Mars del III - Flamman och cigarren

Senaste tiden har Curiositys kameror varit duktiga på att knäppa bilder innehållandes mystiska anomalier. Förutom ljusskenet, som till och med uppmärksammandes på DN av Clas Svahn, har ytterligare en bild innehållandes två ”ljuskällor” av okänt ursprung offentliggjorts, såväl som en bildsekvens föreställandes ett cigarrformat objekt i rörelse på marshimlen. Här följer en enklare summering med kommentarer.

Den första bilden fick mycket uppmärksamhet när den togs, men det simpla faktumet att bara en av Curiositys främre kameror fångade lågan talar starkt för att det rörde sig om ett tekniskt fel. Roboten har nämligen även en vänstra kamera som tar bilder simultant med den högra. Det måste dock medges att bilden ser väldigt spännande ut. 

Originalbilden.

Inte lång tid efter att bilden på flamman tagits lyckas Curiosity ta en ny märklig bild, denna gång med två lysande objekt i fjärran. Om dessa även kan skyllas på kameradefekter eller kosmiska partiklar (s.k. cosmic rays) kan inte vederbörande svara på. Tills vidare kan de endast adderas till den ständigt växande högen av Marsmärkligheter.

Två lysande objekt på Mars yta, vad de nu kan vara. Originalbilden.

Intressantast torde dock en bildserie från 28:e april vara, då en cigarrformad historia dök upp på ett antal bilder. En förklaring till vad det kan röra sig om har än så länge uteblivit; men så kan man väl inte heller förvänta sig så mycket från en organisation vars akronym bildar Never A Straight Answer.
Här hittar ni originalbilderna på NASAs hemsida.

Länkar:
http://forgetomori.com/2009/ufos/phobos-2-a-bloody-soviet-close-encounter/
http://mars.jpl.nasa.gov/msl/multimedia/raw/?s=613&camera=NAV_RIGHT_
http://www.ufosightingsdaily.com/2014/04/mysterous-light-beams-from-mars-surface.html
http://whofortedblog.com/2014/05/02/mars-light-anomalies-curious-neither-nasa/

Fagerstromfallet

Kanalisering, eller "channeling" som det kallas på engelska, är en kontroversiell företeelse som kort sammanfattat går ut på att en människa använder sin kropp som kommunikationsinstrument i kontakt med andra intelligenser. Fenomenent kan ta sig uttryck på flera olika sätt, men vanligast förekommande torde vara varianten då människan försätts i trans varav intelligensen talar via denne. Det är emellertid inte alltid så är fallet, som vi snart ska få se i ett av de mest övertygande exemplen på interdimensionell kommunikation någonsin - Fagerstromfallet.

I mitten av 80-talet bestämde sig ufoforskaren Philip J. Imbrogno för att undersöka ett antal fall av kanalisering, för att genom skeptiska ögon kunna utröna om fenomenet kunde dölja något värt att fästa uppmärksamhet vid, inte minst från ett ufologisk perspektiv. Av de 40-talet fall han engagerade sig i var det högst en tiondel som inte omedelbart kunde avfärdas som humbug, varav ett av dem var av synnerligen kuriös karaktär.

Dean Fagerstrom i unga dagar.

På uppmav Philip Imbrognos kollega, J. Allen Hynek, besöker han 1982 en man vid namn Dean Fagerstrom (fr.o.m. nu DF) som residerar i ett enkelt hem nära Putnam Lake i delstaten New York. Det första intrycket motsvarar en man med välartikulerat och intelligent manéer, även om ölen och cigaretten som han samtidigt uppehåller sig med, avslöjar en enklare sida hos honom. 

Hursomhelst så står de och småpratar när DF plötsligt får en "ingivelse". Han går iväg till en liten byrålåda och tar fram en bunt papper som han räcker över till undersökaren. På inrådan av "Donestra", en högre intelligens som sedan länge varit i kontakt med honom, är det dags för dessa papper, som legat dolda för omvärlden i nästan 15 år, att offentligöras.

De första sex teckningarna - totalt uppgår de till nästan 40 stycken. Se länk längst ned för fler bilder.

Papprena innehåller komplexa diagram föreställandes avancerade tekniska principer och konstruktioner. Teckningarna ska ha uppstått till följd av en sällsam upplevelse natten den 19 januari, 1968, då DF vaknar upp mitt i natten och skådar vad som liknar en gammaldags mikrofon hängandes i luften. En spets kommer ut ur objektet och stannar precis framför hans panna, varav hela hans kropp börjar vibrera; strax är han totalt utslagen.

