Balsam åt själen

Det var på den sista eller nästsista arbetsdagen förra året som jag under en frukostrast såg tillbaka på tolv mer eller mindre märkvärdiga månader, under vilka jag faktiskt ägnat mig åt en rätt gedigen mängd kulturellt insupande. 

Bild 1. Sista arbetsdagen innan nyår. (BGBM, Nordvästra USA)

Populär- och subkulturella fenomen av vitt skilda format, alla spelande oerhört viktiga roller i min vardag. Intellektuell stimulans samt storartad eskapism - så välbehövliga för att hålla kreativiteten, glädjen och den mentala stabiliteten i skick. 

Bild 2. Sista arbetsdagen.. (BGBM, Japan)

Innan pausen var över förvandlades ursprungsidén som hade varit två, tre serier och möjligen en podd, till det mångdubbla. Från den synvinkeln var det ett övergenomsnittligt år, så varför inte dela med mig av det lilla som var otvivelaktigt positivt från 2020? 

Bild 3. Sista arbetsdagen ... (BGBM, Thujaskogen, nordvästra USA)

Låt mig börja med en kategori som jag haft noll att göra med sedan mitt mangaintresse dog ut någon gång för nästan tjugo år sedan: serietidningar. Via en av mina nya favoritpoddar (mer om den strax) fick jag två serietidningstipps som verkade för bra för ignorera. Jag hann läsa igenom en av dem i höstas. Något jag är oerhört tacksam för.

Providence är Alan Moores hyllade hommage till H.P. Lovecrafts tidlösa skräckvärld. En serie i tre band som inte bara med en enorm träffsäkerhet lyckas skildra det groteska och mystiska i Lovecraft, men som samtidigt förmedlar en slags enhetlig bild av det metafysiska, så mäktig att den kan ses som åtminstone en filosofiskt viktig kommentar, om inte rent verklighetsskildrande.

Serien kan varmt rekommenderas till alla som har minsta dragning åt ockultism, magi, skräck, pulp och dylikt. Vad jag även kan rekommendera är själva anledning till hur jag kom över serien, nämligen podden Rune Soup. Värd för programmet är författaren Gordon White, en av de intelligentaste och välartikulerade tänkarna i dag - stora ord, men jag menar det.

Efter att ha tröttnat på gamla trotjänare kom det som en skänk från ovan när jag i våras upptäckte Rune Soup och dess redan massiva arkiv. Där finns något för alla; de avsnitten jag själv haft mest glädje av hittills är emellertid:

• Conner Habib - Nyårsspecial, filosofisk analys av 2020 samt spekulation kring 2021
• Brandt Stickley - Traditionell kinesisk medicin
• Joseph P Farrell - Gnosticism och hur Babels torn kan appliceras på nutiden 
• Mitch Horowitz & Richard Smoley - Skepticism och teorier om medvetandets natur
• Richard Dolan - UFO-fenomenet och utomjordingar

Sofistikerade, tillgängliga, alternativa och framför allt sunda perspektiv på världen och dess innehåll, det är Runsoppan i ett nötskal. 

Om ovannämnda podd är det som höll mig ovanför vattenytan så är nästa rekommendation, bloggen the Secret Sun, det nästintill motsatta. Författaren och serietidningsexperten Christopher Knowles är mannen bakom webbjournalen som accentuerar tillika kopplar samman de ockulta element - ritualer och symboler - figurerande i såväl politik och media som i obskyr popkultur. 

Varför är NASA besatta av siffrorna 17 och 33? Vad är dealen med Obama-administrationens fäbless för sumeriska gudar? Är Vatikanen i hemlighet en Saturnalisk dödskult? Märkliga frågeställningar för många, men Knowles antyder på ett underhållande och, vågar jag säga, övertygande sätt att världens härskare delar en uråldrig och synnerligen bisarr tro. 

Apropå världens härskare ... Jag läste betydligt färre böcker förra året än jag normalt brukar, boken The Rich and the Super Rich låg till grund för detta. Det utförliga eposet, författat av professorn Ferdinand Lundberg (samt ett stort team doktorander), uppgår till tusen sidor och klarlägger med enorm detaljrikedom hur ofattbart mycket resurser de rikaste i USA sitter på, och hur mycket makt innehavet de facto ger dem. 

Även om boken gavs ut i slutet av 60-talet och inrymmer delvis daterad information så vill jag ändå påstå att den på det stora hela beskriver ett system och världsordning som i allra högsta grad dominerar än i dag. För klart är att de rika fortfarande begår minst lika mycket brottslighet som andra samhällsklasser, utan juridiska påföljder. De rika betalar i förhållande till vanliga löntagare nära nog ingen skatt alls; och de rika har via sina tillgångar så mycket makt att det vi kallar politiskt styre framstår som rena skämtet. Bland annat.

