Runt, runt

När jag för snart exakt sex år sedan flyttade till Berlin hade jag sålt av den absoluta majoriteten av mina nästan 1000 vinylplattor. Endast ett fåtal skivor hängde med till kontinenten, dem som inte hade något större värde än för mig personligen, som min nästan kompletta Max Mix-samling, några Beat Box 12" och Alexander O'Neal's "Fake". Flera av dem har prytt mina köksväggar i åratal, det näst bästa syftet när man inte äger någon skivspelare.

 Två plattor som i åratal prytt köket.

Väl i Tyskland dröjde det inte länge förrän mitt eviga musikintresse fick mig att börja dansa till det staden är bäst på: technomusik. Det som tidigare varit kanske det sista riktigt stora hålet i min musikaliska allmänbildning - om vi pratar inom ramen för vad som är lämpligt för min person - fylldes nu snabbt igen. Fem år senare skördar jag fortfarande frukterna av en subkultur tillika livsstil som inneburit vänner och upplevelser bortom vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Så föll det sig att jag i början av augusti fick äran att åtnjuta ett par timmar av absolut oförfalskad världsklass när jag en söndagseftermiddag snubblade in på ett set av Brotherhood, även känd som Spencer Parker, som med fullkomligt gehör för omständigheterna prickade in allt som jag värdesätter och hoppas på få uppleva när jag träder in på ett dansgolv. Den näst sista låten han spelade var Underworld - Dark and Long (Dark Train), som jag sedan jag första gången hörde den i ett av mina favoritset genom tiderna, väntat i snart 4 år på att få erfara ute.

I helgen dök det upp en intervju med Spencer Parker för Micasa där han bland annat lovprisar eventet jag ovan beskriver. Förutom att nämna det faktum att han spelade Underworld's "Dark and Long", vilket i sig var nog för att i några minuter drömma mig tillbaka till ett minne jag alltid kommer prisa, så listar han även några av sina favoritalbum genom tiderna.

Skitbackar.

Jag ögnade igenom listan som till min förvåning innehåller Alexander O'Neal "Hearsay". En skiva som under min tonårstid, under utövandet av min älsklingshobby: att bläddra igenom skitbackar (10 kr-vinylbackar), ständigt återkom.

En skiva som jag så småningom köpte (samt 12":an "Fake" från samma album). Rent musikaliskt sträckte sig aldrig intresset till en mer än ljummen nivå, O'Neal fick istället fungera som en viktig ikon i min bild av amerikansk, svart medelklass-kultur à la 80/90-tal.

Det fanns emellertid ögonblick som när jag en kväll, sommaren innan jag utvandrade, spenderade en afton med min kusin och blodsbroder i hans dåvarande boning i Gamla Stan. Vi drack öl och tittade på YouTube-klipp. Vi gick igenom mycket guld, men det klipp som gjorde det största intrycket var detta:

När jag så igår åter blev påmind om R'n'B-sångarens namn tittade jag på musikvideon igen, och den är i min mening fortfarande bland det bästa som gjorts. Jag laddade också ned "Hearsay", en skiva som jag för tillfället inte kan få nog av.

Med dessa tankar i huvudet gick jag för att möta upp min flickvän vid tunnelbanan igår. Planet blev sent så jag fick vänta något längre än väntat, en väntan som inte blev bättre av att jag lånat ut min mp3-spelare till henne. Till slut dök hon i alla fall upp; med hörlurarna i öronen dansade hon fram över torget på Hermannplatz, "Det är så fantastiskt bra!" sa hon, "Lyssna!" varav hon tryckte in snäckorna i mina öron. Det var från Sven Väth-setet, favoritsetet, precis vid tillfället han spelar "Dark and Long".

En cirkel slöts.