Dagen därpå vaknar han och beskriver hur han som i trans åker till en affär, köper pennor, papper och dylikt, för att sedan mer eller mindre isolera sig i ett rum och under 72 timmar skapa dessa märkvärdiga ritningar. Enligt undersökaren Philip Imbrogno har analyser visat att geometrin i diagrammen är helt felfria. 

Kärnan av en väteatom - enligt Fagerstroms kontakter.

Bland skisserna återfinns bland annat en fotonaccelerator, anmärkningsvärt för att vara från 1968.

Bilderna har vållat stort intresse hos de forskare, såväl fysiker som tecknare, som fått titta på dem. Röster har till och med insisterat på 20 års erfarenhet inom båda ämnen för att kunna uppnå de uppvisade resultaten.

Tyvärr är konstruktionerna inkompletta, de få försök till reella konstruktioner som gjorts har nämligen inte fungerat mer än några sekunder innan de överhettats; dock med intressanta resultat dessförinnan. Av naturliga själ vill heller inte ansedda forskare få sina rykten besudlade genom närmare umgänge med medium. Som så många andra liknande fall har det därför förpassats till obskyrare lagerlokaler.

Fallet Dean Fagerstrom rymmer betydligt mer än dessa teckningar, han ska förutom dessa ha kanaliserat otroliga stycken pianomusik, ett matematiskt skriftsystem och en skriftsamling rörande Swedenborgs mysticism. För mig är dock skisserna nog för att på allvar överväga kanalisering som konkret verklighet.

Jag har utgått från följande material, där finns mer utförlig information:
http://www.strangerthanscience.com/news_event/dean_fagerstrom.htm
http://www.binnallofamerica.com/boaa021311.html

Universums urålder

Den allmänt verdertagna kosmologiska teorin kallad Stora smällen, eller på engelska Big Bang, inbegriper att Universum uppstod för lite under 14 miljarder år sedan. Summan är på grund av sin storlek kanske svår att föreställa sig, men jämförs den med Tellus ålder som är beräknad till ungefär 4,5 miljarder år, har vår hemplanet funnits i en tredjedel av den relativa ålderssiffran. Så länge existensen manifisterat sig genom vårt materiella Universum har planeten vi sitter på varit med under periodens sista tredjedel. Läs gärna den meningen en gång till.

Avstånden baserar man på ljusets egenskaper. Framförallt rödförskjutning, som innebär att man kan uppskatta en himlakropps ålder genom att studera våglängderna från dess ljus. För att översimplifiera: ju rödare ljus, desto längre är våglängderna, och desto avlägsnare befinner sig objektet. Några av de mest avlägsna objekt man känner till är så kallade kvasarer. Dessa har rödförskjutningar som indikerar åldrar på över 10 miljarder år. Trots sitt avstånd lyser de oerhört starkt, därför menar man att kvasarer kan bli flera tusen gång större (energirika) än en galax som Vintergatan.

En kvasar.

Den nyligen avlidne astronomen Halton Arp var en av få forskare inom fältet som genom sitt liv öppet förblev kritisk mot Big Bang-teorin. Detta på grund av observationer han gjorde i samband med katalogiseringen av flertalet galaxer. Flera av de galaxer han hittade visade nämligen spår av förbindelser mellan dem själva och kvasarer i deras närhet. Eftersom de två olika himlakropparna enligt Stora smällen-teorin ligger åtskilliga miljarder ljusår från varandra borde det inte vara möjligt.

Galaxen NGC 7603 visar en tydlig brygga mellan en intillliggande kvasar.

Galaxen NGC 7319 har till och med en kvasar framför sig.

Arp menade att de kvasarer han studerat såg ut att komma från galaxerna, och att kvasarerna därför måste vara yngre eller som mest lika gamla som galaxerna han studerade. Rödförskjutningen måste därmed kunna bero av andra faktorer; möjligtvis kvasarernas interna sådana, för att vara specifik. Det har även gjorts oberoende observationer som ifrågasätter den etablerade uppfattningen om rödförskjutning. Till exempel den som gjordes i början av förra året där ett område på natthimlen fanns ha en kvasargrupp med en beräknad massa av 5% av synliga universum; vilket talar mot den kosmologiska principen om att Universum bör se likadant ut oavsett varifrån man observerar.
...