För att övergå till mer ren underhållning, det vill säga rörlig bild; det första kvartalet ägnade jag mig åt att se klart både Star Trek: Voyager samt den första inkarnationen Star Trek: The Original Series, två serier som jag på många sätt avgudar och kommer återvända till resten av mitt liv. 

Star Trek: The Original Series

Men att börja skriva om Star Trek-universumet är inget man gör i en handvändning, så jag låter dem nämnas, utan vidare kommentarer. Filmen Star Trek: The Motion Picture, som jag såg för ett par månader sedan, får samma behandling. Gudomligt bra, men förtjänar en annan form av strålkastarljus. 

Star Trek: Voyager

Under sommaren stiftade jag bekantskap med Brideshead Revisited, en tv-serie i elva delar från 1982. Produktionen är en filmatisering av en bok med samma namn, och handlar om Charles Ryder (spelad av Jeremy Irons) som under andra världskrigets början blickar tillbaka på sin ungdoms dagar, där han på Oxford lär känna den extravaganta Lord Sebastian Flyte (Anthony Andrews).

Lord Sebastian, Julia Flyte, Charles Ryder, i bakgrunden Brideshead

Återblicken sträcker sig över ett par årtionden och kretsar kring Ryders förhållande till Sebastian Flyte och hans utomordentligt förmögna familj. Som fundament till handlingen står Brideshead, familjens boning tillika slott.

Briljanta skådespelarinsatser presenterade i ljuva miljöer, så skulle man kunna sammanfatta detta delikata melodrama. Det är något med denna 80-talsproduktion av brittisk överklassdekadens som får mig att purra. Kanske börjar man redan bli sentimental över den gamla världen, ni vet den, som aldrig kommer tillbaka igen?

Det gångna året såg jag också, om inte den bästa filmen någonsin, så 2000-talets tveklöst bästa hittills:

Att beskriva detta Opus magnum med blotta ord är en uppgift bäst lämnad åt skalder; så med risk för att verka lat, nöjer jag mig med följande: om du inte redan sett Panos Cosmatos andra (!) film, med en helt uppåtväggarna psykotisk Nicholas Cage i huvudrollen, så gör det. Om du redan gjort det, se den igen! Det är nytt, gammalt och framförallt underskönt unikt. Gåshud extraordinaire.

Jag har medvetet sparat det bästa till sist. En tv-serie av Sci-Fi-snitt, skriven av J. Michael Straczynski, utkommen 1993, sträckande över 5 säsonger, en spin-offserie och en handfull filmer, låt mig presentera:

Efter att ha rundat av Star Trek: Deep Space Nine någon gång 2018, var min första instinkt att sätta igång med Straczynskis rymdepos. DS9 är nämligen min favorit-Trek, och många källor hade talat sig varma över B5s snarlika handling allmänt superba kvalitet. Men som det föll sig hamnade andra serier i vägen. Fram till nyligen.

Det tog förvisso ett antal avsnitt, samt viss anpassning till ett par förändringar från säsong 1 till 2, men när jag väl kommit in i det hela uppfylldes mina förväntningar inte bara en men flera gånger om. 

Framför allt är det tre faktorer som räknas i sådana här sammanhang: manus, karaktärer och presentation. B5 lyckas med fullkomliga fullträffar på alla tre. Manuset är från början till slut medryckande, spännande och genomgripande. Samtidigt är både tempo och helhet, trots en hel del oförutsedda produktionsproblem, djupt tillfredsställande. Inga lösa trådar, allt faller på plats, om och om igen. 

Fr.v. Molari, Delenn, G'Kar. I bakgrunden ambassadör Kosh. 

Karaktärerna är så levande och välskrivna att de är snudd på omöjligt att inte älska dem alla. I synnerhet de utomjordiska ambassadörerna Delenn, G'Kar och Molari gör mig alldeles varm inombords; sen tänker jag på mänskliga representanter som Ivanona, Bester och Garibaldi, och känner att B5 är något i sanning unikt välgjort. 

Planeten Minbar

Man märker att B5 inte hade samma budget som konkurrenterna (DS9 och VOY) och det gör inget, för den smutsiga estetiken passar som handen i handsken. Om du dessutom, som jag, spelade dataspel på 90-talet är chansen stor att du kommer känna en viss affektion för den charmigt billiga CGI:n. Saken blir knappast sämre av att Christopher Franke från Tangerine Dream står för musiken - märk väl att varje säsong fick nykomponerad musik. 

Med detta sagt, låt mig runda av med öppningen till första säsongen av min nya favoritserie. 

Kärlek, ljus och inre ro till er alla. 

Tills nästa gång.