra, är rimligt.