Oavsett vad som är sant tilltalas jag intuitivt av idéen om ett uråldrigt Universum. En värld vars varande är så uråldrigt att tid som vi uppfattar det upphör att vara ett meningsfullt verktyg att mäta det med. Är det ändå inte ett rimligt att antagande att Existensen föregår Tiden? 





.

Sjöliljan som försvann

Vad skulle hända om en respekterad fackman stötte på obestridliga bevis för att utomjordiska livsformer uppstått? Och hur skulle reaktionerna se ut om en av våra marsrobotar fann ett stensediment på den röda planetens yta som såg ut att vara en fossil?

Dr. Richard B. Hoover är en forskare som hann med 46 års trogen tjänst inom NASA innan han gick i pension 2011. Hans specialitet var bland annat astrobiologi och extremofiler, inom vilka områden han gjorde banbrytande upptäckter. NASA utnämnde honom t.o.m. till "Årets uppfinnare" 1992. Med en sådan diger bakgrund som Dr. Hoover har, måste man fråga sig vad det är som pågår när hans undersökningar, som tre gånger officiellt slagit fast att fossiliserade mikroorganismer återfunnits i (relativt) nyligen nedslagna meteoriter, blir ignorerade.

Kort sammanfattat har han hittat fossiliserade mikroogranismer i diverse meteoriter som under de senaste århundradet fallit ned på skilda platser på jorden. Exemplaren saknar, precis som alla andra fossiler, spår av kväve. Processen som resulterar i noll kväve kvar tar åtskilliga hundratusentals eller miljoner år. Därför är det inte konstigt att han framförallt nämner den totala avsaknaden av kväve som ett bevis för att de är uråldriga och därmed inte är resultat av kontaminering.

Trots dessa obestridliga vetenskapliga bevis blir han motarbetad av kollegor som påstår att det trots allt måste röra sig om någon typ av ofrivillig överföring av jordsliga rester (sic). På bästa Kafkamanéer viftar NASA samtidigt bort det hela med att sådana forskningsresultat måste genomgå en viss nivå av referentgranskning. Något den oförklarligt nog aldrig i tillräckligt hög utrsträckning utsätts för.

--

Varifrån kommer då dessa rester? En eventuell kandidat kan vara Mars. Där hittade nämligen en våra utsända rovers (Opportunity) år 2004 en sten vars yta visade en mycket intressant irregularitet, som skulle kunna tas för de fossilierade kvarlevorna av en sjölilja; hade den återfunnits på jorden. För vederbörande räckte det med en kort genomgång av fossilbilder på internet, för ett erkännande av de slående likheterna.

Originalbilden innehåller tre distinkta fossilkanditater. 

Inzoomning på "Sjöliljan", <---> En fossil funnen på jorden 

Oavsett om mönstret är resultatet av slumpmässigt slitage eller något annat, så är möjligheterna att gå från spekulation till experimenterade för alltid förlorade. Tre och en halv timme efter att bilden tagits, beslutade nämligen någon på NASA att det utmärkande området på stenen skulle slipas ned.

Förmodligen är inte Dr. Hoover ensam om att reagera på det märkliga i beslutsfattningen. Man behöver knappast vara expert för att instinktivt ifrågasätta logiken i detta destruktiva agerande. Försök måla upp scenariot, där en arkeolog så snart hen gjort ett eventuellt revolutionerande fynd tar fram en hacka och slår sönder det. Personligen har jag svårt att få det trovärdigt.

De tre intressanta strukturerna på stenens yta slipades ned till damm bara 3,5 h efter upptäckten. 

Som vanligt uteblir någon officiell förklaring från NASAs sida. Dr. Hoover säger sig emellertid ha fått ett inofficiellt svar från en anförtrodd som motiverade det hela med att de letade efter spår av kol. Argumentet kontras av att man inte behöver hitta kol för att säkerställa att något är en fossil. Men även om det så vore, känns det synnerligen drastiskt att bestämma sig för en operation som förintar fyndet på köpet.

Själv ser jag ingen anledning att tvivla på vad Dr. Richard B. Hoover har att säga och accepterar därmed också att utomjordiska livsformer är ett faktum. Det synnerligen intressanta i den här historien är dock att det verkar finnas krafter, som inte bara motsätter sig men även aktivt motarbetar idéen om ett universum fullt av liv, hur mycket som än talar för ett levande kosmos.

Inom möjlighetens ramverk

Några av de bästa bild- och videoupptagningarna på svävande objekt av främmande ursprung har vi våra satelliter och rymdfarkoster att tacka. Precis som är fallet med våra atombombsexperiment så verkar vårt engagemang inom rymdprogrammen ha en attraherande effekt på oförklarliga fenomen som bäst kategoriseras under fliken "UFO". För en bra sammanfattning rekommenderar jag Best of STS-filmen som återfinns i slutet av ett tidigare inlägg, syftet med det här inlägget är emellertid att tackla ett nytt klipp som är taget från en live stream från ISS.

På den internationella rymdstationen ISS finns det mängder av kameror både inuti och utanpå. Dessa live streamar, efter förmåga, kontinuerligt på Ustream. Under den tidsperiod som detta pågått har hängivna entusiaster studerat och spelat in detta material, och i de fall som mystiska objekt dykt upp, också publicerat filmstycket på kanaler som exempelvis Youtube. 

Kvaliteten varierar, men det finns upptagningar som är mycket intressanta. Den 17:e mars fångades kanske den bästa videoupptagningen någonsin (för offentliga åskådan) av ett - under förutsättning att det är autentiskt material - rymdfarande objekt icke av denna värld. 

Skummar man igenom kommentarsfältet framgår att Youtube-kanalen secureteam10 som lagt upp videon har fått den skickad till sig av någon. Av vem exakt framgår inte. Andra Youtube-användare påstår att de tittade på streamen när det hände, inget att lägga tyngre vikt vid, men ändå. För närvarande har klippet nära 230k visningar, secureteam10s övriga videos snittar på 30k.

Vidare har ifrågasatts att filmsekvensen inte återfinns i det arkiverade Ustream-materialet från ISS. secureteam10 har emellertid en poäng när hen säger att sekvensens frånvaro på den officella kanalen snarast är att förvänta, NASA städar naturligtvis undan dylikt material. Vi kan inte heller förvänta oss manipulerat material på nämnda kanal: ifrågasättandet vilar alltså hur som helst på en meningslös grund.

Som ett par personer har påpekat så påminner det okända föremålets utseende om CGI (datoranimerad grafik), och då är det i huvudsak skärpan och färgen som kan ifrågasättas. Allt som allt går inte filmklippets autencitet att leda i bevis, så spekulationens slussar står öppna. 

När man som i det här fallet har att göra med något som presenteras som bevis av klaraste graden, blir man automatiskt väldigt försiktig. Samtidigt vore det högst komiskt att avfärda, om det som skildras faktiskt är sant. Antagligen avgörs det på i hur hög grad man tillåter att universums pärlor får se animerade ut. 

De flesta omfamnar nog idéen om att annat avancerat liv inte bara kan, men också har uppstått i universum. Vad många nog inte tänker på är frågans hela vidd. Exempelvis var drar vi då gränsen för hur långt deras utveckling kan ha nått? ... Är existensen gränslös? 

Vederbörande tror att det som skildras i klippet absolut ligger inom Rimlighetens ramar. Mysteriet består härmed tills en eventuell bluff uppdagas, och jag antar att för den skeptiske är det omvänt, även om det förmodligen krävs att objektet i fråga landar i dennes trädgård. 

--

Appropå fantastiskt/otroligt-videomaterial, gick Dr. Roger Leir nyligen bort. Han var en relativt underhållande figur på den ufologiska arenan, som främst gjorde sig ett namn inom subkategorin ”utomjordiska implantat”. Hans bok ”Aliens and the Scalpel” bör räknas till klassikerna inom ämnet. Under en rad besök i Turkiet påstås han ha fångat ett återkommande ufologiskt objekt på en detaljerad videoupptagning, där man till och med kan se några av skeppets inte så mänskliga passagerare.

Även om jag hellre känner mig blygsamt benägen att fria i fallet ovan, så har jag desto svårare att köpa vad som målas upp för oss i Dr. Leirs film. Utan att hitta något i filmen som uppenbart får varningsdetektorerna att blinka, och utan att ha någon anledning att ifrågasätta Dr. Leirs ärlighet, vill jag ändå avvakta med den friande domen. Man tycker att det här också borde ligga inom ramverket för vad jag anser vara möjligt, men som alltid är fallet när man rör sig i mystikens sfärer, kan gränsernas tydlighet alltför ofta liknas vid dimman i ett moln. Avgör själva, men tillåt er ha några visdomsord från secureteam10 i bakhuvudet när ni gör det 

To Question does not mean to blindly deny. Let's remember that.

Mars del II - Grottor av glas

Mars yta har många intressanta särdrag som genom åren fångats på foto av de diverse kringflygande satelliter vi har och har haft i omloppsbana runt planeten. Då vederbörande är en stor entusiast av mysterier relaterade till underjorden kommer här en kortare presentation av det bildmaterial som hittills erbjuder mest spänning med hänsyn till den röda jordskorpans innandömmen.

Hålet i kratern.

APOD uppmärksammade här i dagarna en bild tagen 2011 som avbildar en krater med ett ca 35 meter brett och ungefär 20 meter djupt, kolsvart, hål i sig. Hur det hålet kunnat uppstå är en fråga för spekulation. Dock är inte detta den första svarta grop man funnit på Marsytan, redan 2007 hittade man 7 stora hål längs med ekvatorn, vilka varierade i storlek från 100 till 250 meter i diameter, varav det djupaste av dem tros vara uppemot 140 meter djupt.

De sju hålen längs med Mars ekvator.

Karaktäristiskt för dem är deras kolsvarta färg vilket tyder på att hålens väggar är antingen helt vertikala, alternativt att de är böjda d.v.s. hålen är mindre än själva håligheten - tänk i termer av en uppochnedvänd strut. Ett sådant faktum skulle vara extra intressant då det tillåter oss att leka med tankar som har med grottsystem att göra. Till skillnad från hålet på första bilden, omges de inte av något som indikerar ett meteoritnedslag, vilket lämnar orsak till uppkomst oklar. Forskare är för övrigt mycket intresserade av dem, då de utgör ett bra skydd för livsformer, såväl för Marsexklusiva mikrober som för koloniserande Tellusbor.

--

Desto mer svärmiska är de ökända tunnelsystemen, till synes gjorda av glas. Bilderna på dem tillhör en grupp på över 60 000 bilder som togs 1999 av NASAs MGS-satellit. Såvitt jag förstått det förekommer dem endast på en av dessa bilder. Att det verkligen rör sig om byggnationer är givetvis omöjligt att säga säkert, och vid en första anblick är det lätt att vara skeptisk, om man ens lägger större vikt vid dem. Men om man ger dem en ordentlig blick så rymmer de karaktäristika som lätt sätter fart på fantasierna. Exempelvis ser man vad som påminner om en ljuskälla i en av tunnlarnas mitt.

En av de "transparenta tunnlarna". Lägg märke till vad som ser ut som en ljuskälla i området där formationen buktar ut något.

Den officiella förklaringen är att det rör sig om vindsediment, ergo, sanddyner. Ron Nick, certifierad geolog, skriver emellertid på Richard C. Hoaglands webbsida att det är en otillräcklig tolkning, inte minst på grund av y-formationen längst ned på bilden. Han menar att om det är vind som ligger till grund för formationerna så måste den ha i det närmaste magiska kvaliteter i och med att den lyckas plocka upp material som är signifikant mycket ljusare än den omkringliggande sanden, och helt utan påverkan lyckas lägga detta material i åtminstone tre regelbundna mönster. Mönstrena bibehåller dock sina unika former, trots deras närhet till varandra. Det måste alltså röra sig om tre vindar som oberoende av varandra skapat dem.

Y-området som enligt Ron Nick endast kan förklaras med magiska vindar - om de inte är tunnlar vill säga.

Med detta i åtanke, samt att dessa strukturer aldrig (enligt honom) skulle tas för annat än artificiella om de befann sig på jorden, menar Ron Nick att det är ett fullt rimligt antagande att vi har att göra med artificiella strukturer av någon form, i synnerhet när alternativet är magiska, marsianska vindar.

Att det rör sig om fascinerande mönster råder det inget tvivel om, samtidigt finns det områden på originalbilden vilka liknar glasgrottorna, men som uppenbart är just sanddyner. Mitt råd rörande dessa anomalier är därför att avvakta tills fler och bättre bilder kan säga oss mer. Tills vidare tycker jag vi kan tillåta oss att drömma.

UFO-fenomenet ur ett bevisperspektiv

Vad krävs egentligen för att övertyga någon om att intelligenta väsen har interagerat med oss såväl passivt som aktivt genom historien?  Det beror på vem man ska övertyga, och framför allt, om personen i fråga är benägen att bli övertygad, vilket är fallet mer sällan än man tror. 

”Jag behöver bevis” - En högst vanlig respons när diskussionen tar en riktning mot paranormalare trakter; och inte så orimlig heller. I alla typer av fall när något av allvarligare natur har eller sägs ha ägt rum bör någon form av stöd för utsagan spela roll i huruvida vi tar det för sant eller inte; och i regel gäller ju mer fantastiskt påståendet är, desto viktigare att beviset håller vatten, eller som Carl Sagan sa "Extraordinary claims require extraordinary evidence". Hur står det då till med bevisföringen på det ufologiska planet?

Det finns två viktiga typer av bevis som har skiftande betydelse inom esoterika beroende på vilket specialområde man dansar kring:

1. Vetenskaplig bevisföring vilket innebär statistisk regelbundenhet samt kravet på att resultatet ska gå att återskapa.
2. Vittnesbevisning, en form av bevisföring som rättsväsendet använder sig av i mycket hög grad. I regel gäller ju pålitligare vittne, desto högre bevisvärde.

Kategori 1. har uppenbart större värde då det finns en stor avsaknad av den samt att det här rör sig om så pass fantastiska händelser och påståenden att enbart vittnesmål inte räcker för att folk ska låta sig övertygas om rymdbrödernas, själens eller yetins realitet. För de flesta så innebär det nämligen att de måste revidera hela sin världsbild. Härmed börjar också komplexiteten i frågan om bevis och dess effektivitet.

Phoenix Lights-incidenten 1997, mycket väldokumenterat fall med hundratals framträdande vittnen och även (begränsade) mängder bildbevis.

Jag lyssnade nyligen på en intervju med historikern tillika ufologen Richard Dolan, där han på frågan hur kan kom in på ufo-ämnet nämner att han för 20 år sedan ställde sig frågan: Har det amerikanske försvaret haft ett seriöst intresse för ufo-fenomenet, och i så fall varför? Svaret är bevisligen ja på huvudfrågan, vilket bland annat följande 12 officiella myndighetsdokument styrker. Läser man vad som framgår i rapporterna kan man även ana sig till svaret på följdfrågan.

Förvisso hamnar detta snarare i beviskategori 2 än 1, men med tanke på att samma organ som under tidpunkterna för rapporternas tillblivelse officiellt inte bara förnekade fenomenens existens men också gjorde sitt yttersta för att förminska alla som hade en positiv hållning i frågan, hamnar det hela i lite av en gråzon där det inte är så svagt som vittnesmål men inte heller så starkt som laboratorieresultat. Likväl är det uppseendeväckande; frågan om existensen av en mer omfattande mörkläggning ter sig i ljuset av detta som högst legitim.

I en post i min tidigare blogg nämnde jag The Disclosure Projects ambitiösa presskonferens från maj 2001, där en stor mängd prominenta personer inom militär, industri och offentlig sektor vittnar om sina personliga erfarenheter rörande ufo-fenomenet och kringliggande ämnen (som t.ex. strukturer på månen). Respekterade personer som sätter sina anseenden på spel, och i flertalet fall även fått sina karriärer förstörda - varför?

Domstolar världen över lägger enorm vikt vid personliga vittnesmål; att enstaka sådana inte kan tas på överdrivet allvar, i synnerhet när det handlar om områden som bäst kan beskrivas som magiska och fantastiska, är förståeligt. Det blir emellertid mindre förståeligt när vidden av dessa sträcker sig tillbaka till historiens början fram till idag, och återberättas av tusentals och åter tusentals från alla tänkbara samhällsklasser, jorden över.

--

Avslutningsvis skulle jag vilja belysa en av de mest uttjatade och ärligt sagt, mest ignoranta kommentarerna som ofta adresseras i vederbörligt sammanhang: "varför finns det inget bildbevis?". Det både finns och fortsätter att dyka upp nytt material hela tiden. Problematiken rörande just bild och film är att det idag är lättare än någonsin att förfalska sådant material, vilket ovillkorligen leder till att det är omöjligt att veta vad som är på riktigt och vad som är manipulerat. Tendensen hos frågeställaren brukar därtill vara att antingen förkasta materialet för att det är av för dålig kvalitet, "det kan vara vad som helst", eller avfärda det med anledningen att det är för bra för att vara sant, "det måste vara fake". Tyvärr känner jag mig tvingad att allt som oftast hålla med. Det finns dock undantag.

Summa summarum måste dock understrykas att även om det finns otaligt som pekar på den inledande satsens realitet, så kvarstår fortfarande mer eller mindre avgörande följdfrågor rörande ursprung, agenda, omfattning o.s.v.. Börjar man nysta finner man sig snabbt i gränslöst territorium.